Det var inte med stor marginal som Donald Trump vann valet mot demokraternas Hillary Clinton. Han var inte omtyckt – men det var inte hon heller. Vem var det som röstade? Är detta den vita arbetarklassens revolt mot etablissemanget? Är alla Trump-väljare rasister? Hur vann miljardären rostbältets röster? Men framförallt, är valresultatet relevant för oss – och i sådana fall hur?
Vad hände?
Viktigt att komma ihåg är att ungefär 45 procent av de röstberättigade i USA inte röstade på någon av presidentkandidaterna. I USA finns ett demokratiskt system som saknar legitimitet i stora delar av befolkningen. Kan det ha något med utfallet att göra?
Orsaken till att Trump snart sitter med kärnvapen-koderna i handen är sannolikt en kombination av flera orsaker. Men kapitalismens kris och dess efterverkningar, marknadens makt över samhället och bristen på demokratisk förankring tror vi spelar en stor roll för detta valresultat. En del av post Trump-debatten har handlat om att jämföra USA med Sverige. Detta är väldigt svårt. Som Per Björklund skriver i en ledare i Fria Tidningen (15/11, 2016): Trumps kärnväljare är förbannade för att de fortfarande tror på den amerikanska drömmen – problemet är att den är just en dröm. Och i stället för att rikta missnöjet över den krossade drömmen mot det ekonomiska systemet, kanaliseras det i främlingsfientlighet.
Att jämföra det svenska välfärdssystemet, svenska löner och förutsättningar med USA är vanskligt. Men samtidigt går utvecklingen i Sverige mot det amerikanska hållet. En hel ungdomsgeneration växer nu upp utan att se en rimlig bostadssituation framför sig, arbetsvillkoren börja likna de i USA och nedmonteringen av de sociala skyddsnäten urholkas. I ett land där demokratin får ge vika för marknaden, vinner rädslan lätt mark.
En trend är att ledare som bekräftar rädslor och kommer med enkla lösningar når stora framgångar, inte bara i USA. Vi kan se att tendenserna i den amerikanska politiken återfinns i stora delar av västvärlden och Europa. Inför presidentvalet i Frankrike ligger nationalistiska Front Nationals Marine LePen bra till och den förre presidenten Nicholas Sarkozy rider nu tydligt Trump-vågen. Han menar att det får vara slut på den ”Enda tankens tyranni” och vill nu ”vara den tysta majoritetens röst”. Extremhögern i Tyskland har gjort inbrytningar i väljarkåren i delstatsvalen och nästa år stundar valet till förbundsdagen. Ukip och Tories i Storbritannien var bland de första att gratulera Trump till segern.
Medier i allmänhet och public service i synnerhet har i sin ängslighet allt oftare satt upp debattörer mot varandra och skapat en falsk balans
Hur blev det såhär?
Donald Trump har anklagats för våldtäkt och sexuella övergrepp. På den redan hårt bevakade gränsen mot Mexiko ska det byggas en mur. Han säger sig vilja satsa miljarder på infrastruktur samtidigt som han vill genomföra stora skattesänkningar. I takt med Trumps skandaler, lögner och chocker har hans medieutrymme och opinionssiffror bara ökat. De traditionella medierna försöker hänga med, men de möts av Trumps egna konspirationsteorier. Anklagelserna rinner av honom som vatten på en gås. Han säger sig vara emot etablissemanget men är en insider, både politiskt och ekonomiskt. Känns det igen?
Det borde kännas igen. Det tredje största partiet i Sveriges riksdag har en historia som kantats av järnrörsskandaler, misshandelsanklagelser, hot, hat och drev. Och lögner. Ett parti som festar på Grand Hotel och äter middagar med näringslivets lobbyister. Samma parti säger sig vara emot etablissemanget, men satt under sina fyra första år i riksdagen och röstade igenom alliansens politik. Trots det får deras företrädare närmast oemotsagt och under bästa sändningstid, analysera dagspolitik och visa sig från sin mest slipade och ”regeringsdugliga” sida. Vad spelar media för roll här?
I söndagens Agenda i SVT (13/11,2016)fick Jimmie Åkesson ensam (!) breda ut sig i början av sändningen och kommentera valet. I mer än ett ögonblick låter hans kommentarer vettiga. Han verkar statsmannamässig och stabil.Han tycker inte nödvändigtvis att Trump var den bäste kandidaten, men han instämmer i politiken. Han får frågan om populism, men säger sig inte förstå vad som menas med det, eller varför det oftast låter som ett ”skällsord”. Han säger sig veta vad människor vill ha och anpassar retoriken därefter. Oavsett om det innebär en låg sanningshalt eller en haltande analys.
Medier i allmänhet och public service i synnerhet har i sin ängslighet allt oftare satt upp debattörer mot varandra och skapat en falsk balans. Där alternativmedicinare ställs emot erfarna forskare och uppenbara lögner ställs mot sanningar, som om det vore två åsikter som stod mot varandra. Ett resultat men också en anledning till att problemformuleringen sakta men säkert flyttats högerut. Att vår socialdemokratiska justitieminister Morgan Johansson säger att ”vi inte kan ta hand om mellanösterns alla pojkar” är ett resultat av att politiker och media försöker ta människors oro på allvar. Men hur ser människors oro egentligen ut?
En undersökning som SOM-institutet gjort visar hur oron för sociala klyftor under de senaste åren långsamt bytts ut mot en oro för ett ökat antal flyktingar. Ett resultat av att medier och politiker målat upp konflikten som om den stod mellan det ökade antalet flyktingar och vår välfärd, men också våra värderingar.
SOM-undersökningen visar samtidigt att den enskilt största oron, är den för en ökad främlingsfientlighet. Den oron bör få större utrymme. Så ser det inte ut i dag, då det utrymmet ockuperas av ett kulturkrig, initierat av högern och främlingsfientliga krafter. I det kriget suddas konflikten mellan arbete och kapital ut.
Vad gör vi nu?
1. Ta uppgivenheten på allvar – och bota den
Det finns en skillnad mellan att vara förstående för människors oro och att rakt av köpa deras världsbild. Missnöjet mot etablissemanget riktar sig även mot media. Samtidigt har alternativa medier, framförallt extremhögerns, fått mer vind i seglen. I och med de nya medierna måste vänstern fokusera på några få kärnfrågor och välja striderna med omsorg. Både politiskt och medialt.
2. Hårt mot hårt?
De enkla lösningarna och den lögnaktiga populismen kan vara svår att bemöta. Är Trumps knappa vinst ett tecken på att vänstern är för mesig? Vi tror att intellektuell hederlighet går att kombinera med de raka svaren och de stora visionerna. Men vi ska inte vara rädda för att sätta hårt mot hårt. Vi tror däremot inte att svaret är att tävla nedåt mot en brun gyttjepöl. För det finns en botten i den tävlingen, och den består av fascism.
3. Ekonomin är viktigast
Vad Trumps vinst visar är en misstro och besvikelse över det rådande ekonomiska systemet. Ett system som av allt att döma inte är hållbart om människor ska känna sig delaktiga i snarare än missgynnade av samhället. Att det ekonomiska systemet ifrågasätts på det här sättet i västvärlden kan vara skrämmande och få oss att vilja skydda den liberala demokratin till vilket pris som helst. Men det är också en chans för vänstern att få vara den ifrågasättande rösten. Att ta plats i det politiska vakuum där människor känner att det inte finns ett verkligt alternativ. Och det är inte bara vänsterns möjlighet – utan skyldighet. För alternativet är inte bara skrämmande, det är direkt farligt.
