Jag hade samlat på mig för mycket grejer och behövde flytta till något större än min enrummare. Efter en tids trålande på nätet fick jag napp på en tvåa utanför tullarna. Jag tyckte om den. Det fanns balkong, badkar och plats för bokhyllor. Köket var litet men när man stod och diskade behövde man bara vända huvudet några grader till vänster så kunde man se ned på gatan.

Själva huset låg på en adress jag bara hade besökt när jag jobbade som brevbärare. På en lunchpaus hade en äldre brevbärare en gång skämtat om att gatan kallades för ”kärleksgatan”. Den sträckte sig från en tvärbanestation och bort till en kulle, där några höghus hade placerats. Sedan böjde sig vägen och blev till en annan gata med ett helt annat namn.

I huset var jag den enda mannen. Jag bestämde mig för att passa på att lägga mig till med några nya vanor och började prenumerera på papperstidningen igen. Jag laddade ned några dejtingappar på telefonen, och gick på några dejter. Den mest avvikande var på en sorts hoppklubb vid ett stort köpcentrum. Det fanns ett stort antal olika studsmattor och hoppbrädor. Man blev andfådd, men det var kul. En kväll när jag tittade på nyheterna hörde jag av mig till mitt ex och berättade att jag hade flyttat till en ny adress. Några dagar senare kom hon över och vi åt lite mat tillsammans. Pasta med pesto.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt.

Ganska snabbt var jag tvåsam igen. Även fast ordet ”tvåsam” är en term som man ska akta sig för att använda, vilket de sade i ett språkprogram på radion. På andra sidan gatan låg en massagesalong som jag och min sambo började misstänka fungerade som en sorts bordell.

Vi åkte in till en av de gamla fotobutikerna som fortfarande fanns kvar och köpte en rejäl fågelskådarkikare, sedan handlade vi thaimat och åkte hem och packade upp vår nya utrustning. Vi åt sötsur tofu som hade wokats med lime och tjocka äggnudlar och började titta ut ur köksfönstret, ned på gatan. En limegrön Peugeot parkerade och ut steg en man som stirrade ned i sin mobilskärm. Vi började föra noteringar över vilka män som gick ned för de små trapporna till massagesalongen och hur de såg ut. Hur de rörde sig. Vilken samhällsklass de kunde tänkas tillhöra.

Männen som gick till massagen upptog allt mer av vår tid. Min sambo blev mer investerad i det hela än vad jag var, hon började sjukskriva sig från jobbet för att sitta i köket och titta ned på männen som besökte massagesalongen. Tänk om de faktiskt bara ville ha massage, och inte gick in dit för att köpa något annat?

Vi diskuterade skillnaderna på massage och sex. Var drog man egentligen gränsen? Min sambo tyckte att jag var naiv och korkad när jag sade att en fotmassage aldrig kunde vara en sexuell handling. Vi blev allt oftare osams, min sambo tyckte att vi skulle sälja materialet som vi hade samlat in och köpa en resa till Maldiverna för pengarna, men jag tyckte att vi skulle spela in en dokumentär.

Ledare • 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Jag började fundera på om min sambo tyckte det var fel av mig att inte engagera mig i organisationer för kvinnors rättigheter. Tyckte hon att jag var slapp som bara gick till mitt jobb och kom hem på kvällen och hjälpte henne med middagen, medan hon satt och tittade ut genom fönstret? Det hade bildats en spricka mellan oss som bara skulle bli värre.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt. Jag sade till min chef att jag kunde ta fler arbetsuppgifter. Jag började arbeta på 110 procent och på helgerna åkte jag in till kasinot. Jag aktiverade också mitt konto på lägenhetsbytarsidan igen och började se mig om efter ett nytt boende. Jag började gå på visningar i olika stadsdelar, ibland följde min sambo med, när hon hade tröttnat på att sitta i köket och speja. Ibland var hon så fokuserad på sitt spejande att jag fick tvinga i henne lite mat.

Efter en tid hittade jag en lägenhet några tvärbanestationer bort, i ett område där det låg en indisk restaurang och ett litet gym. Lägenheten var mer dunkel och jag saknade mitt gamla badkar. Men det var skönt att lämna Kärleksgatan.

Ludvig Köhler

Författare, aktuell med brevromanen "Mejl" tillsammans med Michael Larsson, utgiven på Ellerströms förlag.

Det är den tiden på året nu. Spotify wrapped-tiden, alltså.

Förutom att medföra exponering för sina medmänniskors mest spelade låtar i sociala medier, finns det knappast någon bättre illustration än denna nyuppfunna högtidsdag för hur kapitalismens primära kärleksspråk har blivit klick.

Love language är det allra senaste inom pseudovetenskapliga psykologiska teorier med samma navelskådande isbrytarpotential som horoskop. Det är en konstig idé som går ut på att varje människa bara har ett specifikt sätt att uttrycka kärlek på, och inte kan ge eller ta emot omtanke på något annat vis. Men denna teori går alltså även att applicera som kritiskt analysverktyg på det digitala konsumtionssamhället. För Spotify förstår ju inte att jag hatlyssnat på Katy Perrys senaste album.

Poeten och kulturmannen Elis Monteverde Burrau döpte en gång en dikt till ”Hello Kitty har ingen mun utan talar från sitt hjärta”. Samma sak går att säga om oss som sociala medier-användare. Absolut, kommentarsfunktionen finns där för åldermän och sociopater, men vårt huvudsakliga kommunikationsverktyg är ju som bekant gilla-knappen, på Instagram än i dag i form av just ett barnsligt stiliserat rött hjärta. Och strömningar, klick, visningar och gillamarkeringar tolkas undantagslöst som kärlekshandlingar av de företag som samlar in vår användardata.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner. Men fenomenet Spotify wrapped är inte det enda exemplet på hur den uppmärksamhet som de digitala jättarna gjort till sin affärsidé att kvantifiera tas som intäkt för uppskattning och intresse, snarare än förströdd likgiltighet eller aktivt ogillande.

Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner.

2008 lanserade tidskriften Wireds grundare Kevin Kelly en teori som blivit mycket spridd. I en essä argumenterade han för att det bara krävs att en upphovsperson samlar tusen engagerade, betalningsvilliga fans för att kunna överleva ekonomiskt, och att tusen ”kvalitetsfans” av den anledningen också är att föredra framför en stor, men oengagerad, publik. Den här teorin har visat sig stämma åt ena hållet när det gäller företeelser som insamlingar och Substack-journalister. Men den är lika träffsäker åt andra hållet.

Mumblerap-stjärnorna Lil Durk och Lil Baby har över en miljard spelningar på sina största hits, de största låtarna på deras respektive senaste album har flera hundra miljoner lyssningar. Ändå behövde båda dessa artister i fjol ställa in halva sina USA-turnéer på grund av undermålig biljettförsäljning. Samtidigt som musikskapare måste förlita sig allt mer på turnéer för sin inkomst och biljettpriserna skjuter i höjden, tycks det alltså inte finnas några garantier för att de som gärna lyssnar på musiken nästan gratis faktiskt är tillräckligt intresserade av den för att betala för sig.

2019 försökte den Miamibaserade influeraren Arii med två miljoner instagramföljare lansera ett eget t-shirtmärke. Hon började med att på prov släppa 36 tröjor, men kunde inte förmå sina förmodade fans att köpa ens så många, och klädmärket lades ned.

Konstnären och skribenten Joanna Walsh har gjort poängen att de digitala plattformarna är binära till sin natur. Man kan som användare inte förhålla sig obrytt eller ambivalent utan uppfordras till att ta ställning: gillar jag det här eller gillar jag det inte? Samtidigt är det förstås inte så dikotomiskt vi faktiskt förhåller oss till innehåll, och plattformarnas mätverktyg är därför trubbiga och missvisande. Författaren och konstnären Jenny Odell skriver att ”vad uppmärksamhetsekonomin tar för given är kvaliteten på uppmärksamheten, eftersom den liksom alla moderna kapitalistiska system föreställer sig sin valuta som enhetlig och utbytbar. ’Enheter’ av uppmärksamhet antas vara odifferentierade och okritiska.”

Kultur • 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Att först betrakta den varierade och svårdefinierade förnimmelsen uppmärksamhet som något mätbart, och därefter använda sina egna verktyg för att mäta den, säger alltså inte nödvändigtvis någonting alls om värdet av uppmärksamheten som mäts. Att passivt exponeras för en sak är inte detsamma som att aktivt uppmärksamma den, en effekt som förstärks av algoritmgenererade flöden och innehållsförslag.

Sociala fenomen som uppskattning, stöd och engagemang flyter via de digitala plattformarna allt mer samman med konsumtion. Uppmärksamhetsekonomins transaktionella syn på kärlek vill göra gällande att interaktion per automatik är positivt laddat därför att all interaktion är möjlig att omvandla till pengar. Men trots att Spotify förstås tjänar även på att jag strömmar Taylor Swifts ”The tortured poets department” enbart för att få mina fördomar om hur dålig den är bekräftade, kanske det i slutändan är till plattformskapitalismens nackdel att den begränsat sig till ett enda kärleksspråk.

Teknikskribenten Tim Hwang har hävdat att vi står inför en subprime-kris i uppmärksamhetsekonomin, där bubblan av lågkvalitativ uppmärksamhet som det handlas med på börsen för digital reklam är på väg att spricka. Tusen kärleksfulla fans kommer alltid att slå en miljon obrydda klick.

Saga Cavallin

Författare och frilansande kulturskribent.