Alla åttondeklassare i Rosengård fick i förra veckan ett brev från Nyamko Sabuni med frågan om de vill bjuda hem henne för fika och samtal. Vackert, den borgerliga regeringen vill lyssna på vad kidsen i förorten har att säga. Besöket föregås av en nationell debatt om Rosengård, som fått lokalbefolkningen att rasa. Enligt den så kallade Rosengårdsrapporten är stadsdelen i riskzonen att förvandlas till ett våldsbejakande högnäste för terrorism, islamistisk radikalism och hedersvåld.
Men ingen som själv bor i Rosengård verkar känna igen det som beskrivs. Jag lyssnade på ett radioreportage i P1 som bekräftade just detta. Påståendet att Rosengård patrulleras av islamistiska åsiktspoliser dementerades av alla intervjuade. Påståendet att kvinnor är extremt vaktade av männen dementerades också. En kvinna sade att varken hennes man eller barn tvingat henne att ta på sig slöja: ”Jag bestämmer själv”. Påståendet att barn inte får gå till centrum eller att flickor och pojkar skiljs åt avvisades också. En person sade att alla pojkar och flickor leker tillsammans på hennes gård: ”Gör de inte det så är det för att de tror på killbacillskräck, som vi trodde på när vi var små.” En av de intervjuade uppmanar Sabuni att vara mer kritisk nästa gång hon läser en rapport. Reportern bekräftar i slutet av programmet att det under dagen inte gått att hitta någon som kunde bekräfta Rosengårdsrapportens slutsatser.
När förortsbor utmålas som våldsbejakande fanatiker ger det Sabuni, regeringens främsta blattealibi, legitimitet att slå ett slag för ökad repression och vikten av svenska värderingar som problemlösning. Debatten om förorten har alltid förts över huvudet på folk i förorten, så man kan tycka att Sabunis resa till Rosengård är välbehövd. Men det är tyvärr inte mer än ett skickligt PR-trick – hon saknar fortfarande det genuina intresset för människors liv.