”Pajkastning”, ”utfrysning”, ”mobbning”; epiteten i media är många på den behandling som vänsterpartiet utsatts för av sina tilltänkta regeringspartners efter valet 2010, socialdemokraterna och miljöpartiet.
I ett flertal viktiga frågor, FRA, utbildning, skattepolitik, ekonomisk politik, har s och mp på senare tid gjort gemensamma utspel, medan v:s ledning stått på sidan av och skrapat med foten för att få vara med.
Kraven, som upprepats till förbannelse, från s och mp, är att v ska ge upp sin politik på ett rad viktiga områden, bland annat EU, utrikespolitiken och den ekonomiska politiken, för att platsa i gänget.
Men vad är poängen med att sitta i en regering som kräver att v ger upp grundläggande delar av sin politik? Behövs vänsterpartiet i så fall?
Två skribenter som på senare tid påpekat det uppenbara i att det är viktigt att v för en vänsterlinje är Nina Björk i Dagens Nyheter 5/10-08 och Lena Mellin i Aftonbladet 4/10-08. ”Om politisk inflytande kräver att vänsterpartister blir socialdemokrater, varför ska då vänsterpartiet över huvud taget existera?” frågar sig Nina Björk och konstaterar att poängen med demokrati är ”att vi har något att välja mellan.”
Lena Mellin inser förmodligen faran med att om v lägger sig för nära s är risken stor att partiet faller ur riksdagen. Det skulle innebära att den borgerliga regeringen sitter kvar och dessutom är risken stor att Sverigedemokraterna gör ett grandiost intåg i riksdagen. Hon konstaterar: ”Vänsterpartiets väg till framgång är, och har alltid varit, att ligga till vänster om socialdemokraterna.” och vidare ”Vill Lars Ohly ha maximalt inflytande kan han hålla sig utanför” ett samarbete med s och mp.
Naturligtvis har de rätt. En titt på andra länder visar en rad förskräckande exempel på vad som kan hända om viljan att regera innebär att man ger upp grundläggande delar av den egna politiken.
Socialistisk vänstreparti, SV, i Norge kan tjäna som ett varnande exempel. Innan SV gick in i regeringsförhandlingar med Arbeiderpartiet och Senterpartiet 2004 låg partiet på cirka 20 procent av den norska valmanskåren. Denna siffra minskade kraftigt efter förhandlingar med de tilltänkta regeringsparterna och när valresultatet summerades återstod åtta procent. I senare opinionsundersökningar har stödet sjunkit ytterligare och SV är det parti som förlorar mest på regeringssamarbetet.
Situationen för det franska kommunistpartiet är än mer avskräckande. PCF har under lång tid suttit i regering tillsammans med socialistpartiet. Från att så sent som 1980-talet haft ett cirka tjugoprocentigt stöd i väljarkåren fick PCF i senaste president valet 1,9 procent.
I Italien, Spanien, Finland med flera länder har utvecklingen varit likartad för vänstern.
Exemplet från vårt eget land talar sitt tydliga språk – en halvering av rösterna för v efter att ha utgjort regeringsunderlag för s-regeringen 1998-2006.
Det är dags för v att inse att vi inte är välkomna i ett samarbete med s och mp. Allt annat blir bara förödmjukande gester som bidrar till att demoralisera partiet. Det senaste exemplet på socialdemokraternas så kallade samarbete är den gemensamma presskonferensen med mp den 8 oktober, där de gemensamt förklarar att de skall bilda koalitionsregering efter valet 2010. Det är en händelse som ser ut som en tanke att detta inträffar strax efter det att mp bytt åsikt i EU-frågan och numera inte längre vill att Sverige ska lämna EU. Mona Sahlin är snabbt framme och belönar ”rättningen i ledet” inom mp. Sensmoralen är uppenbar: Byt politik på avgörande områden och ni är välkomna till ett samarbete med s. Men som sagt: varför behövs andra partier om alla skall bli sossar eller moderater för att ingå i en regering?
I stället för att skrapa med foten för att i nuläget få ingå i en eventuell regering med s och mp bör vi gå på offensiven och profilera vår egen politik. Om ett eventuellt regeringssamarbete kommer till stånd avgörs av valresultatet. Mot bakgrund av den internationella finanskraschen är en ideologisk offensiv helt nödvändig. En skarp kritik av kapitalismen i allmänhet och marknadsliberalismen i synnerhet skulle vitalisera den politiska debatten och mobilisera partiet och grupper utanför detsamma.
På det mer konkreta planet vore krav på förstatligande av banker och finansinstitut en bra början.