Per Schlingmann brukade i sina ljusa stunder prata om att alliansen måste gå i opposition mot sig själva och inte falla för frestelsen att låta så nöjda med allting. En regering får inte bortförklara missnöje eller skönmåla, utan ska se lika nyktert på samhällsproblemen som oppositionen.
Alliansen gjorde nu inte alls som Schlingmann sa. Något missnöje fanns det inte plats för i Alliansens Sverige. ”Sverige är ett av världens bästa länder att åldras i”, sa Kent Persson. ”Sverige är ett av världens bästa och tryggaste länder att leva i”, sa Kent Persson.
Det mesta oppositionen sa kallades ”svartmålning av Sverige”. Och så förlorade alliansen valet. Lite för nöjda, ur fas med en väljaropinion som utmärktes av missnöje och välfärdsoro.
Har de rödgröna lärt sig något av alliansens misstag? Det ser inte ut så. Miljöpartiets partisekreterare kommenterade en av de senaste katastrofala opinionsundersökningarna med att ”Miljöpartiet behöver bli tydligare och stoltare över de framsteg som nu sker i Sverige”. Vänsterpartiet pumpar ut pressmeddelanden om att partiet ”gör skillnad”. Stefan Löfven rapporterade i partiledardebatten: fjärde högsta tillväxttakten i Europa. Fjärde högsta investeringstakten i Europa. Arbetslösheten sjunker.
Inför 2016 kan det vara på plats att citera ett tio år gammalt dokument – Socialdemokraternas valutvärdering efter valet 2006: ”S glömde bort att gå i opposition, samhällskritiken kom i skymundan och socialdemokraterna framstod som alltför stolta över vad som uträttats och alltför lite missnöjda med samhällsproblem och orättvisor.” Detta listades som en av huvudorsakerna till valförlusten.
Sannolikheten att en stolt och nöjd-linje lyckas idag är lika liten. I Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps årliga undersökning har andelen som tror att Sverige är ett sämre land att leva i om några år ökat från 30 till 54 procent från 2013 till 2015. Enligt SKOP tycker två av tre att Sverige utvecklas åt fel håll. Det politiska missnöjet är helt enkelt väldigt stort.
Den situationen måste påverka de rödgröna partiernas strategier inför 2016. När väljarna är sura gör man klokt i att inte bli förknippad med regeringsmakten. Det gäller Vänsterpartiet, men det gäller också de partier som faktiskt sitter i regeringen: de måste inte nödvändigtvis odla en identitet som hela Sveriges chefer. Ja, det är sant att Stefan Löfven också pratade om ”utmaningar” i den där partiledardebatten. Men det är en sak att partiledaren har en begåvad talskrivare. Det är någonting annat att få oppositionen mot orättvisor och missförhållanden att sitta som en reflex i partikroppen.
För att ta ett exempel: innan valet pratade både S och MP vid flera tillfällen om den ökade ojämlikheten i svenska skolan. Det slog an. Skolan bekymrar många, särskilt småbarnsföräldrar. Efter valet är det svårt att hitta en fortsättning på den politiska linjen.
Varför? Varför gör sig regeringen till ansvarig direkt man börjar regera? Ingen väljare förväntar sig att allting ska gå att förändra över en natt. Det är okej att fortsätta att ha synpunkter på ojämlikheten i den svenska skolan. Om man som opposition har pratat om ett långvarigt systemskifte (vilket är sant) – varför ska man då som regering underblåsa bilden att politiken kan fixa allting, rätt snart? Inom skolpolitiken är det en lång och mödosam väg innan politiken återtagit sina verktyg och rullat tillbaka privatiseringarna.
Till dess får gärna regeringen fortsätta vara lite förbannad på verkligheten.
