För några år sedan arbetade jag på ett auktionshus. Bland målningar, rokokospeglar, kinesiskt kejsarporslin och dyrbara mattor, fanns också en smyckesavdelning. En dag fick jag syn på ett smycke som drog min uppmärksamhet till sig. Ett halssmycke i silver med asymmetriska, vågiga former kombinerat med ett hänge dekorerat med tvinnade silvertrådar i en knut som avslutades med en bunt av tunna silverkedjor. Det visade sig vara den romsksvenska silversmeden Rosa Taikons verk. Min kollega smyckesexperten beklagade sig över att smycket värderats så lågt, till en dryg tusenlapp. Hon berättade också att hon i sin tidigare roll som värderare på Pantbanken fått in många romska smycken, traditionella spännen, örhängen, ringar och bälten i guld och silver som hon visste skulle säljas vidare för att smältas ned. Ett skingrat kulturarv som stod i begrepp att lösas upp.
I min generation, uppvuxen på 70-talet, var den romska barnbokskaraktären Katitzi en kändis. Vi läste böckerna om henne på samma sätt som vi slukade Pippi och Madicken. Men det var som Rosa, Katitzis äldsta syster, vi tjejer ville vara. Förnuftig, snäll, problemlösande och framför allt – med oändligt långt hår och klädd som en prinsessa.
Tillsammans med sin lillasyster, Katitziförfattaren Katarina Taikon, växte Rosa Taikon upp under omständigheter som kommer att förbli en skamfläck i svensk 1900-talshistoria. En kort påminnelse: trots svenskt medborgarskap hade romer inte rösträtt förrän på 50-talet. De var förbjudna att vara mantalsskrivna på fast adress, och fick inte heller gå i skolan.
Trots rekorddåliga förutsättningar blev Rosa och Katarina Taikons medborgarrättsliga kamp makalös. Tillsammans organiserade de motstånd i form av riksdagsuppvaktningar, demonstrationer och publikationen Zigenaren under 1900-talet. Troligtvis utgör Katarinas Katitziböcker det viktigaste avtrycket i historien för romernas sak i Sverige. Rosa Taikon å sin sida förädlade en stor del av både sin kamp och sina trauman i silversmidet.
Hon var 35 år när hon sökte in till Konstfack 1961. Hennes sätt att förena traditionella romska tekniker med 60-talets vurm för det organiska, gjorde henne inte bara unik i Sverige. I dag anses hennes konstnärskap högintressant även ur ett internationellt perspektiv.
I slutet av 60-talet flyttade Rosa Taikon till byn Flor i Hälsingland där hon och hennes make Bernd Janusch skapade en trivsam och välbesökt ateljé. Här arbetade de mitt emot varandra och planerade sina många turnéer runt om i landet – intresset för Rosa Taikons smycken var stort. Den ateljén, med allt bohag, har under hösten organiserats i en permanent utställning på Hälsinglands museum, tack vare en donation från Rosas släktingar. Det är viktigt och bra att Rosa Taikons eftermäle införlivas i en museal samling. Men också sorgligt att en pionjärkonstnär inom modernt svenskt silver bara är representerad med ett enda smycke på Nationalmuseum, där hon för övrigt ställde ut en enda gång, 1969, i utställningen, betitlad Ziensk smycketradtion. En titel som suddade ut hennes särart och innovationsrikedom. Hennes jämnåriga kollegor hade knappast getts en så anonym etikett. För skojs skull letar jag upp verket i Nationalmuseums samlingsarkiv på nätet. På några få rader lyckas de inte bara trycka in sakfel, utan även stava titeln på smycket fel. Det säger en del om svenskt konstliv.
