Efter år av vanskötsel, korruption och populistisk klanpolitik störtade Sri Lankas folk förra månaden sin egen president. I landet som en gång var det rikaste i regionen har krisen gett upphov till en proteströrelse som för första gången har enat de buddhistiska, kristna och muslimska grupperna.

Efter flera månaders demonstrationer flydde Sri Lankas president Gotabaya Rajapaksa landet den 13 juli. Dagen därpå, medan demonstranter firade genom att bada i presidentpalatsets pool, meddelade han att han går med på proteströrelsens huvudkrav: att han avgår. Det var ett dramatiskt slut på över tre månaders politisk turbulens som hade utlösts av en allt värre ekonomisk kris.

Med undantag för ett kort avbrott hade familjen Rajapaksa styrt Sri Lanka i 17 år: först under Mahindas presidentskap mellan 2005 och 2015 och sedan under hans bror Gotabaya sedan 2019. Dynastin hade baserat sin popularitet hos den buddhistiska singalesiska majoriteten, som utgör över 70 procent av befolkningen, på två saker: den militära segern över tamilernas uppror i maj 2009 och användningen av buddhismen som ett slagträ i propagandan om återvändandet till en ”kulturellt autentisk” livsstil, som är baserad på en felaktig föreställning om landets förkoloniala förflutna.

Inskränkningen av inte bara den tamilska minoritetens utan även den singalesiska oppositionens mänskliga rättigheter, disciplineringen av pressen och rättssystemet, arméns allt större plats i det offentliga livet, nepotismen och korruptionen hade fram till nyligen inte urgröpt klanen Rajapaksas förtroendekapital. En bekräftelse på det är Gotabaya Rajapaksas seger i presidentvalet 2019 och parlamentsvalet 2020. Dessa segrar vägde upp hans brors valförlust 2015 mot en allians av aktivister från civilsamhället och det gamla liberalkonservativa partiet som styrs av Ranil Wickremesinghe.

En av orsakerna till Gotabayas framgång var mobiliseringen av extremistiska buddhister som började 2015 och hämtade inspiration från Myanmars förföljelse av muslimer: den muslimska minoriteten utgör åtta procent av befolkningen och började utmålas som en ny intern fiende efter att den tamilska minoriteten besegrats. Terrorattentaten mot kristna kyrkor och hotell under påskhelgen den 21 april 2019 – som ledde till 258 personers död, varav 42 utlänningar – var en läglig bekräftelse på den tesen: de begicks av en islamistisk grupp som övervakades av säkerhetstjänsten och skylldes av många på Wickremesinghe-regeringens släpphänthet, inte minst som utredningen av dåden inte har kunnat avsluta sitt arbete.

Den andra pelaren i Gotabayas regim var armén, som han gick med i på 1980-talet. Han deltog i striderna mot de tamilska separatisterna och singalesiska rebeller innan han flyttade till USA, bara för att snart återvända och bli försvarsminister i sin bror Mahindas regering. Under dennes mandat fick armén, som hade blivit landets största arbetsgivare efter att konflikten med separatisterna tagit slut, ta på sig flera nya uppgifter, såsom polisiära, anläggningsarbeten och övervakning av territorium. Den har grundat kommersiella företag inom till exempel turistbranschen utan någon politisk eller ekonomisk granskning.

Krisen som bröt ut i april 2022, efter att landet tvingats ställa in betalningarna på sin utlandsskuld, fick stödet för Rajapaksa-familjen att gå upp i rök. Bristen på basvaror och prishöjningarna (med över 46 procent på livsmedel på ett år och över 140 procent på olja) ledde till stor social vrede. Hela det politiska systemet ifrågasätts av rörelsen Aragaya (singalesiska för ”kamp”) som uppstod i huvudstaden Colombo när unga människor ockuperade den stora parken Galle Face längs stranden och krävde president Gotabayas avgång. Denna ”by” som kallas GotaGoGama blev snabbt en kreativ kulturell och politisk hubb: där kunde man se banderoller och höra slagord med budskap som ”I toppen finns den korrumperade makten, i botten den orädda kampen”, eller ”Vi har fått nog av de 225”, en referens till antalet ledamöter i parlamentet.

Rörelsen som fortfarande bekämpas av Rajapaksas hejdukar har bara fortsatt att växa och mobilisera större grupper över hela ön i takt med att de våldsamma konfrontationerna med polisen och armén har ökat. Den fick snabbt regeringen att avgå – men inte presidenten, som med sin majoritet i parlamentet i ryggen meddelade att han skulle sitta kvar hela sin mandatperiod till 2024. I stället nöjde han sig med att utse sin gamla fiende Wickremesinghe till ny premiärminister. Denne fick i uppgift att bilda en nationell samlingsregering och uppnå eftergifter från de internationella långivarna, men han är politiskt isolerad. Oppositionen, som företräds av högerpopulisten Sajith Premadasa, det tamilska partiets Mathiaparanan Abraham Sumanthiran och den marxistiska vänsterns Anura Dissanayake, beskriver det som politisk manipulation. Till slut blev trycket så stort att Gotabaya flydde landet och avgick självmant.

Proteströrelsens styrka har kommit från det växande stödet från den urbana och rurala arbetarklassen, som drabbats hårdast av varubristen. Det nya är att den inte tycks påverkas av de etnisk-religiösa motsättningarna. För första gången anslöt sig singalesiska buddhister, inklusive munkar, till de årliga manifestationerna som hålls till minne för de tamiler som dödades maj 2009, vid sidan av representanter för de olika religionerna som tillsammans firade slutet på Ramadan, påsken och den buddhistiska högtiden Vesak. Kardinal Malcolm Ranjith som leder den katolska kyrkan (som representerar ungefär sex procent av befolkningen, såväl singaleser som tamiler) har i hårda ordalag fördömt regimen och krävt att utredningen av attentaten 2019 fördjupas.

Men även om proteströrelsen uppnått sitt mål och fått regeringen att avgå är de ekonomiska problemen som utlöste krisen fortfarande olösta. Frågan om hur landet ska lyckas övertyga de internationella långivarna om att få uppskov på betalningen av skulden är fortfarande öppen.

Sri Lankas svaga ekonomi har visserligen sitt ursprung i den brittiska kolonialeran (1796–1948): stora plantager anlades med arbetskraft som hämtades från södra Indien, med destruktiva konsekvenser för den ekologiska balansen och den inhemska livsmedelsproduktionen. Kolonialstatens inkomster kom enbart från denna sektor, och prissvängningarna på världsmarknaderna för te och gummi fick stora konsekvenser för landet, inte minst under depressionen på 1930-talet. Efter självständigheten 1948 användes dessa resurser i stället för att återuppbygga risodlingarna, upprättandet av ett utbildnings- och hälsovårdssystem och subventionering av basvaror. Sri Lanka lyckades snart bli det mest utvecklade landet i Sydasien ifråga om levnadsstandard och livskvalitet. Men under 1970-talet fick de minskande intäkterna från plantagerna och den misslyckade ekonomiska planeringen mer nyliberalt inriktade regeringar att satsa på massturism, tillverkningsindustrier i särskilda exportfria zoner med låg företagsskatt samt utvandring till länder i Persiska viken. De drömde om att förvandla ön till ett nytt Singapore genom att locka till sig internationella investeringar. Den tamilska separatismen och den singalesiska etnonationalismen som båda fick vind i seglen under samma period mot bakgrund av eskalerande socialt våld underminerade det projektet.

Krossandet av den tamilska rebellarmén stärkte dock illusionen att dessa mål skulle gå att uppnå efter 2009, inte minst med hjälp av de internationella finansmarknadernas hjälp och de investeringar som bland andra Kina erbjöd. Men jordbrukssektorn visade redan flera svaghetstecken, och de offentliga finanserna fortsatte att försämras. Anläggningen av stora bevattningsprojekt avbröts samtidigt som risbönderna fortsatte åtnjuta garanterade priser och subventionerade råvaror, och konsumenterna fortsatte att gynnas av billiga produkter.

De små och mellanstora producenter som hade ersatt de stora teplantagerna, som hade förstatligats på 1970-talet i ett försök att bekämpa imperialismen, drabbades liksom risbönderna i april 2021 av åtgärderna som regeringen vidtog för att minska utsläppen: importstopp av kemiska gödningsmedel och påtvingad omställning till ekologiskt jordbruk. Det ledde till att teproduktionen minskade med 40 procent och råriset med 20 procent, och att landet som fram till dess varit självförsörjande tvingades börja importera ris. Reformen rullades tillbaka sju månader senare, men skadan var redan skedd.

Den katastrofala hanteringen av de offentliga finanserna förvärrade bara situationen. Enligt ekonomen Umesh Moramudali 2 gick skatteandelen av landets BNP från 19 procent 1990 till 11,5 procent 2019, innan den sjönk till 7,7 procent 2021 – vilket är den lägsta skattenivån i hela Asien (i Indien är den 16 procent). Denna långsiktiga minskning av skatteuppbörden beror enligt Moramudali på de återkommande skatteamnestierna, att myndigheterna paralyserats av politikernas ständiga ingrepp, skattelättnaderna för stora infrastrukturprojekt samt president Gotabaya Rajapaksas populistiska reformer, såsom en reducering av antalet skattepliktiga från 1,5 miljoner till 412 000 hushåll, och en sänkning av momsen från 15 till 8 procent. Landet har blivit ett skatteparadis, vilket inte hindrar kapital som uppstått genom korruption eller drogsmuggling att söka skydd på mer lukrativa platser, som Singapore eller Dubai.

På utgiftssidan har, utöver den omfördelande socialpolitiken och subventionerna, kriget och upprätthållandet av en stor armé i fredstid visat sig vara dyra utgiftsposter. För att inte nämna de stora infrastrukturprojekten. 2021 uppgick försvarsutgifternas del av den disponibla budgeten till över 15 procent, jämfört med 8 procent för utbildning och 10 för sjukvård. Enligt uppgifter från Världsbanken ökade de militära utgifterna från 761 miljoner dollar 2006 till 1,7 miljarder 2011, och stabiliserade sig runt 1,57 miljarder 2020 – motsvarande 1,9 procent av BNP, medan de sociala omfördelningsprogrammen knappt utgör 0,9 procent. Dessutom beräknar Internationella valutafonden (IMF) att över hälften av socialbidragen (samurdhi) på grund av korruptionen går till hushåll vars inkomster är långt över fattigdomsgränsen, medan hälften av de familjer som har rätt till dem inte får några bidrag. 3

Det faktum att den allt sämre betalningsbalansen sammanfaller med att löptiden på flera lån från de internationella finansmarknaderna går ut har gjort att statsskulden blivit ohållbar. I brist på utländska valutareserver har landet blivit oförmöget att betala för import av basvaror som olja, livsmedel och medicin. Turismen har kollapsat, från 5,6 procent av BNP 2018 till 0,8 procent 2020, på grund av pandemin som följde på påskattentaten 2019. Återremitteringarna som den lankesiska diasporan skickar hem från utlandet har också minskat, från
7,2 miljarder dollar 2020 till 5,5 miljarder året därpå. Prishöjningarna på energi och livsmedel har förvärrats av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Enligt IMF uppgick den totala skulden i slutet av 2020 till ungefär 80 miljarder dollar, varav nästan hälften är valutaskulder. De officiella siffrorna 4 utgörs av utlandsskulden och centralbankens skuld: 47 procent är lån från de internationella finansmarknaderna, 22 procent multilaterala lån (13 procent från Asiatiska utvecklingsbanken, 9 procent från Världsbanken), och 29 procent är lån från enskilda länder (10 procent från Japan, 10 från Kina och 2 från Indien). Enligt nyhetsbyrån Reuters beräkningar 5 är landet dock mest beroende av Kina, vars låneandel enligt dem uppgår till 19 procent.

Lånen från de internationella finansmarknaderna utgörs av statsobligationer som placerats av ett bankkonsortium bestående av Standard Chartered, HSBC och Citibank, och som anses riskabla (klassade i kategori B+) av kreditvärderingsinstituten. De började säljas 2007 under president Mahinda Rajapaksa, utökades 2010 och förlängdes under Wickremesinghes regering. Efter att ha bidragit till att finansiera de sista åren av kriget mot de tamilska separatisterna, mellan 2007 och 2009, blev målet med denna politik att finansiera återlanseringen av ekonomin, utan att den för den sakens skull kopplades till några konkreta projekt. Det blev omöjligt för regeringen att fortsätta betala tillbaka skulderna efter betalningen i januari 2022. I ett försök att uppnå en skuldnedskrivning har regeringen kontaktat banken Lazard, medan värdepappersinnehavarna har gjort finansinstitutet Rothschild till representant för sina intressen.

De multi- och bilaterala lånen från offentliga banker och stater, som utgör den andra delen av skulden, har längre löptid och är kopplade till utvecklings- och handelsprojekt. En stor del de multilaterala och indiska lånen gick till återuppbyggnaden av de tamilska regionerna i de norra och östra delarna av landet som ödelades av kriget. Det projektet leds av ett departement som styrs av Basil Rajapaksa, en av presidentens bröder, samt armén som Gotabaya underställde presidentens kontroll när han var försvarsminister. Huvuddelen av de kinesiska investeringarna gick först till de singalesiska regionerna i söder, i synnerhet Rajapaksa-familjens fäste Hambantota, där man lät bygga en internationell flygplats (som i dag står öde), ett väg-järnvägssystem och en containerhamn för stora lastfartyg. Hamnen visade sig snabbt vara ett förlustprojekt och 2017 såldes den till det kinesiska företaget China Merchants Port. Därefter gav regeringen ett annat kinesiskt företag, China Harbour Engineering Company, i uppdrag att anlägga ett stort hamn- och affärskomplex i Colombo.

Denna konkurssituation kan få allvarliga geopolitiska konsekvenser. Ön ligger vid skärningspunkten mellan två inflytandesfärer: en som binder landet till Indien, och en annan som gör den till den naturliga stödpunkten för Kinas expansiva ambitioner. De västerländska långivarnas krav fick regeringen att å ena sidan be om hjälp från IMF, en institution som tvingar den till impopulära reformer, och å den andra från Kina, Indien och Ryssland, som alla försöker stärka sina positioner i regionen. Men vid det laget hade regeringen redan förlorat stödet hos ett folk som nu vill återuppfinna demokratin.

Detta är en uppdaterad version av en artikel som tidigare publicerats i
Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. Professor emeritus vid Nationella institutet för asiatiska språk och civilisationer (Inalco). Senaste boken: Une histoire de l’Inde. Les Indiens face à leur passé, Albin Michel, Paris, 2019.
2. Umesh Moramudali, ”Taxation in Sri Lanka: Issues and challenges”, I Sandaram P. Premaratna, Naveen Wickremeratne och Umesh Moramudali, Economy for all, Colombo-universitetet, februari 2022.
3. ”IMF country report Sri Lanka 22/91”, Internationella valutafonden, Washington DC, 2022.
4. ”Debt stock by major lenders”, april 2021, Sri Lankas finansdepartement, www.erd.gov.lk
5. Jorgelina Do Rosario, ”Analysis: Complex web of creditors, politics threatens Sri Lanka restructuring”, Reuters, 28 april 2022.

Éric Paul Meyer (1)

När min brukare äntligen kan bada igen, efter månader av lyfthinder och kompromisser, blir den nya takliften både en seger och en sorg. I personlig assistans vävs kroppar, maskiner och känslor samman i ett arbete som både skapar och förbrukar oss.

Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.

I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

I sin publicerade reaktion nämner Svenska kommittén mot antisemitim, SKMA, bara delen med Verständig. Konstigt nog nämns inte den värsta grovheten, den med de tre påstått sammanhängande Aron: Verständig, högerpoddaren Flam och Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Etzler. Dessa tre disparata individer, från vänster till höger, hänger ihop som insekter.

Vad vill han antyda – att de är judar? Nej, så säger man aldrig. Men luften blir tjock och konstig, samtidigt som ingen säger ifrån. Attacken mot Aron Etzler, som fördömt vad han själv beskriver som ett folkmord i Gaza men markerat tydligt mot antisemitism, är särskilt intressant. Implicit fråntas han sin lojalitet för att han heter Aron, ett klassiskt judiskt namn. Varför anses han mäktig i sammanhanget, trots att han inte längre är partisekreterare?

De flesta av oss känner till den urgamla antisemitiska föreställningen om judar som en enda kropp, en sambandscentral för en särskild inbördes och elakartad plan mot ”de andra”. Idén om hotet från ”Aron” väcker också till minne den avhumaniserande lag som nazisterna införde i augusti 1938, som krävde att alla judar skulle få ha endast ett namn. Sara för kvinnor och Israel för män. Efter det steget är den totala avhumaniseringen ganska nära.

Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut.

Bilden av judar som konspirerande spindlar, som väver ett dolt nät av makt över världen, var dessutom vanligt förekommande i nazistisk propaganda. I en klassisk bild från 1941 spinner en judisk man en väv som involverar Sovjetunionen, frimureriet och pengar. Och i Der Stürmer visas 1930 en karikatyr där flera tyskar har fångats i ett nät, där spindeln bär en stor davidsstjärna. Den här historien kanske inte alla känner till – men en bra tumregel är att inte framställa judar som ohyra.

För vilken gång i ordningen är vänstern sist på bollen när den borde varit först?

Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut. Utan det blir det svårt att komma förbi de ängsliga och senfärdiga ursäkterna från dem som vill väl. Som kan säga att det inte är okej att hävda att rasism bara finns till höger.

Det ska sägas att protesterna i sig, både här och över hela världen där de pågår, är i stort det enda friskhetstecknet vi har att glädjas åt för närvarande. I skrivande stund har 51 000 palestinier dödats, och bara sedan demonstrationen på Odenplan har Israel bombat ett tältläger för palestinska flyktingar, medan FN varnar för att all nödhjälp som levererats under vapenvilan är slut, och de humanitära zonerna har raderats från kartan.

I stort har rörelsen rätt och kritikerna fel. Men att varje gång skylla ifrån sig, eller hålla tyst för att slippa kritisera en frände, kommer inte att ta oss närmare fred.

Kommentarer av det slag som yttrades den 12 april får inte passera som walkover för Alice Teodorescu Måwe eller passande frilansuppdrag åt Hynek Pallas. Inte heller är det svenska vänsterjudars förpliktelse att kallas in som städare och expertis eller ännu värre – förväntas spela ned antisemitismen för att välsigna den viktiga kampen. Ansvaret ligger hos den breda palestinarörelsen gemensamt.

Läs mer

Clean Shelter har precis börjat på ett stort vattenledningsprojekt
i Khan Yunis, som kan ge tjänligt vatten åt över 100 000 människor. Foto: Mohammed Hajjar/AP.

Nyheter/Utrikes • 12 mars, 2025

De vill återuppbygga Gaza: ”Bottenlösa behov”

Nyligen gjorde V-politikern Lorena Delgado Varas allt för att skademinimera sitt misstag att dela en (visserligen i en förmildrande kontext) antisemitisk bild. I stället för att respektera hennes kriskommunikation med omedelbar avpublicering, avbön på Instagram och frivillig timeout i väntan på om det skulle bli någon förundersökning, mobiliserar tidningarna Proletären och Internationalen, mikropartiet Solidaritet samt instagramkonton som Rättvisa för alla, till försvar för publiceringen. Inte bara är det destruktivt och skadligt för hela rörelsen, det är faktiskt också respektlöst mot Delgado Varas.

Men det som gör mig mest bedrövad är att den här typen av ständigt återkommande händelser tvingar vänsterjudar, av vilka många nu i två års tid oförtrutet deltagit i demonstrationer mot folkrättsbrotten och övergreppen i Israel, att tjäna som krockkuddar. De används för att skapa trevnad i gruppen. Det är ovärdigt. Jag vet flera som vill tåga i protest mot Israel, men inte längre känner att de kan.

Palestinarörelsen, så nödvändig den än är, kommer aldrig att vinna om den inte vågar vara först med att fördöma den egna antisemitismen. Var inte fegisar – var de som först skriker stopp.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Carl Dürnberger

Vänsterpionjär på Tiktok under namnet @p0werkingen

Sverigedemokraterna föreslår att klimataktioner ska klassas som terrordåd. Men om något kommer att skapa storskalig chock är det en tregradig uppvärmning av jorden.

”Att kliva ombord på Vasa kan utsätta henne för skador som inte kan repareras”, skrev Vasamuseet i ett tårkramande inlägg i sociala medier härom veckan, sedan två medlemmar från Återställ våtmarker klättrat upp på skeppet för att protestera mot torvbrytning.

”Hennes trä är oerhört skört – varje steg, varje beröring riskerar att göra oåterkallelig skada. Hon är inte byggd för att bära oss längre.”

Jag vet inte om det var medvetet, men visst låter det som att de pratar om vår planet under kapitalismen? Ett prestigeprojekt fullproppat med sin tids främsta teknik, men som ändå sjunker på jungfrufärden under vikten av sin egen last.

Museets chef Jenny Lind låter närmast traumatiserad: ”Vi mår bra och har hanterat det här nu. Jag är lättad att vi inte kan se några skador och att ingen gjorde sig illa.”

Nu vill jag inte försvara varje enskild museiaktion. Jag förvånas av hur Mona Lisa kan behålla sitt milda leende med tanke på hur många färgpytsar hon har fått i ansiktet, så det börjar bli dags att komma på nya hyss.

Samtidigt är det intressant att vi hugger ned regnskogarna, eldar fossilbränslen som om vi försökte tina upp mammutarna igen, och skapar hela plastkontinenter i Stilla Havet – men Gud förbjude om en klimataktivist trampar på en murken träplanka.

Nu räknas lyckligtvis inte Vasaskeppet som kritisk infrastruktur, men enligt ett nytt SD-förslag ska sådan klimataktivism klassas som terrorbrott, som kan leda till fängelse på fyra till åtta år.

Detta bara en månad efter att Klimatpolitiska rådet sågat regeringen för andra året i rad, för en ”unik ökning” av fossilutsläppen under 2024. För att inte tala om FN:s miljöprograms (UNEP) gastkramande prognos om en uppvärmning på 2,9 grader till århundradets slut. Men medan FN:s generalsekreterare Antonio Guterres under en presskonferens om klimatet den 23 april uppmanar till ”full fart framåt”, gasar klimatminister Romina Pourmokhtari i stället rakt bakåt – medan tanklocket rinner över av raffinerad olja.

Sverigedemokraterna levererar bara det logiska slutsteget: att definiera alla som protesterar som terrorister. Vad annars ska de göra?

Så här ser högerns strategi ut över hela världen, inte minst i USA som har en lång historia av att terrorstämpla aktivism. Under Operation moteld (***Operation backfire***) vid 00-talets mitt utreddes organisationerna Animal liberation front och Earth liberation front som terrorister av FBI, som kallade de senare för landets ”största inhemska terrorhot”, vilket ledde till ett tjugotal åtal för ”ekoterrorism”. För tre år sedan dömdes dessutom 32-åriga klimataktivisten Jessica Reznicek till sex års fängelse för att ha skadat den underjordiska oljeledningen Dakota Access Pipeline, en dom som enligt federala åklaragare ska avskräcka från ”inhemsk terrorism”.

Men att placera sprejfärg på ett flygplan, ungdomar som väller in på en SEB-stämma, eller en nedsmetad renässanstavla i samma kategori som lastbilsdådet på Drottninggatan är barockt. Terror antyder att rädsla sprids i befolkningen – vilket inte minst lär ske under tilltagande extremväder.

Justitieminister Gunnar Strömmer har ännu inte kommenterat Sverigedemokraternas utspel, men Moderaterna har själva föreslagit att skärpa minimistraffet för sabotage från 14 dagar till 12 månaders fängelse, just för att komma åt klimataktivism.

I stället för att rädda farkosten straffar man ut dem som varnar. Tankarna leds återigen till Vasaskeppet, vars höga tyngdpunkt oroade den ansvariga kaptenen, Söfring Hansson. För att testa stabiliteten lät han därför 30 man springa fram och tillbaka över däcket, som krängde så mycket att testet avbröts. Resultatet rapporterades uppåt men hindrade inte det fortsatta byggandet.

Den gången var det ett krigsskepp. Nu är det hela samhället. Vi har gjort testerna, och ser att det lutar. Men i dag skulle kaptenen inte bara ignoreras. Han skulle gripas, åtalas – och kanske dömas till fängelse.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Nanna Olasdotter Hallbergs debut letar hela tiden efter sätt att hålla samman en värld i kaos – och lyckas.

Vem finns det kvar att tro på i en värld som har gjort upp med allt? Det nyliberala subjektet har under 40 år bara handlat rationellt i förhållande till sitt eget varumärke. Alla gemensamma värderingar är omöjliga, all solidaritet ouppnåelig, all andlighet som bortblåst – världen är avförtrollad och solitär. I Syndernas förlåtelse söker Nanna Olasdotter Hallberg efter vad som händer när det gemensamma slits itu. Här står Storkyrkan i Gamla stan som skådeplats för andlighetens, manlighetens och det delades gemensamma kris.

Nanna Olasdotter Hallberg är journalist, dramatiker och kanske mest känd som radioröst i P3. Först bekant blev hon 2018 med samtidssatiren Punani_99. En radioteater om Södra Latin-eleven ”Nanna”, och om Stockholms kulturbarns postpolitiska nihilism. Provocerande och hyllad. Sedan dess är Nanna Olasdotter Hallberg en bekant stämma från såväl Morgonpasset som P3 Klubben, och under våren har dessutom hennes tolkning av Shakespeares drama Stormen gått i Sveriges Radio. Nu debuterar hon till råga på allt som romanförfattare med en historia som vill så mycket att den ibland svämmar över, men som hela tiden letar efter sätt att hålla samman.

Carl Björkenborn

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg.

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

USA:s president Donald Trump håller upp en tavla med de nya tullarna under sitt tal utanför Vita huset den 2 april. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare/Utrikes • 03 april, 2025

Trumps ”guldålder” är en ny depression

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Kommentar/Kultur • 20 juni, 2024

SD kommer aldrig att vara judarnas vänner

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Alexandra Loonin

Alexandra Loonin, administratör för @judisktupprop mellan november 2023 och april 2025.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Alice Aveshagen

Kulturskribent och reporter som bevakar mode- och lyxindustrin.

Så förde en familj Sri Lanka till ruinens brant

Fotnoter

Éric Paul Meyer (1)

I omvårdnadens dans knyts kroppen till kapitalismen

Mathias Wåg

Paulina Sokolow: Är inte ”Aron” välkommen till Palestinarörelsen?

De vill återuppbygga Gaza: ”Bottenlösa behov”

Paulina Sokolow

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Carl Dürnberger: Mitt bleka fejs kommer förfölja högern fram till valet

Carl Dürnberger

Den verkliga terrorn är klimatpolitiken

Leonidas Aretakis

Kyrkan, skogen, knarket eller Jung

Carl Björkenborn

Mathias Wåg: I Gubbängen visade extremhögern sitt sanna ansikte

Mathias Wåg

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Trumps ”guldålder” är en ny depression

Cecilia Verdinelli