Inrikes 23 december, 2023

Sexköpslagen attackeras från två håll

38 män greps under polisens operation ”Insats torsk”, varav 30 hade köpt sex av krinnor från Ukraina. Foto: Polisen.

Som om den konservativa vågen bland unga inte vore nog – nu har även progressiva börjat se ”sexarbete” som frigörande.

För 24 år sedan blev Sverige först i världen med en sexköpslag av vårt snitt. Då skakade resten av världen på huvudet åt idén med att kriminalisera köparen men inte säljaren.

I dag låter det annorlunda. Lagen går på export i hela världen tack vare dess påvisade positiva effekter. Den är verkningsfull mot människohandel och får enligt en färsk undersökning av Novus, på uppdrag av Sveriges kvinnoorganisationer (3/12), svenska män att köpa sex i betydligt mindre utsträckning än i andra länder.

Lagen var en seger för kvinnorörelsen. Den byggde nämligen på tanken om att kvinnors kroppar inte är en handelsvara, att kvinnors sexualitet inte finns till för att behaga män och att samtycke inte kan bytas mot pengar.

Men detta kan vara på väg att förändras. Samma undersökning visar nämligen att allt fler män tycker det ska vara tillåtet att köpa någon annans kropp. Bara 63 procent av männen stödjer i dag lagen, att jämföra med 70 procent när den infördes. Samtidigt är stödet bland kvinnorna starkare än någonsin. Klyftan mellan könen har aldrig varit så stor.

Männens förändrade attityd hänger ihop med den konservativa våg som sveper över världen och som framför allt lockar män, i synnerhet hos den yngre generationen. Genom Youtube förmedlar personer som Andrew Tate budskap om sex som en manlig rättighet, som kvinnor väntas ställa upp på. Samtidigt visar en rapport från Jämställdhetsmyndigheten (2022) att unga killar har påfallande misogyna värderingar jämfört med äldre generationer. En ny studie visar dessutom, skrämmande nog, att nästan varannan ung tjej utsatts för sexuellt våld av en jämnårig kille (Korkmaz, Överlien, Lagerlöf, Youth intimate partner violence, 2021).

Det är ett konservativt mörker som väller fram. Men vad som oroar mig mer är att angreppet mot sexköpslagen kommer från ytterligare ett håll. Det handlar om liberala strömningar som vill normalisera sexhandel, understödda av en miljardindustri.

Den dag feminismen tar parti för torskarnas rätt står kvinnor nämligen skyddslösa inför patriarkatets barbari.

I USA är projektet nästan fullbordat. Där har det blivit norm bland progressiva att inte tala om prostitution, utan om sex-arbete. Ordet signalerar en syn på prostitution som vilket arbete som helst, och inte som en utsatthet som väldigt ofta kommer med grovt våld, missbruk och hemlöshet. Dessa problem sägs i stället vara konsekvensen av den ”stigmatisering” som kriminalisering skapar. I Tyskland och Nederländerna skulle stigmat försvinna genom inte bara avkriminalisering, utan legalisering. Svarta jobb skulle bli vita, och förutsättningarna stärkas för att skapa ordentliga, reglerade ”arbetsvillkor”. Den främsta effekten legaliseringen har haft är dock att prostitutionen har ökat, utan att villkoren blivit bättre. Därför går Tyskland nu mot att införa en sexköpslag likt den svenska.

Ett uttryck för hur vår syn på sexhandel håller på att förhandlas om är de många program som producerats av SVT sista åren på temat porr, prostitution och strippning. Utifrån SVT:s uppdragsbeskrivning om ”politisk neutralitet” kan bilden de förmedlar ses som en spegling av vilka värden som för tillfället ses som självklara. En gemensam nämnare för flera av dessa program är angreppssättet: ”å ena sidan å andra sidan”. Slutsatsen är oftast att sex kan vara ett arbete och det kan finnas problem med det, men det kan också vara bra. En slutsats som landar nära den amerikanska, normaliserande synen.

För ett år sedan anmälde Sveriges kvinnoorganisationer två av dessa program till granskningsnämnden. I motiveringen skrev de att SVT Play vid tillfället hade fem program uppe om strippning och porr, riktad mot en ung publik, där flera saknade kritiska perspektiv.

Jag är livrädd att detta normaliserande synsätt ska slå rot i den breda vänstern och, hemska tanke, i feminismen. Den dag feminismen tar parti för torskarnas rätt står kvinnor nämligen skyddslösa inför patriarkatets barbari.

Lyckligtvis finns inget akut hot mot den svenska sexköpslagen. Men det är läge att mobilisera. De 91 procent av Sveriges kvinnor som fortfarande står bakom den utgör en god grund.

Utrikes 26 februari, 2025

Generalstrejk mot högerregeringen i Bryssel: ”Belgisk surrealism”

Flygplatsen Zaventem utanför Bryssel gapar tom under strejken den 13 februari. Foto: Marius Burgelman/AP.

Belgiens nya högerregering har direkt tagit sikte på facken, som svarar med generalstrejk. ”Det är ett thatcherskt läge”, säger David Pestieau från vänsterpartiet PTB.

En kall kväll i Bryssel ligger gatorna öde. Bussarna och spårvagnarna som brukar fylla gatorna lyser med sin frånvaro, medan taxi- och Uber-bilar susar fram och tillbaka längs Avenue Louise. Alla flygplatser är stängda medan över 100 000 människor demonstrerar i centrum. Utanför tågstationen Gare du Midi tränger de som lyckats ta sig in till huvudstaden ihop sig under taket, i väntan på att en bil ska stanna.

Det är den 13 februari och Belgiens transportfack har utlyst strejk mot den nya högerregeringen, som tillträtt efter över sju månaders förhandlingar.

Den så kallade ”Arizona”-koalitionen, döpt efter färgerna på den amerikanska delstatens kulörta flagga, består av fem partier. De tre flamländska är högernationalistiska NVA, de centristiska Kristdemokraterna och socialdemokratiska Vooruit, och de två franskspråkiga är liberala Les Engagés och MR.

I mitten av februari lade premiärminister Bart De Wever från NVA fram ett regeringsprogram med hårda nedskärningar. Bland dem ingår offentliga budgetåtstramningar och pensionssänkningar. I stället satsar man på militär upprustning.

– Det är en högerregering som vill få arbetarna och de svaga att hjälpa de rika, säger David Pestieau (bilden) som är vice ordförande för vänsterpartiet PTB.

Belgien har hittills undvikit de nyliberala reformer som infördes i många europeiska länder i samband med eurokrisen, till stor del på grund av att landet gick över ett och ett halvt år utan aktiv federal regering under krisen. Resultatet är en jämförelsevis hög a-kassa och välutbyggda välfärdsprogram. Men nu verkar den vågen också ha nått Belgien.

– Det som är speciellt med denna regering är att den, utöver att vara åtstramande, också är auktoritär. De har riktat in sina attacker på facken, säger David Pestieau, och fortsätter:

– Den är också militaristisk, med stora satsningar på försvaret. Det är förmodligen den mest högerlutande regeringen vi haft sedan 1981 – kanske på 50 år.

Svaret från facken och oppositionen har varit skarpt. Utöver strejken den 13 februari gick flera fack ut i en nio dagar lång strejk förra fredagen, och den 31 mars kommer landet lamslås av en generalstrejk. Det nationella tågbolaget SNCB råder nu resenärer att tänka över sina planer under de kommande veckorna.

De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten.

PTB, som ökade sitt stöd till nästan tio procent och blev fjärde största parti i sommarens val, kommer att inta en stödjande roll.

– Vi nådde ett bra resultat i det senaste valet och är mobiliserade. Vår roll är att konfrontera regeringen som attackerar fattiga och vill ställa ekonomin på militär fot.

Samtidigt kan den nya regeringsbildningen göra att spänningarna mellan Belgiens två språkområden dämpas. Separatistiska NVA har traditionellt strävat efter flamländsk självständighet för att frigöra sig från det mer ”socialistiska” Vallonien. Men när partiet nu kontrollerar den federala makten ihop med andra högerlutande partier kan man genomdriva flera av de reformer man vill se utan att upplösa landet.

– De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten. Det är belgisk surrealism: en separatistisk nationalist som vill upplösa landet som ledare för en federal regering, säger David Pestieau och fortsätter:

Läs mer

– Nu inriktar de sig på den sociala förstörelsen, medan de kulturella frågorna hamnar i baksätet. Det är mer en ekonomisk höger än en kulturell höger för tillfället.

Med tanke på stödet i parlamentet ser dock inte mycket ut att kunna stoppa De Wever från att rasera den belgiska välfärdsstaten, menar David Pestieau, som jämför situationen med Storbritannien på 1980-talet:

– Vi befinner oss i ett thatcherskt läge.

Utrikes 26 februari, 2025

Buenos Aires transrörelse tar kampen mot Milei

Transpersoner protesterar mot Javier Mileis nedsättande kommentarer vid forumet i Davos i början av februari. Foto: Julieta Ferrario/SOPA Images via ZUMA Press Wire.

Under 2010-talet blev Argentina överraskande världsledande i transrättigheter. Men nu kan alla landvinningar rullas tillbaka.

Bland de slitna sekelskiftesbyggnaderna i Villa Crespo, en medelklasstadsdel väster om Buenos Aires innerstad, finns en portuppgång, med vindlande trappor upp till ett 30-tal rum, som annars bara utmärks av en liten plakett med dess namn och historia.

Detta är hotell Gondolin, en kanske världsunik plats.

– Jag kommer från en småstad i norra Argentina. När jag kom till Buenos Aires för att studera mötte jag människor som var annorlunda, öppna, det var då jag insåg att jag var trans. Därifrån verkade det givet hur jag skulle fortsätta – jag prostituerade mig, och andra jag lärde känna tipsade mig om Hotel Gondolin, säger ”Ana”.

(mer …)
Ledare 25 februari, 2025

Välfärdsarbetare är inga änglar

Statsminister Ulf Kristersson (M) under ett förskolebesök i Trollhättan. Foto: Adam Ihse/TT.

Vi som jobbar inom vård och omsorg är inga supermänniskor. Vi vill ha samma villkor som alla andra.

Kameran är stilla, en enda tagning, några minuter lång. Vi ser en barnskötare på en låg pall i kapprummet. Runt henne tultar ett tiotal småttingar i olika stadier av påklädning. Någon är stolt över att ha hämtat vantarna. En annan kämpar med en dragkedja. En tredje dansar beundrande runt med kängorna på händerna.

Barnskötaren gör inte jättemycket. Ger enstaka, raka instruktioner. Några lugna ord när frustrationen över ett trilskande plagg riskerar att ta över. Snart är alla påklädda. Det liknar magi, men alla som klätt på småbarn inser att man snarare har bevittnat spjutspetskompetens.

Kapprumsscenen är en av många ur Nils Petter Löfstedts dokumentär om välfärdsarbetet, Det omätbara, som genom kameraögat åskådliggör det arbete som ekonomiskt värderas lägst och de arbetsuppgifter som bara finns mellan raderna i uppdragsbeskrivningen. Filmen gör mer än att skildra; den synliggör det omätbara. Många omsorgsarbetare beskriver en euforisk känsla av upprättelse efter att ha sett den.

Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen.

Ändå skavde någonting efter biobesöket. Även om filmen också skildrar Förskoleupprorets krav på minskade barngrupper och fler kollegor, så lämnar man salongen med ett lyckorus. Omsorgens arbetare beskrivs som moraliskt obändiga, som om uppgiftens djupa meningsfullhet är en källa till oändlig kraft och ork.

Det är fint att erkänna välfärdsarbetarnas insatser, men det finns också risker med en sådan romantisering. Ökad arbetsbelastning gör att åldringar förlorar vikt därför att ingen pallar att truga med grötskeden. Förbittring över skitscheman kommer i några fall att överföras till omsorgens mottagare – någon faller i duschen för att en vårdare lämnar sin post för tidigt, någon annan får ansiktet nedtryckt i en blöt sandlåda i ett ögonblick som aldrig borde ha varit obevakat. Omsorgsarbetare är inga änglar, och föreställningen att de skulle vara det gör det ännu lättare att skära ned.

De pågående förändringarna inom sjukvården är en tydlig signal om att välfärdsarbetarna är helt vanliga människor. Bristen på vårdplatser är kronisk. Framtidens melodi, enligt SKR och nästan varenda makthavare inom sjukvården, är olika varianter av vård utanför sjukhuset. Det handlar om videomöten, mobila närsjukvårdslag och hemsjukvård med digital övervakning. Mängder av konsulter och projektledare producerar just nu drivor av peppiga instruktionsfilmer som säljer in dessa vårdformer.

Är det för att de är effektivare? Tvärtom: i många fall rör det sig om en dyr sänkning av ambitionerna. Men det finns inga alternativ, eftersom stora delar av sjuksköterskekollektivet vägrar ta anställning på sjukhus under dagens villkor. De tänker inte beordras till extrapass varannan fredagskväll eller ensamma tvingas hantera en tumörblödning fast de utlovats introvecka, men handledaren blev sjuk, så tyvärr, tyvärr…

Läs mer

Det är slut med det. Hela 18 procent av landets sjuksköterskor jobbar med andra saker, och de som stannar i yrket flyr sjukhusen till förmån för dagjobb på kommunala boenden och vårdcentraler. Man kan betrakta det som en anställningsstrejk, tillräckligt kraftfull för att omstrukturera sjukvården i grunden. Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen. I brist på det är anställningsvägran sjuksköterskornas enda alternativ.

Rörelsen 25 februari, 2025

Besök Gui Minhai i fängelset, utrikesministern!

Poeten Gui Minhai hålls fängslad utan rättegång av den kinesiska regimen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till rorelsen@flamman.se.

I dag är det exakt fem år sedan Kinas kommunistparti (KKP) skickade ut ett bisarrt pressmeddelande som döpts till ”dom”: Gui Minhai har dömts till tio års fängelse för att ”ha tillhandahållit information till utlandet”. Gui Minhai ska ha begått detta brott medan han satt i fängelse! Logik har aldrig varit diktaturens starkaste gren.

Den svenske medborgaren, poeten och förläggaren Gui Minhai har dock inte ställts inför rätta. Det som har hänt är att några yttrandefrihetsfientliga kommissarier i Peking hittat på en ”dom” om att Gui Minhai ska sitta tio år i fängelse bara för att han ägnat sig åt oberoende förläggarverksamhet i Hongkong. 

Som bekant har Gui Minhai kidnappats två gånger för att ha utövat sin yttrandefrihet. Första gången kidnappades han i den thailändska semesterorten Pattaya i oktober 2015 och andra gången på ett tåg i staden Jinan i provinsen Shandong när han var på väg till en svensk läkare i Peking, i sällskap med två svenska diplomater.

Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart!

Hur kan jag vara så säker på att yttrandefrihetskämpen Gui Minhai inte ställts inför en domstol i Kina? När Kina ställer utländska medborgare i låtsasrättegångar (Kinas kommunistparti har skrivit en dom innan den anklagade förs till domstolsbyggnaden!) brukar landet informera den anklagades ambassad i Peking och tillåter inte sällan en diplomat se den välregisserade ”rättstats”-koreografin. Två andra ingredienser i en sådan rättegång är att den anklagades tilldelas en advokat och att den KKP-lydiga domstolen producerar en ”dom” så att det internationella samfundet ska luras. 

I Gui Minhais fall informerades ingen diplomat på Sveriges ambassad om att han skulle ställas inför ”rätten”. Någon advokat för Gui Minhai har jag inte heller hört talas om. Och trots att det idag gått fem år sedan den så kallade ”domen” kablades ut till världspressen har vare sig Sveriges utrikesdepartement eller hans familj fått ta del av en dom.

Varför behandlar Kina en svensk intellektuell, som kämpar för det fria ordet, så hjärtlöst?  Makthavarna i Kina håller Gui Minhai i fängelset så att ingen ska våga ägna sig åt regimkritisk förläggar- och tidningsverksamhet vare sig i fastlands-Kina eller Hongkong. Enligt despoten och presidenten Xi Jinping ska alla som har en annan berättelse betraktas som fiender, placeras i fängelser, nekas kontakt med sin familj, gömmas i små celler med tända lampor dygnet runt. 

Alla som har en annan berättelse i diktaturen ska glömmas bort – vilket förklarar varför vi inte fått ett enda livstecken från Gui Minhai sedan augusti 2018. Att dölja sanningen utgör en viktig del i diktaturens anatomi.

Läs mer

Att Kina inte är en rättstat som respekterar det fria ordet och yttrandefrihetskämpar vet vår regering. Lik förbaskad gör denna regering, precis som alla andra regeringar det senaste decenniet, inget konkret för att hämta hem svenske Gui Minhai som lever under förfärliga förhållanden i ett fängelse någonstans i Kina.

”Regeringen kommer att fortsätta arbetet för uppnå en frigivning av journalisten Dawit Isaak, förläggaren och poeten Gui Minhai och forskaren Ahmadraza Djalali,” sade vår utrikesminister Maria Malmer Stenergard i årets utrikespolitiska deklaration.

Det är knappast ett uttalande som kommer skrämma Xi Jinping-regimen, Isaias Afewerki-diktaturen i Eritrea eller ayatollorna i Iran.

Vi har fått nog av intetsägande uttalanden, utrikesministern. Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart! Han har väntat alldeles för länge på att en svensk regeringsföreträdare ska besöka honom.

Ledare 24 februari, 2025

Nu stormar även vänstern den tyska ”brandmuren”

Die Linkes båda partiledare Ines Schwerdtner och Jan van Aken hurrar över det starka valresultatet under valvakan i Berlin, den 23 februari 2025. Foto: Carsten Koall/dpa/AP/TT.

Mitten håller när konservativa CDU vinner valet. Samtidigt utmanas centerpolitikerna allt hårdare från både extremhögern – och ett jublande Die Linke.

”Det är inte ett nederlag för den fria liberalismen”, säger FDP-ledaren Christian Lindner på valvakan efter partiets katastrofala 4,3 procent, långt under spärren.

Så vems är då förlusten?

Ingen lär sörja det liberala partiets tågkrasch, förutom möjligen Lindner själv. Genom att sabotera för två regeringar i rad har den nyliberala fundamentalisten gjort mer än någon annan för att hjälpa fram högerextrema Alternativ för Tyskland.

Med sig i fallet drog han dessutom socialdemokraten Olaf Scholz, som fick ge ansikte åt förlamningen. Hans SPD landar på historiskt låga 16,1 procent – det sämsta resultatet sedan 1887, då Otto von Bismarck fortfarande hade några år till pensionen.

Nu går det att göra två motsatta analyser om valutfallet i Tyskland.

När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val.

Den bekväma är att konstatera att mitten höll.

Enligt denna syn kan Europas demokrater pusta ut, åtminstone för den här gången. Valvinnaren Friedrich Merz, vars konservativa CDU ser ut att få 28,5 procent, visade att det går att avstå från samarbete med extremhögern, även om han samtidigt har tagit över mycket av dess politik. När demokratin nu prövas hårt i världen är det nämligen inte via cigarrbolmande militärkupper som den främst monteras ned, utan via fria val. Extremhögern kan ofta inte komma till makten utan att den etablerade högern räcker över nycklarna.

Det vet ingen bättre än tyskarna. All heder åt Merz för att han – till skillnad från Ulf Kristersson – tycks villig att hålla fast vid ”brandväggen” högerut.

Frågan är dock hur länge muren håller. För valet kan lika väl tolkas som ett massivt avfärdande av mitten.
I takt med att både socialdemokrater och högern övergett satsningar och i stället fokuserar på att skydda befintlig välfärd och industri, har den tyska ekonomin stagnerat. Bilindustrin, tidigare en motor för tillväxt, kämpar för att behålla fabriker genom lönesänkningar, medan den politiska likriktningen får väljarna att tappa tron på demokratin. När omvärlden beskrivs som ett hot – med krig och globalisering – skapas en rädsla som driver väljare mot protektionism, och impulsen att rädda det som räddas kan.

Extremhögern är alltså inte mittens motpol – utan dess naturliga konsekvens.

Alternativ för Tyskland gasar upp till kraftfulla 21 procent och tar en stor tugga högerifrån. På vänsterkanten gör Die Linke en än mer oväntad valspurt till 8,8 procent, samtidigt som utbrytarpartiet Bündnis Sahra Wagenknecht landar strax under femspärren.

Totalt försvinner 18,1 procent från den etablerade mitten, jämfört med valet innan. Så AfD:s partiledare Alice Weidel gör rätt i att kalla valutgången för en ”pyrrhusseger”, det vill säga en förrädisk sådan.

I en stimmig rapport från Die Linkes valvaka i Berlin berättar Flammans reporter Carl Dürnberger att partiet bokade lokal med ett dystert treprocentshäng i åtanke. Men på valnatten var lokalen sprängfull – folk dansade, rappade, flirtade och toppolitikern Jan van Aken var så berusad av både lycka och lageröl att han tackade nej till intervju.

Två faktorer ligger bakom framgången: en massiv tillströmning av unga medlemmar, som beror på skickligt arbete i sociala medier och hotet från extremhögern. Partiet är nu överlägset störst bland unga, med 25 procent.

Läs mer

Men den viktigaste faktorn lär vara att Sahra Wagenknecht lämnade partiet. Partiet var redan otydligt, med dubbla partiledare som ständigt bytte av varandra, och ett myller av frågor som staplades på hög. Den växande konflikten med hennes fraktion, inte minst kopplat till deras vilja att närma sig Putins Ryssland, gjorde partiet ännu mer svårbegripligt.

”Splittringen var bra och nödvändig”, som det heter i Knutna Nävars ”Vi lär av historien”. Ibland är det bra att göra sig av med dödvikt, så att båda parter får visa vad de går för – en situation som liknar Solidaritets utbrytning ur Vänsterpartiet. Nu har Die Linke guldläge att mobilisera mot ännu en stelbent mittenregering.

För en brandvägg räcker aldrig i sig – du måste också få någonting att växa innanför muren.

Rörelsen 23 februari, 2025

Protestera mot blockaden – inte mot Kuba

Människor demonstrerar mot den amerikanska blockaden utanför USA:s ambassad i Havanna, den 20 december 2024. Foto: Ramon Espinosa/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till rorelsen@flamman.se.

Det är en dystopisk bild som Rebecca Gonzalez Leon målar upp i Flamman den 30 januari. Samma bild som i alla medier. Visst, artikeln nämner blockaden, något som de flesta sopar under mattan. Men kan man inte begära mer än så av Flamman?

Jag kom nyligen hem från Kuba. Ja, många vill lämna landet och emigrationen är rekordstor. Vad beror det på? Jo, extremt skärpta sanktioner och blockad, toppat med det falska påståendet att ön stödjer terrorism.

Det innebär att Kuba är avstängt från i stort sett alla ekonomiska transaktioner. Belägringen är så omfattande att Svensk-Kubanska Föreningen inte ens kunde skicka katastrofhjälp efter två förödande orkaner. Nordea, liksom andra banker, vägrar. Av rädsla för drakoniska böter från USA.

Sanktionerna tränger in i varje skrymsle av samhället. Rederier som fraktar olja sanktioneras, liksom försäkringsbolag som försäkrar lasterna. Det medför skyhöga extra kostnader, bränslebrist, strömavbrott och haltande transporter.

Kuba har världens högsta läkartäthet och har avtal med många länder om att lindra dessas läkarbrist. USA hotar länderna för att de ska avstå.

Företag som handlar med ön riskerar att förlora sina affärer med den stora amerikanska marknaden.

Den viktiga turismen motarbetas. Förutom kampanjer på sociala medier har den amerikanska regeringen bestämt att det krävs visum till USA om du besökt Kuba. Du måste åka till konsulat, intervjuas och betala. 

Samtidigt är Kuba i dag ett fantastiskt turistmål, extremt billigt (för oss med hårdvaluta), tryggt och säkert, och med ett enormt utbud av möjligheter; en rik kultur, kritvita stränder, bad och dykning, en spännande historia, omväxlande natur och gästfria människor. 

Sanktionerna kostar Kuba 14 miljoner dollar per dag. Kort sagt: Kuba är ekonomiskt lamslaget.

Privatpersoner kan åka utomlands och köpa varor som de sedan säljer med vinst. Men dessa miniföretag kan inte på långa vägar tillgodose behoven hos ett helt land.

Trots belägringen uppger FN:s livsmedelsorganisation FAO att undernäringen hör till de lägsta i regionen. Trots blockaden upprätthålls det fria utbildnings- och hälsovårdssystemet, om än med stora materiella brister. Trots blockaden väljer de flesta att stanna. Trots blockaden fortsätter Kuba sina humanitära insatser med gratis utbildning av fattiga studenter från andra länder. Trots blockaden skickar Kuba hälsovårdsspecialister till Italien, Haiti, Sydafrika och andra. Trots blockaden visar Kuba att ett annat samhälle är möjligt, ett samhälle där människovärde sätts före marknadsvärde, där en varm humanism råder och där solidaritet mellan människor övervinner svårigheter.

Läs mer

”Experter” har i decennier förutspått det socialistiska Kubas fall. Det är förståeligt. De flesta länder skulle ha dukat under för länge sedan om de varit utsatta för världshistoriens längsta och hårdaste blockad. Men hittills har det socialistiska Kuba överlevt.

Kubanerna kämpar vidare, beslutna att överleva Trump.

Protestera mot blockaden, som är olaglig enligt internationell rätt och som straffar en hel befolkning. 

Rebecca Gonzalez Leon svarar:

Zoltan, jag instämmer helt och hållet – USA:s blockad mot Kuba måste stoppas! Kuba är ett otroligt land, gratis sjukvård och utbildning är fjädrar i hatten som resten av världen borde efterapa. 

Men jag kan inte bekvämt luta mig tillbaka och vila i ett narrativ som stöpts under kalla kriget. Mitt reportage handlar om vad som sker just nu, där tillgången till internet radikalt förändrat ön men kanske främst Havanna. På ett fåtal år gick Kuba från att inte ha tillgång till 3G till att det nu exploderat en marknad på sociala medier som inte påverkas av embargot.

Som även insändaren påpekar är inte denna marknad på något sätt allomfattande. Men en växande fri marknad i takt med att statliga subventioner minskar oroar mig, och borde oroa alla som kallar sig vänster. Men för att parafrasera den kubanska regissören Tomás Gutiérrez Alea, ”det är lätt att vara kommunist i Stockholm.”

Kommentar 22 februari, 2025

Den svenska debattören Henrik Jönsson har startat en tv-serie om ”Europas fall” tillsammans med tankesmedjan EPHI. Foto: The fall of Europe/EPHI/Via TT.

Den skånska åsiktsentreprenören radar upp skrönorna i sin skrämselvideo om EU:s bränslepolitik. Varför trampade ingen på bromsen?

Med en mörk filmtrailerröst hälsar Henrik Jönsson tittarna välkomna till Europaparlamentets egna tv-studio. Till ett montage av genrebilder på vajande flaggor beskriver han vikten av EU, den komplexa lagstiftningsmaskin som är alldeles för svår att förstå. Inte minst för honom själv – något han sedan demonstrerar under de följande 20 minuterna.

Om man vill konsumera svenskt EU-innehåll är alternativen begränsade. För dem som har tv och inget att göra mellan nio och fem på vardagar, visar SVT Forum vissa debatter. För den breda mitten finns Europapodden, förvisso enbart 40 minuter i veckan. Annars är alternativet att scrolla sig igenom samtliga Luf-ordförandens Bluesky-konton.

Äntligen EU-bevakning för alla (män) som befinner sig åtminstone några centimeter till höger om mitten!

Just därför blev Henrik Jönssons nya EU-serie en stor nyhet. Äntligen EU-bevakning för alla (män) som befinner sig åtminstone några centimeter till höger om mitten!

(mer …)
Utrikes 22 februari, 2025

Ödet ler inte längre mot oss, européer

Frankrikes president Emmanuel Macron välkomnar den danska premiärministern Mette Frederiksen till Elyseepalatset för ett informellt möte för europeiska ledare, den 17 februari 2025. Foto: Aurelien Morissard/AP/TT.

J.D. Vances uttalanden i München visar att skiftet om Ukraina handlar om något annat: att krossa Europas emancipatoriska arv.

Den andra raden i Ukrainas nationalsång, ”ödet/lyckan ler fortfarande mot oss, landsmän”, stämmer tyvärr inte längre. Än värre är att tillbakagången gäller hela kontinenten: ödet ler inte längre mot oss, européer.

Situationen är nu så allvarlig att samma gamla poänger måste upprepas, men kanske får de mer gehör nu när krisen öppet har brutit ut. Det står allt klarare att Trumps nya administration har kastat tiden ur led, både i USA och världen. Men varför är det just Europa som måste rätta till den?

Anledningen är inte bara att Europa verkar vara den stora förloraren i Trumps nya globala politik.

Vissa av oss minns fortfarande inledningen av Det kommunistiska manifestet: ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.”

Skulle vi inte kunna använda samma ord för att beskriva hur ”Europa” uppfattas i dag? Ett spöke går runt världen – eurocentrismens spöke. Alla Europas gamla makter och den nya världsordningens aktörer har förenat sig i en helig allians för att driva bort detta spöke: Farage och Putin, Alternativ för Tyskland och Orbán, invandringsvänliga antirasister och försvarare av traditionella europeiska värden, latinamerikanska vänsteraktivister och arabiska konservativa, bosättar-sionister på Västbanken och kinesiska ”patriotiska” kommunister…

(mer …)
Kommentar/Kultur 22 februari, 2025

Illustration: Spyrakot/Adobe Stock (AI).

Det krävdes en pojkväns Playstation och en Harry Potter-adaption för att inse att tv-spel är litteratur.

Jag har blivit en gejmer trots att tjejer inte får spela tv-spel.

Eftersom jag blivit en gejmer vet jag också att den termen inte bara är något att slänga sig med, något jag förstod förra veckan när jag pratade med en yngre kille. Själv identifierade han sig inte som en gejmer trots att jag såg hans massiva dator (”praktisk för allt”) och lyssnade när han berättade att Call of duty och Counter strike inte har något gemensamt, trots att ramberättelsen är två lag som skjuter på varandra. Så för att omfrasera: jag blev ihop med en kille som hade ett Playstation med tillhörande intresse och därför kan jag nu spela tv-spel trots att jag inte är en gejmer.

Om spelindustrin inte hade valt att fokusera på killar i åldern 0–100 utan inkomst och tidigare hobby (obs, en grupp jag gillar) hade tv-spel kunnat vara coolt = inkluderande och genrebrett. Min inträdesbiljett hette pojkvän men det egna intresset stavas Hogwarts legacy – ett öppen värld-spel baserat på Harry Potter.

Den lilla spelkonsolen rymde tydligen berättelser jag inte enbart var en del av, utan också kontrollerade. Och jag älskar det.

Eftersom jag, och resten av alla födda efter -94 med något slags litterärt intresse, har läst böckerna otaliga gånger, finns det ingen nördkunskap jag inte förstår, vilket tidigare stått som ett av många hinder.

Idén om att det är biologiskt medfött att män gillar tv-spel och att kvinnor inte gör det, går bland annat att återfinna på hemsidan video-game-addiction.org. Allt som avslutas med ”punkt org” är i regel bra hemsidor att hämta evidensbaserad information från, men om man en sekund leker med tanken att det inte är sidans svar som förklarar att majoriteten i spelvärlden är män, vad är det då?

De självklara förklaringarna är många: spelen är målgruppsanpassade (för ovanstående målgrupp), och uppmuntrar till målgruppsanpassade (inte sällan exkluderande) umgängen, sexualiserade och stereotypa karaktärer. Och så vidare. Jag är inte ute efter att beskylla den enskilda omständigheten för att ha stått i vägen för blomstrande spelintressen, men frågan kvarstår.

Varför har jag först nu upptäckt att gejmingkillarna slösat tid på rätt aktivitet? Det kanske är så enkelt att utan tillgänglighet har de tidigare sporadiska tillfällen jag fått testa lett till frustration över svag kompetens. Att vara duktig på tv-spel är som att vara duktig på gitarr – man når inte dit om man blir uppmuntrad först vid 25.

Men mobilen har blivit ett bevis och på samma gång medlet för en kvinnlig spelentusiast. Enligt Internetstiftelsen spelar 74 procent kvinnor i Sverige mobilspel, att jämföra med männens ynka 56 procent. Plötsligt pratar mina vänner av honkön också om Hogwarts legacy och de utan tv-spels-partner har köpt en Switch – en spelkonsol som för tankarna till smarttelefonen och de unga, inkluderande gejmingåren med Gameboy. Hogwarts legacy var i januari mitt enda intresse och jag blev inte ens stressad över att skärmen räknade speltimmar och kom upp till 72.

En god hobby är så. Att läsa Vargarna från evighetens skog är att tumma på sovtimmar. Att spela Hogwarts legacy är att obekymrat betrakta de ökande speltimmarna.

Läs mer

Samtidigt saknar tv-spelens fiktion kulturell status. Det är märkligt. På samma sätt som i texten befinner man sig mitt i. Jag fick lära mig att två nedtryckta knappar betydde expelliarmus, en förtrollning som avväpnar motståndaren, och och att jag kunde springa fritt i ett fullt utvecklat Hogwarts. Den lilla spelkonsolen rymde tydligen berättelser jag inte enbart var en del av, utan också kontrollerade. Och jag älskar det.

2025 blir det förhoppningsvis åter inne att vara feminist och jag hoppas att det även innebär en feministisk omprogrammering av vår spelinställning. Låt oss göra spelindustrin till en del av kulturbegreppet. Nätspelen är tokiga och bjuder in till en fiktionens fristad, liksom litteraturen, konsten, musiken, och fler borde lockas. I present av spelindustrin önskar jag mig fler genrebreda speladaptioner. Varför inte äventyrsspelet Dantes inferno, baserats på Dante Alighieris klassiska verk? Eller Lydia Sandgrens Samlade verk som nätrollspel, där man får uppleva en förflyttning till millennieskiftets Göteborg – den unga kulturkrönikörens våta dröm. Kanske ett Downton Abbey-spel i öppen värld? Bli insprängd i Englands aristokratiska centrum i rollen som Lady Sybil Crawley, gå på förbjudna valmöten och flörta med chauffören. Tills dess spelar jag klart mitt Zelda-spel. Ses online.

Kultur 21 februari, 2025

Var som en tysk-romersk kejsare, Parisa!

Per Andersson spelar kejsar Joseph II i ”Amadeus”. Foto: Sören Vilks.

Fyrtio år efter urpremiären av ”Amadeus” är det den fjantige Joseph II som stiger fram som den verklige hjälten.

Milos Formans drygt 40 år gamla Amadeus, baserad på en pjäs av Peter Shaffer, är fortfarande oöverträffad som musikfilm. Jag var 12 år när vår klass var på matinén och fick möta Tom Hulces pruttgarvande Mozart i hans resa genom samhällets alla lager i 1700-talets Wien, från kändisbarn till försmaken av berömmelse och det brutala slutet i en fattigmans okända massgrav. En resa mot avgrunden orkestrerad av hans nemesis Antonio Salieri, påeldad av missbruk och festande. Salieri var dåtidens älsklingskompositör och kejserlig skyddsling men född med en äregirighet som åt honom inifrån, och samtidigt klartänkt nog att uppfatta att den yngre konkurrenten kommit till världen med odödlig musik. 

Genialiteten i berättandet ligger hur Forman hela tiden utnyttjar Mozarts egen musik för att ge uttryck för Salieris känslor av hat, sorg, lystnad och inte minst – guds egen röst som han hör i ett klagande oboe-adagio. Bitterheten blir till pedagogisk motor i inträngandet i de flera hundra år gamla kompositionerna och förvandlar dem till relaterbara upplevelser. Amadeus-febern höll i sig i åratal och historien blev lika mycket ett soundtrack till åttiotalets individualism i rädslan att vara en Salieri, alltså en medelmåtta. 

I själva verket var kejsar Joseph II en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan.

När Kulturhuset Stadsteatern sätter upp pjäsen igen låter de en cirkel slutas. Philip Zandén, som i sin späda ungdom spelade Mozarts roll har idag mognat till den förgrämde Salieri, en roll hans naturliga pondus bemästrar, även om jag får en känsla av att hälften av hans text hade räckt för att bottna i karaktärens mörker. Föreställningens finaste present till publiken är annars den lilla, men fullt tillräckliga ensemblen med kammarorkester, piano och förstklassiga operasångare som en medföljande inramning till ramberättelsen. Scenografin är återhållen med ett enda stort element som sänks ned från taket, antingen som en mörk kub, eller som en gigantisk kristallkrona, symbol för den gloriösa kejsarmakten.

Men med åren förändras man. Plötsligt är det en helt annan karaktär i dramat som träder fram och ger den gamla historien en ny mening, nämligen kejsar Joseph II, upplysningsmonarken som i filmen fäller de bevingade orden ”För mycket noter”, om Mozarts opera Enleveringen i seraljen. Både i filmen och pjäsen på Stadsteatern porträtteras han som en löjlig och vek figur med sina försök att uttala sig initierat om den nyskrivna musiken eller själv framför pianostycken med rasande brist på musikalitet. Per Anderssons kejsare är otroligt rolig i sin uppblåsthet och personifierar den världsfrånvända monarkins dekadens och förestående revolution med absolut gehör (ursäkta). ”Jag vill bada!” utbrister han varje gång han vill ta sig ur en obekväm social situation. Publiken tjuter av skratt. 

Läs mer

Samtidigt slår en annan insikt an i mig: är det inte kejsarens djupa engagemang för sin samtids kultur som är pjäsens huvudbudskap? Han bevistar repetitioner, engagerar sig i libretton, som han förstår griper in i liv och politik och kan få konsekvenser. På hans lönelista står några av Europas främsta konstnärer och musiker och hovets briljans räknas som en solid del av landets försvar och internationella respekt. Till och med en antiauktoritär punkare som Mozart får flera chanser.

Naturligtvis är Amadeus bara en saga där historiska personer använts för att ge liv åt klassisk musik och samtidigt säga något existentiellt om hur avund och ärelystnad riskerar att inte bara göra oss blinda för det nya, utan också kan döda det sköna mitt ibland oss.

Men jag kan inte låta bli att tycka att kejsar Joseph har fått en oförtjänt förnedrande roll. I själva verket var han en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan. Nog skulle det vara uteslutet att han skulle stå och skälla ut kulturarbetare för att vara en bortskämd elit som bara vill ha beröm och pengar? Eller att som nutidens regenter, Klarna-, Spotify- och Astra Zeneca-vd:ar lysa med sin frånvaro när orkestrar lägger ned, tak rasar in på museer och det hurras höviskt när några miljardärer strör kaffepengar till stöd för ett anständigt operahus i huvudstaden.  

Tänk om Parisa Liljestrand kunde vara lite mer som Joseph II? Hon kunde få vara hur fjantig som helst och hon skulle bli förlåten.