Hej bäste statminister. Jag är 26 år gammal och ensamstående far. Just nu och sedan en tid tillbaka befinner jag mig i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin, som införts av dig och de dina. Genom jobb- och utvecklingsgarantin har nu jag genom ”ett erbjudande jag inte kan tacka nej till” från Arbetsförmedlingen erbjudits deltagande i en så kallad kompetenskartläggning. Jag är nu inne på vecka fem av sex med kompetenskartläggning.
I denna kompetenskartläggning, även kallad Meritportföljen, får jag och tio andra arbetslösa, i åldern 20 till 50 lära oss skiva CV, vi får lära oss att marknadsföra oss på arbetsmarknaden. Vi får även lära oss att hitta oss själva genom att fylla i diverse olika personlighetstester och titta på Kjell Enhager-DVD:er som Jag AB och Världsklass. Dessa DVD:er ger oss råd kring våra attityder och inställningar. Bemanningsföretagen gör också sitt för att rekrytera oss till ”framtidens bransch”. Självklart betalar Arbetsförmedlingen en god slant till anordnarna (som också är ett bemanningsföretag) för denna kvalitativa verksamhet. Jag är mycket tacksam för detta, då jag vet att det är mitt och mina kurskamraters eget fel att vi är arbetslösa, vi är ju inte tillräckligt bra på att marknadsföra oss eller ”nätverka” och det är hög tid att vi lär oss detta. För så måste det väl vara? Varför skulle du, gode landsfader, annars vilja se oss pyssla med detta?
Jag vet ju att du vill oss väl och att ditt parti är ett parti för oss arbetare och arbetslösa, du har ju till och med en arbetslinje. Men jag skall erkänna en sak för dig i förtroende, jag vill inte att du skall tro att jag är galen. När jag sluter ögonen om kvällen för att somna, viskar djävulska röster i mitt öra. De viskar att det i själva verket inte är mitt och mina kamraters fel att vi är arbetslösa. Ord som ”samhällsproblem” ekar i mitt huvud. Rösterna viskar om hundratusentals försvunna arbeten inom offentlig sektor, om hur människor tvingats gå från sina jobb när de privatiserats (för att befria oss från statskuldens ok av granit). Rösterna berättar för mig om hur den nya teknologin används som ett tvåeggat vapen mot oss – å enda sidan genom att göra vissa av oss överflödiga och å andra sidan genom att göra arbetet allt mer monotont och andefattigt för de av oss som får vara kvar. Demonerna försöker få mig att tro att körkortsutbildning vore bättre än kompetenskartläggning för mina arbetslösa kurskamrater som saknar körkort. Rösterna plågar mig och ger mig ingen ro, de viskar otroliga berättelser om en mytisk tid (för ungefär två år sedan) då vi i detta land skall ha haft både full sysselsättning, fasta anställningar, fri arbetsmarknadsutbildning och till och något så syndfullt som en a-kassa och sjukförsäkring som gick att leva på. Ibland överväger jag att uppsöka psykolog, kanske har läkemedelsindustrin en exorcism i pillerform att sälja mig som botemedel mot mina plågoandar.
Käre statsminister, vänligen besvara mina frågor, är jag på väg att förlora förståndet? Skänk mig trygghet och lugn.
I väntan på ditt svar skall jag försöka vifta bort demonernas lömska berättelser om ”samhällsproblem” med intensifierat arbete i att finna mig själv.