Bland de nominerade i kategorin bästa kortfilmer på årets Oscarsgala, återfinns för första gången en kroatisk film: The man who could not remain silent (Čovjek koji nije mogao šutjeti). Regissör är Nebojša Slijepčević som fick ta med Guldpalmen hem efter visningen i Cannes förra våren. Den vann också priset för bästa europeiska kortfilm vid European Film Awards.

Handlingen riktar in sig på Štrpci-massakern och de förövarna som dömdes för krigsbrott.

Den bosnienserbiska paramilitära gruppen Hämnarna (Osvetnici) hade fått nys om bosniska resenärer på ett tåg som passerade staden. Så de tog sig ombord, drog med sig 24 personer och avrättade dem på plats.

Omkring 500 passagerare bevittnade händelsen, utan att någon vågade konfrontera dem. Förutom Tomo Buzov, en pensionerad officer från den jugoslaviska folkarmén, JNA, som reste sig upp när en 17-årig bosniak beordrades att följa med paramilitärerna. Buzov protesterade och frågade vems armé Hämnarna tillhörde, men fick till svar att det inte var hans sak. Buzov ska enligt uppgift ha dragit 17-åringen i handen för att hindra honom från att lämna kupén och ska då ha blivit beordrad att själv lämna kupén och följa med. I tumultet som uppstod slutade det med att pojken blev kvar och överlevde, medan Buzov fick möta döden ute på spåret.

Filmen kretsar kring Buzovs (Dragan Mićanović) handling. Han var den enda icke-bosniakiska passageraren på tåget som stod upp mot angriparna. Allt pekar på att Buzov avrättades direkt, bakom tågstationen, och inte tillsammans med de fängslade bosniakerna. 32 år senare har familjen fortfarande inte hittat hans kropp.

Minnet av att inte ha kunnat rädda sin medpassagerare kommer att stanna hos honom för alltid.

Filmens styrka ligger inte i porträtteringen av hjältemodet hos Buzov, som snarare är en bifigur i filmen. Fokuset ligger i stället på en annan passagerare som inte reagerar. Skådespelaren Goran Bogdan, känd i regionen för att i en mängd roller skildra vanliga människors vardag, gestaltar karaktären Dragan.

Dragan känner instinktivt att något är fel och lovar att skydda en ung man utan ID-kort. När soldaterna går ombord ifrågasätter Dragan först deras handlingar, men blir bryskt tillrättavisad av soldaterna. Återkommande panoreringar över Dragans ansikte visar en man som förlorar kontrollen över situationen. Förvirringen övergår i skräck när Dragan inser vad som står på spel. Hela hans tilltro till rättsstaten och myndigheterna krossas framför hans ögon. Handlingsförlamningen speglas i hans tomma blick.

Hjälten är Buzov, vars militära förflutna ställer till det för honom. Uppvuxen i en annan tid med andra etiska regler vad gäller militärens roll kan han inte förbli tyst. Men den jugoslaviska armén har kollapsat och är inte längre en säkerhetsgarant för medborgarna. Ett kompakt nationalistiskt mörker har slukat alla oliktänkare på vägen.

Kameran fångar klaustrofobin väl, genom att röra sig i trånga tågkorridorer och kupéer för att gestalta instängdheten och utsattheten. Under hot söker vi oss inåt, stänger in oss i små utrymmen för att låta stormen passera medan vi gör oss så osynliga vi kan. Hotfulla röster och ljud utanför bild frammanar en kuslig stämning utan att behöva visa något. På det sättet liknar The man who could not remain silent samtida europeiska filmer som handlar om folkmord och brott mot mänskligheten, som exempelvis Quo vadis Aida? och The zone of interest där våldet sker bortom synfältet. Avrättningarna hörs och anas och ljudet blir till ett inre visuellt verktyg.

Kultur • 26 oktober, 2022

Krig är fred, Bildt är bäst

Filmen börjar och slutar med Dragans ansikte. I början sover han, i slutet sitter han klarvaken, stirrande framför sig medan tåget rusar vidare i sin resa mot mörkrets hjärta. Dragan är förändrad för alltid, inte bara för att han bevittnat ett krigsbrott men också för att han insett sin maktlöshet och rädsla. Minnet av att inte ha kunnat rädda sin medpassagerare kommer att stanna hos honom för alltid. Så som vem som helst av oss pendlar förbi världens ojämlikheter och skändligheter utan att höja vår röst.

Sanjin Pejkovic

Författare.

Ett huvud pressas mot asfalten under två polisers knäskålar. Det ser ut som skallen ska spricka. En ung tjej försöker skydda sig mot polishästarnas hovar när hon fallit till marken i en demonstration. En man med intellektuell funktionsnedsättning skjuts till döds utanför sitt hus. Stinkkanoner spolar omkull människor, som flyger som löv ned i rännstenen och förvandlar hela kvarter ett kväljande hav.

”När polismakten upphör att ta order från institutionerna som är satta att kontrollera den, då blir det en milis. Då har den röda linjen passerats”, säger den pensionerade polisen Erella Shadmi till kameran.

I en serie i sex delar granskar organisationen Akevot, grundad 2014 med fokus på mänskliga rättigheter i Israel och Palestina, det stegrande israeliska polisvåldets orsaker.

Vi har vant oss vid att se våld mot palestinier, men hur kan vi förstå polisens framvällande vrede gentemot dem som de är satta att försvara?

Erella Shadmi, i dag en parant sociolog med grått lockigt hår och rödbågade glasögon, tycker sig se en förklaring. Det israeliska polisväsendet, säger hon, är en förlängning av den brittiska kolonialpolisen i Palestina. En brutal och militaristisk styrka som med järnhand höll ordning under tiden för mandatet.

Vi har vant oss vid att se våld mot palestinier, men hur kan vi förstå polisens framvällande vrede gentemot dem de är satta att försvara?

Under polisminister Itamar Ben Gvir har fascistisk och våldsbejakande ideologi fått fritt spelrum. Den israeliska polisen har sänkt sina antagningskrav för nya rekryter och lojala personer har tilldelats viktiga poster. Demonstrationer slås ned hårt och värst drabbas de redan marginaliserade. Enligt den israeliska aktivisten Sivan Tahel, intervjuad i avsnitt två, finns ett mönster. De chassidiska judarna föraktas mest – polismännen vill inte ens röra vid dem. I stället blir de beskjutna med ett stinkande skunkvattnet, som vräker med kraft rakt mot deras kroppar med vattenkanoner. För demonstranterna i Tel Aviv räcker vanligt vatten, medan palestinierna hanteras med granater, förklarar Tahel.

Filmerna publicerades för någon månad sedan på Youtube, men trots att de är välgjorda och avslöjar råa övergrepp med stundtals sensationellt material, har de i skrivande stund endast några hundra visningar per avsnitt.

Samtidigt som filmerna släpptes hade filmen No other land Sverigepremiär. Den skildrar beduinbyarna i Masafer Yatta nära Hebron på Västbanken, och är Oscarsnominerad för bästa dokumentär.

Trots olikheterna i format och uppmärksamhet, är de två verken syskon.

Masafar Yatta är en samling palestinska beduinbyar som befinner sig under ständigt hot om utplåning från israeliska myndigheter. Den palestinska aktivisten Basel Adra får sällskap av den israeliska journalisten Yuval Abraham och filmaren Rachel Szor och tillsammans dokumenterar de övergreppen i byn mellan 2019 och 2023.

I byn ser några småflickor med gula tofsar och rosa tröjor på när en man i t-shirt och solbränd nacke räcker över en order till deras föräldrar. Skolan, lekplatsen, hönshuset – allt ska rivas. Senare letar barnen efter fåglar som överlevt och hittar en förskrämd duva. Bybornas bilar konfiskeras. 2021 skjuts den unga mannen Harun Abu Aram i nacken och blir förlamad. Efter två år i smärta där han vårdats av sin mamma i en grotta familjen tvingas bo i, dör han.

Det personliga tilltalet mellan ockupant och ockuperad kryper under huden. ”Varför river du vårt hus, Ilan?” Och ”Vi kommer och arresterar dig i natt, Basel”. Det vittnar om en intimitet och klaustrofobisk fångenskap i det minimala rörelseutrymme som Västbanken utgör för de palestinier som inte tillåts lämna.

Basel visar kluvenhet inför den israeliska journalisten Yuvals närvaro. Hans ordlösa förnimmelse av att något inte känns bra med Yuvals förväntningar på sin egen insats varvas med plötsliga anklagelser. ”Ska du åka hem nu?” frågar han en kväll när mörkret faller över kullarna, tyngt av skuld. Yuval ursäktar sig med att han behöver träffa sin mamma. Vid ett tillfälle frågar Yuval varför Basel inte jobbar som jurist trots sin utbildning. Han får en suck till svar. Någon tro på lagen har han inte längre.

Nyheter/Utrikes • 31 oktober, 2024

Israels regering lagstiftar mot tidningen Haaretz

Jag förstår vad han menar. Någonstans bland mina egna inspelningar har jag själv på band när en håglös stadsplanerare i Beer Sheva förklarar det för mig. Det är nästan en skymf att be någon att försöka bevisa något i ett system som inte är avsett att verka för rättvisa. Där hopplösheten inte är en biprodukt, utan själva målet.

Johanna Adolfsson

Kulturgeograf och forskare.

I filmhistorien finns gott om hemliga rättskipare. De som tar lagen i egna händer och utför det samhälleliga smutsarbete som ingen annan förmår. Till de mest kända hör väl den laglösa cowboyen, som trots sin position utanför samhället alltid verkar tjäna rättvisan. I Magnus von Horns Oscarsnominerade film Flickan med nålen återfinns denna arketyp i en oväntad och skruvad skepnad. Och denna gång är det onda och goda inte lika lätt att avgöra som i westernfilmerna.

Magnus von Horn är ursprungligen från Göteborg men bor och verkar numera i Warszawa. I Sverige är han mest känd för filmen Efterskalv (2015) som vid 2016 års Guldbaggegala tog hem priset för bästa film. Flickan med nålen är producerad både i Polen och Danmark, men det är för Danmarks räkning som filmen tävlar på måndag. Berättelsen är baserad på den verkliga personen Dagmar Overbye, som gjort sig ökänd i Danmark efter att ha mördat flera barn hon påstod sig ha adopterat. I filmen får vi följa fabriksarbetaren Karoline (Vic Carmen Sonne) som i 1920-talets Köpenhamn är klämd mellan att vara både ensamstående kvinna och arbetarklass. Efter en kort relation med fabriksdirektören är hon dessutom på smällen, utan några som helst förutsättningar att ta hand om sitt barn själv. När hon misslyckats göra abort på ett badhus blir hon omhändertagen av karamellförsäljaren Dagmar Overbye (Trine Dyrholm), som visar sig ha som dold sidoverksamhet att finna adoptivföräldrar åt oönskade barn. Det dröjer inte länge innan Karoline både flyttar in hos Dagmar och blir medhjälpare i hennes verksamhet. Men allt tar en snabb vändning när Karoline inser att Dagmar i hemlighet mördar barnen.

För hur oförklarliga och vidriga hennes handlingar än må vara framställs hon aldrig som alltigenom ond.

Några kritiker har sett referenser till såväl Ingmar Bergman som Lars von Trier. För egen del tycker jag mig se att litteraturens värld ligger närmast. Det är ett Tove Ditlevsenskt Köpenhamn som tecknas fram: smutsigt, äckligt och med klassklyftor huggna i sten. Insikten om första världskrigets vansinne hänger som en tung dimma över staden. Allting är dessutom fångat med en mörk och kontrastrik gråskala som ger berättelsen en rå ton.

När Karolines krigsinkallade man plötsligt återvänder är hans ansikte vanställt. Först stöter hon bort honom i avsky, men sedan söker hon sig tillbaka. Liknande motsättningar återkommer genom hela filmen, en ständig lek med det frånstötande och tilldragande. Framför allt går det att finna i karaktären Dagmar Overbye, som tack vare Trine Dyrholms mästerliga spel lyckas växla mellan den trygga modersgestalten och den iskalla barnamördaren.

Kultur • 09 november, 2023

Att göra film efter Auschwitz

Det är i skildringen av Dagmar som filmens mest komplexa frågor behandlas. För hur oförklarliga och vidriga hennes handlingar än må vara framställs hon aldrig som alltigenom ond. Precis efter att Karoline blivit omhändertagen av Dagmar frågar hon: ”Varför hjälper du mig? Varpå Dagmar svarar: ”Vem skulle annars göra det?” Många fler nycklar till Dagmars motiv finns inte att få, åtminstone om man enbart nöjer sig med att söka svaren i Dagmars psyke.

I stället verkar filmen uppmana betraktaren att höja blicken, och se till omgivningen Dagmar befinner sig i. För något som förenar Dagmar med cowboyen och andra filmiska rättskipare är att de speglar sin omgivning. Och i Flickan med nålen går det inte säga annat än att världen är en fasansfull plats.

Rasmus Holm