Monika Nilsson är en något ovanlig säkerhetspolis. Dels är hon sosse, dels akademiker. Som historiker specialiserad på den svenska hemmanazismen har hon handplockats till byrån för bevakning av högerextrema element. Det är 70-tal och byrån är patetiskt liten i jämförelse med den politiska polisens kommunistjägaravdelning.
Major Gunnar Björk har en mentalsjuk överklasshustru och en officerskarriär som gått i stå. Allt mer kommer hans liv att kretsa kring det hemliga militära nätverk han rekryterats till. Tillsammans med tre andra män bildar han en cell som i händelse av en sovjetisk ockupation ska verka bakom fiendens linjer, ”Stay-behind”.
70-talets vänsterrörelse är väl representerad i populärkulturen och det känns uppfriskande att läsa en så välresearchad skildring av periodens högerströmningar. Även för den som tror sig veta en del om turerna kring Stay-behind, Demokratisk Allians och Nordiska Rikspartiet är Bromander så påläst att det är svårt att veta vad som är historiska fakta och vad som är fiktion. När Monika redan under de första 40 sidorna konfronterar en pornograf som säljer preludintabletter under disk känns det som en vänlig blinkning till läsarna av nordisk noir. Här ska sprickorna i folkhemsbygget blottläggas i deckarform.
Ibland känns försöken att vara samtidsrelevant övertydliga, inte minst när en karaktär i mitten av 70-talet fantiserar om en framtid där var och en själv har en elektronisk anslagstavla för att vräka ur sig hat mot invandrare. Men Gunnar Björk är dock en intressant gestalt för vår tid. Han ser sig som borgerlig demokrat och identifierar sig med radikalkonservativa antinazister som Ernst Jünger och Claus Schenk von Stauffenberg. Samtidigt är han i antikommunismens namn beredd att alliera sig med människor som håller sig med Hitlerporträtt i finrummet.
Parallellt med Monikas undersökningar av rykten om högerextremister med militärkopplingar, följer vi Gunnars radikaliseringsprocess. Männen i Stay-behind-cellen ger sig in i febrila förberedelser för det sovjetiska anfall de är övertygade om är på väg. När Spetsnaz-styrkorna aldrig dyker upp är det som att något ändå måste göras. Kanske kan man i förebyggande syfte likvidera potentiella femtekolonnare?
Hemlighetsmakeriet innesluter cellen i en ekokammare där ingen tycks kunna sätta stopp för händelserna som för dem mot tragedin. Precis som i hans nu avslutade trilogi om manlighet närmar sig Henrik Bromander åter den destruktiva maskuliniteten, denna gång i kollektiv form. Kanske var det så här det började för Stay-behind-männen som placerade ut bomberna i Bologna och München? Det känns i alla fall trovärdigt.
I efterdyningarna av dramat på västtyska ambassaden förhör Monika en tysk hippie som säljer t-skjortor med trycket Jedes Herz ist eine revolutionäre Zelle – ”Varje hjärta är en revolutionär cell”. Sanningen är att celler tenderar att bli klaustrofobiska vilket Henrik Bromander skildrar mycket övertygande.
