Klockan 12 i dag fredag meddelade Nyamko Sabuni sin avgång, med motiveringen att samtalen om henne ”inte ska skymma samtal om de problem som finns i Sverige.”
Den hastiga avgången så nära inpå valet överraskade nog ingen, för hennes partiledarskap har mycket riktigt kantats av kontroverser.
Hon har bland annat erkänt att poängen med januariavtalet var att skada Socialdemokraterna, ett cyniskt erkännande av att fokus låg på att göra ned politiska fiender i stället för att kompromissa sig fram till bästa möjliga lösning.
Och grodorna fortsatte hoppa ur munnen på henne snabbare än någon hann stoppa dem, som en politisk whack-a-mole. När hon i SVT:s intervjuprogram 30 minuter blev tillfrågad om skolor verkligen ska få mäta elevernas kjollängd, apropå att Barbara Bergström kontrollerade hur mycket hud eleverna på Engelska skolan visade, svarade hon: ”Jag tycker inte det är olämpligt att vilja att eleverna ska klä sig prydligt, precis som lärare.”
Det blev snart uppenbart att koncernskolornas makt i partiet var så stark att hon inte ens kunde försvara kvinnors rätt att klä sig hur de vill. I ett slag tog hon liberalismen flera hundra år bakåt i tiden, medan partiet fortsatte skvalpa kring två procent.
Det som slutligen fällde henne var några reklamfilmer som den flinka journalisten Max Karlsson tagit fram de mest plågsamma klippen ur. Om Ryssland anfaller flyr hon till exempel gärna till Norge, något som knappast inger förtroende för någon som gör anspråk på att leda landet.
Det anmärkningsvärda är att filmerna spelats in och klippts av Liberalerna själva, vilket säger allt om hur långt partiet hamnat från vanliga människors bekymmer. Budskap som de trodde skulle gynna dem slutade med att deras partiledare fick avgå.
Det mest kontroversiella är förstås att hon förde över Liberalerna från den politiska mitten till ett konservativt block som inkluderar Sverigedemokraterna, ett uttryckligen antiliberalt parti. Det är också detta arv som hon framför allt lämnar efter sig. Alla som inte stödjer den linjen – väljare och företrädare – har troligen redan hoppat av.
Kvar finns ett högerparti som alla andra, som tävlar om att skälla högst efter mer repression, som skyller alla samhällsproblem på människor med utländsk bakgrund, och som är helt oförmöget att ta sig an sitt eget partis historiska hjärtefråga – skolan. Om partiet ska överleva måste nog fler huvuden rulla än så här, och koncernintressena måste ersättas av idéer som de faktiskt tror på. I vilket fall har Nyamko Sabunis fall blivit ett varnande exempel för vad som kan hända om man inte bara bidrar till att sälja ut välfärden till kortsiktiga företagsintressen, utan till och med sitt eget parti.
