Jag har en vän som brukar säga att grundvalarna för existensen och tillvaron, och därför också ångesten över desamma, vilar på två frågor: Duger jag? Får jag vara med?
Banaliteter, men ack, så pricksäkra.
Roy Anderssons nya film Om det oändliga är som helhet betraktat en sådan fråga. Som att vårt vara i världen kan reduceras – nej, koncentreras, är ett mer passande ord – till en serie av fragment från detta vi kallar levandet. En som kliver av tåget och den som ska vänta på en där gör inte det, en servitör som fortsätter att hälla vin i gästens glas tills det färgar hela bordsduken röd, en informationschef som inte har förmåga att känna skam (*blink* Boliden), en som har problem med sin sko. En präst som frågar: vad ska man göra när man har tappat sin tro, och blir utschasad från läkarens mottagning för att denne ska passa en buss och kontoret ska stängas.
Banalt, ja, men så precist i bildspråk formulerat, det är ju på detta vis vi har kommit att organisera våra moderna liv. Det är denna organisering som kläs av i Om det oändliga för att iklä sig de anderssonska matta tonerna och på så vis framstå för oss som både vackrare och fulare än hur det i verkligheten är beskaffat. Apart men samtidigt så outsägligt nära och bekant. Och så är det ju komiskt, förstås.
Men vardagligheterna kontrasteras också mot våldet; Hitler i sin bunker medan bomberna faller, frusna krigsfångar, ett hedersmord och ruiner av städer. Insmuget i en dialog mellan två tonåringar i ett avskalat sovrum som svaret på livets formel behandlas termodynamiken första sats: energi kan aldrig förstöras, bara omvandlas i nya former. Det oändliga varat.
Men där termodynamiken är oändligt omvandlande, så är Roy Anderssons filmer inte det. Om det oändliga är till formen kortare och till innehåll blekare, mer svävande än föregångarna Sånger från andra våningen, Du levande och En duva satt på en gren och funderade över tillvaron, men i övrigt känns det mesta igen. Ett visst ljus, bleknande färger, karaktärernas koreografi, tajming och tonlägen så stilistiskt samstämmiga, det liknar perfektion. Vackert, tragiskt komiskt. Kanske behöver man inte mer än så, egentligen, men stundtals infinner sig en rastlös känsla av att vilja något mer än det man får.
Det börjar nämligen bli svårt att skilja filmerna från varandra, och de mindre bristerna i Om det oändliga; skådespelarnas något sämre tajming, en berättarröst som stundtals känns något påklistrad och lite väl snabba vändningar, lämnar efter sig en liten besvikelse. Å andra sidan kanske det får skyllas på föregångarnas mycket stora skor.