I KRISENS SPÅR Hur drabbas arbetarna i Nord- och Sydamerika av den ekonomiska krisen?
– Om vi jämför effekten mellan Syd och Nord så är det uppenbart att krisen slår hårdare i Syd. Fram till det tredje kvartalet 2008 levde man i USA och Kanada fortfarande med en ekonomisk uppgång som hade inletts sex år tidigare. Det fanns en stor exportefterfrågan och ett överflöd av kapital. Köpkraften och lönerna ökade men dessa har nu gått tillbaka.
– En annan allvarlig aspekt är förlusterna av de anställdas sparade pengar i privata pensionsfonder med individuell kapitalbildning, kapital som placerats på aktiebörserna som omfattar ett fall på 20 procent i Argentina och Mexiko. I Chile har raset blivit ännu större, 40 procent som motsvarar nio års sparande. Orsaken till detta fall är att regeringen och transnationella försäkringsbolag stimulerade högriskplaceringar. Naturligtvis har USA och Kanada drabbats hårt av arbetslösheten som har nått nivåer som inte har registrerats på över 25 år.
Hur reagerar arbetarna och facken på krisen?
– Fackföreningsrörelsen tror att den utlovade återhämtningen på två år är för optimistisk. SOS-åtgärderna som inkluderar anticykliska planer har inte haft samma omfattning som i länderna i Nordamerika, delvis på grund av att dessa inte har varit nödvändiga för att rädda företag. Men det beror naturligtvis också på att länderna inte förfogar över dessa medel, med undantag för Chile och Brasilien som innan krisen bröt ut hade byggt upp beredskapsfonder.
– I Latinamerika konfronteras vi med företagsägare som har en total och permanent ovilja att göra balanserade överenskommelser.
Vilka åtgärder föreslår IFS i Amerika för att de ekonomiska och sociala slagen mot arbetarna inte ska drabba dessa så hårt?
– Vi har inför de två toppmötena som G-20-gruppen har genomfört, det senaste i april i Trinidad Tobago, lagt flera centrala makroglobala förslag för att stå emot krisen. Vi har sonderat möjligheterna som krisen ger för att gå vidare mot en ny global regeringsmodell. På så sätt kan vi övervinna den ojämlika fördelningen av rikedomarna som har ackumulerats under de senaste trettio åren där den nykonservativa utvecklingen av en kapitalism med finanshegemoni har dominerat.
– IFS:s strukturella förslag har som central punkt parollen om en hållbar utveckling och tar på sig det internationellt erkända konceptet sedan 20 år tillbaka som understryker de tre politiska hörnpelarna; Ekonomi, social- och miljöpolitik. Vi anser att det behövs, som ett grundläggande villkor, en utveckling av ”ny typ” i vilken länderna i regionen strävar efter mer rättvisa och jämlika ekonomier i sina interna som externa komponenter som kompletteras av en socialpolitik som beskyddar befolkningen.
Och vilka är då regeringarnas reaktioner och förslag?
– Åtgärderna som den nya USA-regeringen har antagit har karaktäriserats av Paul Krugman och Joseph Stiglitz som ”moderata” men felaktiga eftersom Obama insisterar på att lösningen består i att rädda bankerna.
– De latinamerikanska regeringarna å andra sidan drabbas av en minskad global konsumtion och en minskning av investeringar och krediter, en ny protektionism som är resultatet av att motorn i deras ekonomier under de senaste åren har baserats på den stora efterfrågan på exportvaror, en efterfrågan som med undantag av Kina, inte kommer tillbaka.
