Så kom han till sist med sitt besked, Stefan Löfven. Socialdemokraterna ska gå till val ensamma, och är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet gillar man lite mer än de andra och Moderaterna lite mindre.
Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.
Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.
Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarare manegen för det partiet.
Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för ett sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!
Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.
Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att Alliansen läggs ned: Den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.
