Vi träffar Mona Sahlin på hennes arbetsrum i riksdagshuset. Efter några månaders väntan är vi här för en halvtimmeslång intervju. På väggarna hänger en affisch med arbetarklasshjälten Bruce Springsteen och ett foto av Anna Lindh.
Av allt att döma är hon just nu en oppositionsledare med tillförsikt. Och ja, hon verkar uppriktigt nöjd med samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
– Det har gått väldigt, väldigt, bra. Vi har börjat leverera och har fått fram ett budskap om att det skulle göra skillnad med en rödgrön regering.
De tre partierna har den senaste tiden presenterat gemensamma uppgörelser för utrikes- och säkerhetspolitik, sjukförsäkringar och bostadspolitik. Mona Sahlin säger att partierna kompletterar varandra mer än hon trott innan samarbetet startade för drygt ett år sedan.
– Vi har erfarenhet av att sitta i regering. Sedan har vi Vänsterpartiet som riktigt brinner för att bekämpa orättvisorna och Miljöpartiet med sin radikala och särskiljande miljöpolitik. Det går ihop, vi kompletterar varandra.
Det har inte alltid varit självklart. Under hösten 2008 bröts samtalen mellan partiernas ekonomiska talespersoner och det blev bråk inför öppen ridå. Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick ut med gemensamma utspel och anklagade Vänsterpartiet för att hålla sig undan, ett agerande som väckte missnöje från bland andra socialdemokrater inom LO. Vänsterpartiet menade å sin sida att partiet blev utestängt från samarbete – och fick oväntat stöd av Fredrik Reinfeldt.
I en ledare i Flamman beskrevs händelseutvecklingen som att ”Mona Sahlin och Miljöpartiet ställt till med en slags offentlig gyttjebrottning.” Mona Sahlin vill idag tona ned konflikterna.
– Det handlade inte om att vi sade att vi skulle samarbeta med den ena eller den andra. Vi socialdemokrater ansåg att för att kunna bjuda motstånd mot regeringen, måste vi dels presentera ett trovärdigt regeringsalternativ och dels visa att vi har ordning och reda i finanserna.
– Där var Miljöpartiet väldigt snabba med att säga ”ja vi ställer upp på budgettak”, för Vänsterpartiet tog det längre tid. När väl de beskeden kom, var det självklart att det skulle vara alla tre.
Hon tillägger att hon var glad över att få med Vänsterpartiet på båten och tycker att bråket mellan de rödgröna förstorades upp i massmedia.
Menar du att det hela var mycket av en mediedramaturgi?
– Ja om du menar att medier ofta gör diskussioner till bråk och stora konflikter så händer väl det ibland. Det var även fallet här, det blev väldigt dramatiskt i medierna.
En fråga som idag pekas ut som en stötesten för det rödgröna samarbetet är de svenska trupperna i Afghanistan. Vänsterpartiet vill ta hem trupperna, helst omedelbart. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill tillsätta en utredning kring Sveriges deltagande i Afghanistan, som ska vara klar hösten 2011.
– Man deltar med ett FN-mandat så länge man känner att man gör nytta och nu är det på tiden att utvärdera ordentligt: Vilken roll spelar de utländska trupperna i Afghanistan? Vilken roll spelar vi?
Mona Sahlin vill även se en ökad satsning på bistånd i landet.
USA ökar just nu sin truppnärvaro i landet. I ett tv-sänt tal sade Barack Obama nyligen att:
”Dessa ytterligare amerikanska och internationella trupper kommer ge oss möjlighet att snabbare kunna lämna över ansvaret till afghanska styrkor, och tillåter oss att påbörja överföringen av våra styrkor från Afghanistan i juli 2011”.
Barack Obama har pratat om ett tillbakadragande juli 2011…
– Nej, det har han verkligen inte!
Jo, han har nämnt det.
– Nej, han har pratat om att de nu bygger på med fler soldater för att, som de menar, kunna göra den större skillnaden så att man sedan kan börja dra sig tillbaka, men det kommer att ta längre tid.
Ja, han har alltså inte sagt att alla trupper ska vara borta då, men han har nämnt juli 2011 som ett datum för en början.
– För när man ska utvärdera ja. Det ligger ju också lite bakom varför vi tycker samma tidshorisont är rimlig för oss. Vi har sagt att om vi vinner valet så börjar vi en översyn som ska vara klar hösten 2011. Då vet vi också hur FN ser på utvecklingen och hur amerikanarna gör.
Man kan alltså säga att ni vill vänta in vad som händer?
– Vi kan bara notera att av alla trupper som finns i landet under FN-mandat så är de amerikanska den absolut största. Där måste man göra en gemensam bedömning. Men vi ska också göra en egen bedömning: Gör vi nytta? Hjälper vi fram en långsiktig lösning? Gör vi inte det ska vi dra oss tillbaka, oavsett vad amerikanarna gör.
På frågan om vad som kommer att bli viktigast inför valet svarar Mona Sahlin snabbt och självklart:
– Jobben och rättvisa. Att de arbetslösa inte har blivit färre utan fler och dessutom fattigare. Att de sjuka inte har blivit friskare, men fattigare.
Vi talar om hur regeringssamarbeten fungerar mellan partier med mycket skilda styrkeförhållanden. För de mindre partierna i den borgerliga alliansen har inte samarbetet varit lyckat. Kristdemokraterna ligger just nu under fyraprocentsspärren i väljarmätningar, Centerpartiet har tappat stöd.
– Då får man väl analysera varför de inte vunnit på samarbete. Ett kristdemokratiskt parti som talar om verklighetens folk eller ett centerparti som har svikit i princip allt som var särskiljande för dem, är inte populära bland väljare.
Mona Sahlin är noga med att betona att det rödgröna samarbetet inte handlar om att slå ihop tre partier, utan om att presentera ett regeringsalternativ.
– Det handlar inte om att partierna ska sälja sin själ och sitt hjärta.
Samtidigt säger hon att ett samarbete kräver väldigt mycket av partierna, framför allt av det största partiet. Något som gjort att många socialdemokrater har varit tveksamma till regeringssamarbetet.
– Men antingen ser man det som en naturlag att det stora partiet alltid ska regera själv, eller så ser man det som jag; att vi vinner på att erbjuda ett gemensamt motstånd.
Monas hjärtefrågor:
Jämställdheten och jobben
– Lika lön, makt och rättigheter mellan kvinnor och män.
Kampen mot diskriminering, rasism och homofobi
– Det sitter verkligen djupt hos mig som en hjärtefråga.
Villkoren för barnen i Sverige
– Att säga nej till utsorteringsskolan, att alla barn ska få en chans i skolan och sedan en till och en till.
