”Det var bra att de satte en gräns för hur många vi kan ta emot”, sa en medresenärer vid frukosten i Krakow.
”Dom måste följa våra lagar och klä sig som vi” sa en annan som själv tvingats fly från det muslimska land hon som kristen vuxit upp i.
”Hur menar du då” undrade jag, ”ska vi inte få klä oss som vi vill?”
”Dom får inte ha slöjor”, svarade hon.
”Vilka ’dom’?”, frågade jag.
”Muslimerna, du måste ju inse att de kommit hit för att döda, se bara vad som händer ute i Europa.”
Hon hade glömt hur det var att vara ’dom’. Det var som George Santayana sa: ”De som inte kommer ihåg det förflutna är dömda att upprepa det.”Det var på den dagen för 75 år sedan då tyska och ukrainska kristna nazister mördade 33 771 judar vid Babij Jar i Ukraina. Nazisterna tvingade ukrainska kvinnor och män att klä av sig nakna för att sedan skjuta dem med ett nackskott.
Det var två dagar sedan jag tillsammans med mitt frukostsällskap hade varit på plats för att se Auschwitz och Birkenau där över en miljon människor med annan religion än de kristna nazisternas, med annan sexuell identitet än führerns, med högre intellektuell kapacitet än envägslösningens konstruktör, med annan kulturell tillhörighet än mannen som inte var tillräckligt kulturellt begåvad, kallblodigt mördades.
Vi måste ingripa och förhindra att demokratin utplånar sig själv när fördomar hos ett fåtal utnyttjas
När vi gick in i dödslägret under skylten ”Arbeit macht frei” påminde guiden oss att skylten var en kopia. Den ursprungliga skylten med nazisternas slagord stals för några år sedan av bland andra den svenske nynazisten Anders Högström. Jag såg hur de svenska ungdomarna blev allvarliga och tystnade när guiden berättade det som måste berättas.
Jag har sett dokumentärer och spelfilmer om Förintelsen. Jag har läst böcker av människor som klarat sig ur detta helvete på jorden. Trots det var jag inte beredd inför den ytterligare dimension som det innebär att se det avklippta håret från kvinnorna som forslats till Auschwitz. Det låg där i vågiga tovor och det var inte svårt att se hur det hade svajat för vinden när kvinnan med livskraftiga steg gick för att möta sin käresta.
I en liten monter bredvid låg ett duktyg som vävts av kvinnornas hår. Ett prydnadstyg som såg ut som en drällduk vävt av avlivade kvinnors vackra hår. Vilka perversa människor vill ha något sådant? Var är de dukarna nu? Säljs de i hemlighet på något nazistiskt auktionsverk någonstans i världen? Jag mådde illa och var tvungen att lämna rummet.
I bussen berättade jag om folkmordet 1915 då ungturkarna mördade runt två miljoner armenier, assyrier, syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper. Jag berättade om folkmordsmuséet i Jerevan där den eviga lågan brinner till minne och att Hitler i ett tal inför anfallet på Polen berättade att han gett order om att män, kvinnor och barn skoningslöst skulle mördas. ”Trots allt”, sa han, ”vem kommer ihåg folkmordet på armenierna?”
När jag berättar om min resa får jag ofta höra: ”Jag skulle aldrig klara av att se allt det där.” Men det är ju just det vi måste göra. Vi måste se när människor avhumaniseras och ingripa. Vi får inte vända bort huvudet och lyssna på de politiker som gör flyktingarna till icke-människor.
Vi måste ingripa och förhindra att demokratin utplånar sig själv när fördomar hos ett fåtal utnyttjas. SD utnyttjar, som Hitler och NSDAP, demokratins spelregler för att komma till makten. Under tiden krymper politikerna de mänskliga rättigheterna till att omfatta ett fåtal människor. De pratar om ”flyktingvågen som drabbat Sverige” och stänger gränserna – nu som då.
Vi demoniserar vissa och gör andra till icke-människor! Vad är vi för korkade varelser som gör samma fel om och om igen? Vakna! Ser ni inte vart vi är på väg?
