SPORT I min hemkommun, Partille utanför Göteborg, var det handboll som gällde, liksom i stora delar av västsverige i övrigt. Visserligen har Jonsereds IF fostrat fotbollsprofiler som Röde Ruben och Torbjörn Nilsson, men det spelade liksom ingen roll. Sävehof fanns helt enkelt överallt. Verkade hyra de bästa träningstiderna i de flesta skolhallarna i kommunen, och ordnade sommarens stora idrottsfest – Partille cup – där tiotusentals unga handbollsspelare samlades i den lilla förortskommunen.
Faktum är att denna lilla klubb, i denna lilla kommun som få vet var den ligger, ordnade världens största utomhusturnering i handboll. Från mängder av länder och flera världsdelar reste man till kommunen med ett centrum likt vilket förortstorg som helst – men under nån vecka sjudande, nej kokande, av nät-strutar och tabbar, av skrubbsår från hård asfalt, eller i de lägre åldrarna: fyllda med blött grus. En del av dem som var med då har nu tagit SM-guld.
Egentligen är det ganska logiskt. Precis som att svensk musikindustri lyckas bland annat för att den bygger på den kommunala musikskolans bredd var det mer eller mindre förutbestämt att mitt och storebrorsans gamla ungdomslag Sävehof förr eller senare skulle ta SM-guld i handboll. Och visst har över hälften av spelarna aldrig spelat i någon annan klubb än just Sävehof. Inte så många lär väl byta nu heller, kan man tänka.
Visst finns det ingen anledning att romantisera för mycket. Jag minns också hur en del aldrig fick spela, hur mobbningen ibland spred sig i omklädningsrummet och visst kommer jag ihåg högerkantspelaren som fick en tjuga av sin farsa för varje mål han gjorde. Han passade inte så ofta, den killen. Men samtidigt ger Sävehofs SM-guld en lärdom som tål att upprepas. Bredd ÄR spets.
För inte kan man som barn eller i tonåren egentligen veta vem som blir vad. Man bör inte ens fundera över hur bra den ene eller andra kan bli. Man skall passa bollen, göra mål, skjuta i ribban och trampa på linjen. Själv kan jag nu därför såhär i efterhand erkänna att brorsan nog var bättre än jag på just handboll. För jag fick spela ändå.
