När den feministiska punkgruppen Pussy Riot i februari 2012 ställde sig i Frälsarkatedralen i Moskva och framförde sin ”punkbön” var det, om en ska tro medlemmen Nadya Tolokonnikova, som framförande betraktat relativt misslyckat med tekniskt strul och ett tidigt avbrott. Men det var detta framträdande som skickade tre av medlemmarna i fängelse och som gjorde att de kom att bli en symbol för motståndet mot Vladimir Putins korrupta, auktoritära och patriarkala styre, vilket alltmer har allierat sig med högt uppsatta personer inom den rysk-ortodoxa kyrkan.
När Tolokonnikova nu skriver en bok om sin aktivism skildrar hon förvisso tiden i häkte och fängelse under hårresande usla förhållanden, men Read and Riot är som den uppmanande titeln antyder framförallt en ”how to” och litteraturlista för aktivister. Hon presenterar på ett entusiastiskt och tillgängligt sätt olika vänstertänkare (men även en och annan antik filosof) som hon uppskattar, och delar med sig av tips för lyckade aktioner. Hennes credo är DIY, ”do it yourself”. Det är ord som i åtminstone mina öron har en viss klang av liberal entreprenörsanda snarare än revolutionärt arbete, men så är Pussy Riot också mer anarkister och punkare än vad de är kommunister. Trots detta omnämner Tolokonnikova ofta den, med internationella mått mätt, relativt tama socialisten Bernie Sanders i uppskattande ordalag.
Det är ord som i åtminstone mina öron har en viss klang av liberal entreprenörsanda snarare än revolutionärt arbete, men så är Pussy Riot också mer anarkister och punkare än vad de är kommunister
Det skulle vara lätt att kalla mycket i Nadya Tolokonnikovas uppfordrande och ganska optimistiska DIY-devis för naivt. Men det handlar nog i alla fall delvis snarare om ett naivistiskt, punkigt sätt att tala om politik där det naiva, rättframma tilltalet blir ett sätt att avslöja maktens fördunklande språk och inneboende absurditeter. När Tolokonnikova propagerar för en antipsykiatrisk ståndpunkt och menar att i princip all föreskrivning av psykofarmaka är ett sätt att pacificera rättmätiga reaktioner på ett sjukt samhälle, blir det dock bara naivt. Det borde inte vara så svårt att kritisera läkemedelsindustrins kapitalistiska intressen och det faktum att vi lever i ett samhälle som gör många sjuka, utan att hemfalla i Big Pharma-konspirationer och landa i slutsatsen att ingen psykisk ohälsa behöver medicineras överhuvudtaget. Även i kapitlet om könsroller och sexualitet, med den ganska tondöva uppmaningen till alla att välja att vara ”en hen”, glider hennes naivism över i naivitet. Men överlag är hon beläst och underhållande.
Något som är väldigt befriande är hennes vägran att göra sig till en harmlös maskot för västvärlden. Hennes blick på det amerikanska fängelsesystemet och dess inbyggda rasism är inte mycket nådigare än hennes vittnesmål från sin egen tid i ryskt fängelse. Och när hon och en annan Pussy Riot-medlem är inbjudna till ett möte med europeiska toppolitiker anländer de med handväskorna fulla av droger. Nadya Tolokonnikova gör med andra ord klart att hon inte har så mycket mer till övers för så kallade liberala kapitalister än vad hon har auktoritära fascister.
