När Stephanie Mudge växte upp i 1990-talets USA visade president Bill Clinton att det demokratiska partiet kunde vinna val igen. Budskapet var att västländerna behövde anpassa sig till världsmarknaden, och att även om det blir tufft på kort sikt så kommer belöningen komma. Hans strategi inspirerade socialdemokrater i hela världen, vilket gav Demokraterna en internationell ställning i den breda vänstern som de aldrig haft tidigare.
– Men de här löftena förverkligades aldrig, säger Stephanie Mudge på Zoom-lina från universitetet i Davis, Kalifornien, där hon är sociologiprofessor.
I sin bok Leftism reinvented: Western parties from socialism to neoliberalism (2018) beskriver hon detta skarpa skifte hos amerikanska demokraterna, brittiska Labour, samt de tyska och svenska socialdemokraterna på 80- och 90-talen. Ungefär samtidigt började de prata om ekonomin på ett nytt sätt via nyckelbegreppen ”globaliseringen” och ”marknaden”, två ostoppbara krafter som regeringar behövde anpassa sig till.
– Det handlade om att få fler i arbete från bidrag, eller att göra pensionerna mer ekonomiskt hållbara. Men partier som säger sig tala för arbetarklassen intar en särskild plats i det demokratiska systemet, då den grupp de säger sig representera annars har mindre inflytande och resurser.
Men om de partier som ska skydda de svagaste från dessa yttre krafter samtidigt är de som avskaffar skyddsnäten, kommer de att bli besvikna och söka sig vidare. Detta förklarar enligt Stephanie Mudge det minskade valdeltagandet och medlemsantalen sedan 70-talet, samt framväxten av högerextrema partier.
I boken gör hon tre nedslag i den socialdemokratiska historien och fokuserar särskilt på vilka experterna är som utformar politiken. Under en ”socialistisk” period på 20- och 30-talet talade man om kapitalismen som ett system med oföränderliga lagar. Finansministrarna var då ofta välutbildade men sällan ekonomer, och såg på sig själva som agitatorer som skulle mobilisera arbetarklassen mot kapitalet.
Efter en ”ekonomistisk” tid på 50- och 60-talet började man i stället prata om ekonomin som något formbart. Nu träder nationalekonomerna fram i de socialdemokratiska partierna, och de ser sin uppgift som att förklara de objektiva konsekvensen av olika reformer så att partiledarna kan fatta underbyggda beslut.
Hon beskriver samtidigt hur det vi dag kallar nyliberalism börjar växa fram redan på 1950-talet inom socialdemokratin. I Sverige uppstod exempelvis en konflikt mellan partiet och centralbanken, som under ”räntekuppen” 1957 när räntan höjdes från fyra till fem procent utan regeringens inblandning. Hon beskriver också debatterna mellan Erik Lundberg och LO-ekonomen Gösta Rehn, där den förra menade att viss arbetslöshet var nödvändig för att hålla nere inflationen. Det var nu som ekonomerna började se på marknaden som något utanför oss som vi måste anpassa oss till.
De unga ekonomer som senare samlades runt Kjell-Olof Feldt såg konsumtionen som för hög och produktiviteten för låg, och ansåg att arbetarklassens löner behövde dämpas för att möjliggöra högre vinster. De var också missnöjda med Rudolf Meidners förslag från 1976 om att låta arbetarna behålla 20 procent av företagets vinster i fonder, vilket ytterligare skulle stärka deras position.
– Historien om hur högern mobiliserar mot löntagarfonderna är välkänd, men jag beskriver också hur händelsen förstärker de kritiska rösterna inom socialdemokratin som eftersträvar en helt annan ekonomisk politik – som att hålla inflationen låg och sänka välfärdsutgifterna.
Så hur kunde de som övergav målet om full sysselsättning och började se marknaden som något okontrollerbart fortfarande kalla sig socialdemokrater?
– Vid den här tiden hade den keynesianska tanken att ekonomer kan hjälpa regeringar att tämja ekonomin helt övergetts. Dessutom hade professionen amerikaniserats, och under 90-talet publicerades i stort sett alla ekonomiska avhandlingar i Sverige på engelska.
Så uppstod den tredje vägens socialdemokrati, som å ena sidan talade om yttre krafter som man måste anpassa sig till, samtidigt som de själva var med att släppa lös dessa krafter.
– Visst blir finansmarknaden viktig under den här tiden, men det beror delvis på att socialdemokraterna var med och avreglerade dem. I Sverige övergav man valutakontrollerna 1989, något som accelererade investeringsflödena in och ut ur landet. Så de bidrog till en värld som gör det svårare att styra enligt socialdemokratiska principer, samtidigt som de beskrev denna utveckling som oundviklig.
Clintonåren var också en tid av snabb finansialisering, säger hon. Det var då man upphävde de berömda Glass-Steagall-lagarna från 1933, som höll affärs- och investeringsbanker åtskilda så att vanliga människor inte skulle påverkas av spekulationer. De infördes omedelbart efter den stora börskraschen 1929, och deras upphävande utpekas av många ekonomer som en avgörande delorsak till finanskrisen.
– I Sverige handlade det om självständighet för centralbanken och att prioritera inflation. Vilket har lett till ökade risker, minskad social rörlighet och brutna löften.
Vid den här tidpunkten uppstår också ”spinndoktorn” som politisk centralfigur, som behövs när man ska vinna val på impopulär politik.
Men finns det inte yttre ekonomiska faktorer som påverkar, som att den industriella arbetarklassen har krympt?
– Sådana händelser har betydelse, men det spelar också roll hur de tolkas. I USA pratade Nya Demokraterna om medianväljaren som en vit medelklassman, trots att de utgör en minoritet – medan de pratade om kvinnor, icke-vita och homosexuella som en ytterkant. Allt det är tolkningar.
Så kan de här partierna bli masspartier igen?
– I ärlighetens namn är jag väldigt pessimistisk. (Skratt.)
Kom igen, vi gör ett nytt försök.
– Jag tror faktiskt att utvecklingen är svår att vända. När de socialdemokratiska partierna inte längre kunde räkna med att mobilisera en stor del av befolkningen så började de i stället vända sig till konsulter som kan paketera om samma politik. Den där professionaliseringen har grävt en vallgrav runt dessa partier som bara blir djupare.
