Onsdag 15.10. Får ingen arbetsro. Åker ut till förorten för att arbeta. Jag ringer polisen för att rapportera att jag tänker bedriva journalistisk verksamhet i förorten de närmaste timmarna.
Torsdag 17.30. Det börjar åter bli dags för förorten. Slår in 114 14. ”Journalist i förorten”, hojtar jag. ”Har det hänt något eller?”, frågar rösten på andra sidan. ”Nä, men tänkte att det är bra att ni har koll, det har man ju hört”.
Fredag 11.30. En intervjuperson föreslår att vi ska förlägga intervjun till förorten. ”Men då måste jag ringa polisen först”, säger jag, ”så de vet att jag är där”.
11.40. Den tänkta intervjupersonen backar plötsligt ur. ”Det känns inte rätt längre”, påstår hen. Antar att det är ett tecken på hatet mot samhället.
17.45. Funderar på om jag ska ringa polisen innan jag sätter mig på tuben, men tänker att jag trots allt inte är i tjänst.
Lördag 12.30. Åker till Hallunda centrum. Jag lånar två nya böcker på biblioteket. Sedan sätter jag mig på pizzerian i Fittja. Äter en pizza och dricker en trocadero.
Måndag 8.30. Ringer polisen och rapporterar att jag kommer röra mig i förorten på väg till tunnelbanan och kanske arbeta här ute senare på eftermiddagen. Rösten i andra änden låter konstigt trött nu.
Jag funderade länge innan jag skrev den här texten. För jag vill inte, som somliga, slentrianmässigt hugga mot dem som rapporterar om problem i fattiga storstadsområden. Jag tycker det är för jävligt att journalister har utsatts för hot när de arbetat i till exempel Husby. Och även om det rör sig om ett fåtal rapporterade incidenter, är det för många.
Det finns en mängd andra upprörande saker på temat förorter som jag vill bevaka och har bevakat. Sambandet mellan barnfattigdom och oroligheter i olika bostadsområden är en sådan sak. Att den som bor på Östermalm förväntas leva tre-fyra år längre än den som bor i Skärholmen är en annan.
Jag skulle vilja ägna mer arbetstid åt att intervjua modiga feminister som står upp mot patriarkala strukturer i deras närområde.
Jag hade kunnat skriva en hel krönika om när jag insåg att jag bor nära skolor som skulle kunna vara måltavlor för terrordåd liknande det i Trollhättan och om hur en halloweenutklädd tonåring på väg till en fest fick mitt hjärta att rusa någon dag efter Trollhättan.
Framför allt vill jag låta fler vanliga förortsbor komma till tals på Flammans nyhetssidor. Den absoluta majoriteten som aldrig skulle drömma om att ägna sig åt att attackera journalister eller annan kriminalitet. Men oftast är det de som drabbas hårdast av de problem som finns i förorterna. Inte för att avkräva dem svar på hur ”vi” ska stoppa problemen i förorterna. På samma sätt som Södermalmsbor sällan får frågor om hur de ska stoppa fylleriet och våldet på Medborgarplatsen på fredagskvällar. Utan för att de är människor som berörs av vad som händer i deras närområde.
Men allt som oftast, både privat och i mitt arbete, känner jag mig i stället tvingad att ägna tid åt att parera de värsta vansinnigheterna gällande rasism, exotifiering, lösa rykten och rena fånigheter.
Som när en av landets största tidningar okritiskt återger polisens utsaga om att journalister bör ringa in och rapportera när de tänker bege sig ut till vissa förorter i Stockholm. Det är ganska tröttsamt faktiskt.