SPORT Den unga intellektuella vänstern stod med öl i händerna på kafé Mono i centrala Oslo. Med förväntan också, för denna fredag skulle historien om Muhammed Ali och 1960-talsradikalismen berättas av en person som väl kände till båda, Mike Marqusee, sportjournalist och marxist, amerikan och bosatt i London. Marqusee berättar och vi är klistrade, för historien är bra.
Redan vid sitt stora genombrott, titelmatchen mot Sonny Liston 25 februari 1964, var Cassius Clay en ovanlig boxare. Dittills hade den svarta boxaren bara tillåtits vara antingen en Onkel Tom, som skrapade med foten, eller utmålats som ett monster. Cassius Clay var ingetdera. Han var clown och hans clownerier gjorde reportrarna inte bara fascinerade, utan också osäkra. Och medan tidigare världsmästare antingen gick på krogen eller åkte hem efter segern, gjorde Cassius Clay ingetdera. Han åkte istället direkt till sina vänner, Malcolm X, sångaren Sam Cooke och footballspelaren Jim Brown och diskuterade hur titeln skulle kunna användas politiskt.
Redan nästa dag fick världen veta svaret: Cassius Clay existerade inte längre. Men Muhammed Ali, en medveten svart man och medlem av Nation of Islam, var född. Och han hade ett budskap till reportrarna, förvånansvärt allvarligt: ”Jag tänker inte vara det ni vill att jag skall vara. Jag är fri att vara det jag vill.”
– Man skall komma ihåg att Nation of Islam, på den tiden var det mest skräckinjagande som fanns för det vita USA, säger Marqusee och gör en jämförelse: Nation of Islam var värre än det amerikanska kommunistpartiet som bekämpats så hårt att det inte längre var en kraft.
Men Nation of Islam backade från Ali när han kritiserade Vietnamkriget 1965. De var livrädda för vad FBI skulle sätta igång. Ali fick stå ensam ute i kylan i flera år, bevakad av CIA under sina semestrar och fråntagen möjligheten att tävla.
– Om någon 1970 påstått att Muhammed Ali år 2000 skulle vara en av de mest populära personerna på jorden, hade man trott att den personen var galen. Ali var kanske en av tidernas mest hatade och motarbetade idrottsmän. Egentligen var han större än vi idag vet.
Ja, visst hatade de honom. Världens bäste boxare, som sa vad han menade och menade vad han sa:
Keep asking me, no matter how long
On the war in Vietnam,
I sing this song
I ain’t got no quarrel with the Vietcong