Socialdemokraterna krisar – igen. Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt och nu Stefan Löfven. De börjar bli många, partiledarna som inte fått, förmått eller förstått att leda det svenska socialdemokratiska partiet in i den framtid, där S inte automatiskt får över 40 procent. Är det inte skandaler och missbedömningar i privatlivet så är det ledarskapet som fattas. Den som är positivt lagd skulle kunna tänka att det måste bli riktigt dåligt innan det blir riktigt bra.
Men Socialdemokratins politiska kris kan sägas ha pågått allt för länge nu. Många har lagt ut orden om 80- och 90-talet när S började skära ner i välfärden istället för att utforska och utveckla den ytterligare. Men någon gång måste vänsterkritiken få förnya sig också? Vad är lösningarna för ett socialdemokratiskt parti i rådande läge?
Från S-håll hörs många olika argument för att det egentligen inte är så illa som det verkar. ”Det går alltid dåligt för sittande regeringar”. Det är ett argument som är sant, men inte särskilt starkt. Statsvetaren Anders Sundell har gjort en jämförelse mellan Löfven-regeringens stöd och hur det såg ut för Reinfeldts första regering lika långt in i mandatperioden. Det var värre för Reinfeldt. Men det är som sagt en liten tröst. För Reinfelds del kom finanskrisen och ”räddade” hans regering. I väljarnas ögon tog statsministern ansvar och ledde landet genom den.
Ewa Stenberg, politisk kommentator i DN, hävdade i höstas (4/10, 2015) att flyktingkrisen var Stefan Löfvens motsvarighet till finanskrisen som regeringen Reinfeldt fick ta sig an. Så här nästan ett halvår senare så har de åtgärder som Stefan Löfven vidtagit snarare fått det politiska landskapet att ytterligare homogeniseras och det värsta av allt är att detta sker i en mer auktoritär och ickevälkomnande stämning. Socialdemokraterna går åt de håll de tror att väljarna vill att de ska gå, men väljarna väljer hellre väljer hellre de som drar problemformuleringen till sin spets, Sverigedemokraterna.
I helgen sammanträde socialdemokraternas partistyrelse och på dagordningen stod naturligtvis S-krisen. Enligt Expressen kom ledningen fram till att man ska börja fundraisa pengar till partiet för att öka entusiasmen, samt anställa ”kreativa utredare” och sjösätta ”nya stora politiska reformer”. Det är det sistnämnda som behövs. Det andra är trams. Vad ska man med ”kreativa utredare” till när man uppenbarligen saknar mod att föra fram ens de mest modesta förslag? Det är ingen brist på idéer eller analys, det är brist på genomförande.
För att vinna väljarnas förtroende krävs det mer än krishantering och anpassning. Vad är det specifikt socialdemokratiska i socialdemokraternas politik? Det är få som vet nu för tiden. Flamman har i veckans nummer intervjuat en rad socialdemokrater som framför att man tycker att S ska bli tydligare, ha ett eget politiskt projekt och sluta ducka. Kritiken kommer alltså även inifrån partiet. Chanserna att visa på sin egen politik är när man sitter i regering väldigt många. Regeringen har fått kritik för att ministrarna är osynliga och socialdemokratiska ledarsidor har krävt att Löfven ska ombilda regeringen. Det kan ligga något i det, men det verkliga problemet är ju inte att Anders Ygeman, regeringens inrikesminister, syns för lite. Problemet är ju att han inte är socialdemokrat när han syns. Anders Ygemans uppgift bör vara att presentera krishantering/terrorbekämpning/insatser mot lynchmobbar som är politiska, det vill säga som skiljer sig från hur borgarna skulle göra det. Något annat kommer man inte vinna på i längden.
Ett annat tillfälle då det hade varit utmärkt att visa vad man vill från regeringens sida hade varit när bostadssamtalen mellan regeringen, Alliansen och Vänsterpartiet inleddes i förra veckan. Men då syns Löfvens fackliga grundtänk väldigt tydligt. I stället för att berätta om vad regeringen går in med i förhandlingarna så agerar finansminister Magdalena Andersson snarare medlare än politiker.
Stefan Löfven och hans regering är alltför rädda för konflikt och inte tillräckligt lyhörda för missnöjet som är resultatet av handlingsförlamningen. De måste ta initiativet i den politiska debatten, inte försiktigt treva sig fram och enbart förhålla sig till sina motståndare. Det är politisk vilja till reformer som känns in på kroppen och märks vid fikaborden på jobben som behövs.
