LAAYOUNE. – Du får ursäkta mig, jag är inte riktigt mig själv idag. Jag har precis träffat min moster och morbror för första gången i mitt liv. Idag har en grupp flyktingar från lägren i Algeriet kommit på besök till Smara och bland dem fanns mina släktingar.
Mannen som står framför mig är i 30-årsåldern. Vi befinner oss i den lilla staden Smara som ligger fyra timmars bilresa genom öknen österut från Västsaharas huvudstad Laayoune. Mannens berättelse ger perspektiv på Marockos ockupation av Västsahara. Sedan mitten på 70-talet är landet ockuperat. Allt sedan dess lever en betydande del av befolkningen, 170 000 personer, i flyktingläger i Algeriet medan de som blev kvar lever under den marockanska ockupationen. När min buss lämnar Smara ser jag besökarna från lägren, de är upphetsade, de skrattar och sjunger. De tas emot med applåder och rop av saharierna i staden. Samtidigt vänder marockanerna dem bokstavligen ryggen. Idag är majoriteten av befolkningen i landet marockanska bosättare. Närvaron av polis och militär är mycket påtaglig. Besöken från lägren är en del av fredsavtalet som övervakas av FN. Men den viktigaste delen av avtalet, den utlovade folkomröstningen om självständighet har förhalats och fördröjts av ockupationsmakten.
Minerad öken
Från Smara kan man inte åka vidare österut. Öknen är minerad och stora murar har byggts av den marockanska militären som skydd mot attacker från befrielserörelsen Polisario. Minorna och murarna är ett stort hinder för Västsahariernas traditionella liv som nomader som flyttar med sina djur runt öknen. På vägen till Smara har jag åkt förbi en rad marockanska militära installationer. Utanför städerna ligger stora militära kaserner. Ockupationen är ständigt närvarande.
Det går att resa som utlänning i Västsahara. Men turisterna är få och delar av landet är stängda. Utlänningar bevakas av polis och säkerhetspolis. När min buss närmar sig gränsen mellan södra Marocko och Västsahara så stoppas vi gång på gång i polisens checkpoints. Jag är den enda utlänningen på bussen. Nästan alla andra passagerare är poliser eller militärer på väg tillbaks till sin tjänstgöring. Vid polisen kontroller blir jag utfrågad. De frågar alltid om mitt yrke. Journalister, författare och politiker släpps inte in. För en vecka är jag en aningslös lärare i svenska.
Laayoune är en stad som har växt kraftigt, idag har den fler än 200.000 invånare. En helt ny stad har byggts på platån ovanför den gamla staden från den spanska kolonialtiden. Centrum är modernt, men så fort man söker sig utåt ser man fattigdomen. Det finns rena slumområden där främst saharier bor. Polisens patruller finns överallt. Deras bilar har fönstren täckta av galler mot stenkastning. På flera polisbilar ser man spåren av att de har träffats av stenar. Saharier stoppas på gatorna för ID-kontroller. Folk är rädda för att prata politik när andra är i närheten. Säkerhetspolisen är känd både för sin övervakning och för sin brutalitet. Den som gör motstånd riskerar fängslande, tortyr och i värst fall att försvinna. Trots det lever motståndet.
Saboterad folkomröstning
På tu man hand öppnar folk sig. Alla saharier som jag talade med ville ha frihet och självständighet. Marockanerna verkade mest längta hem. Alla vet vem som är marockan och vem som är saharier. Folk är vänliga och nyfikna, jag blir bjuden på te och mat och får absolut inte betala.
FN-observatörer finns utplacerade i landet. Men hoppet om fred och självständighet har minskat eftersom Marocko konsekvent har saboterat den planerade folkomröstningen. Istället försöker de skapa fakta på marken med stora investeringar och inflyttning av bosättare från Marocko. Nyligen har Marocko lagt fram en ny plan i FN som innebär att Marockos ockupation ska godtas men att Västsahara ska få en viss autonomi inom landet. Det är förstås oacceptabelt för saharierna. Men Marocko har mäktiga vänner, inte minst har de stöd av Frankrike som slår an tonen i EU. Nyligen slöt EU ett avtal, men ockupationsmakten Marocko, om att få fiska i Västsaharas vatten. Västsahara har rika fosfattillgångar som har plundrats av Marocko. På väg genom öknen ser jag transportbandet som tar fosfatet från gruvorna i den stängda staden Boukra till havet. Utanför kusten finns sannolikt betydande oljetillgångar som flera oljebolag har visat intresse för.
Öknen är vacker och färgerna skiftar i solnedgången när jag åker norrut från Smara. Jag ser hjordar av getter och kameler och saharier som fortfarande bor i tält i öknen. När den stekande värmen lättar sitter de ute i det fria och dricker te och talar med varandra. Trots 30 års ockupation så är sahariernas vilja till frihet och självständighet obruten. Trots det massiva förtrycket så pågår kampen för frihet varje dag. Det är mitt främsta intryck från Västsahara.
