En vinternatt för några år sedan satt jag i ett flygplan över Sibirien. Det var fullmåne och jag betraktade denna ändlösa vildmark timme efter timme. Allt var vitt av snö men man kunde ändå se konturerna av stora floder som Ob och Jenisej.
Långt bort i nordost låg Kolyma, också en flod men i sin tid även känt som ett av Sovjetunionens största fånglägerområden. Jag tänkte på författaren Varlam Shalamovs Kolymaberättelser. De dömda jobbade i gruvorna, öppna dagbrott utan skydd mot polarkölden. Men vid minus 55 fick de stanna i barackerna.
Hästar användes i dagbrotten. En sagolik dröm var att någon dag få stalltjänst, stjäla av havren och koka något grötliknande med agnar och allt. Fångarna diskuterar skillnaden mellan häst och fånge. Stora hästar fick mera foder än de lurviga små jakutiska.
För fångarna däremot var alla matransoner lika. Storvuxna män som ester, letter och litauer dukade därför under på kortare tid än småvuxna i Kolyma.
Ved var en förbannelse. Den skulle sågas, huggas och bäras hem. Efter tolvtimmarsskiftet utsåg befälet en grupp från varje barack att hämta ved. Alla träd inom fem kilometers omkrets var redan uppeldade. Där dröjer det trehundra år tills lärkträdsskogen återhämtat sig.
Berättelsen om Merzljakov börjar när han faller på hemväg med en stock. Eftersom han är en stor karl får han bära i den grova änden. Hans orkeslöshet gör att alla blir försenade och förbannade. ”Först klådde hans egna kamrater upp honom, sedan slog basen honom och till sist spöade också vaktstyrkan upp honom. Stocken blev dock liggande i snön…” Vaktstyrkan hade bråttom hem till sin socialistiska studiecirkel, basen till sitt kortspel och fångarna till soppan och brödbiten. Merzljakov kånkades hem till sjukstugan. Revbensbrotten efter sparkarna växte ihop igen. I flera månader lyckades han dock simulera att han inte kunde räta på ryggen och blev kvar i sängen. En läkare beslutade att kurera honom enligt lägermetoden, det vill säga med en spruta kamferolja i blodet som medförde fruktansvärda krampanfall. ”Däruppe i norr tar man vara på all sorts underhållning – doktorns rum var fyllt med folk – Merzljakovs kolossala kropp hoppade och slog i sjukvårdarnas händer. Åtta man höll honom” Vid ronden nästa morgon bad Merzljakov att bli utskriven. Shalamov beskriver tajgans skönhet om våren, ”hur den efter bästa förmåga sökte blomma med alla sina färger för den fattiga människans skull”. Han berättar en gammal nordlig legend om att gud fortfarande var ett litet barn då han skapade tajgan. Han använde få färger, dessa färger var barnsligt rena och allting var enkelt, klart och okomplicerat. Senare, då gud blev vuxen och skapade mångfald, tröttnade han på den barnsliga värld han en gång hade åstakommit, täckte över sitt skogsrike med snö och vandrade söderut för alltid.
De som överlevde Kolymavinterns köldskador hade ofta bara stumpar kvar av tår och fingrar. En fördel var att lössen på frysande karlar inte orkade röra sig. Hungern förstörde både kropp och själ. ”Alla mänskliga känslor – kärlek, vänskap, avundsjuka, barmhärtighet, äregirighet, heder – lämnade oss tillsammans med det kött vi förlorade på kroppen.” I det återstående muskelskiktet ”fanns endast bitterheten kvar – den långvarigaste av alla mänskliga känslor”.
Några före detta stridspiloter beslutar sig för att dö anständigt, män som fått sina plan nedskjutna under kriget och blivit tyskarnas fångar. Som alla hemvändande krigsfångar dömdes de för desertering och landsförräderi! De lyckas överrumpla en vaktstyrka, tar deras vapen, flyr, inringas och slåss till sista man. En svårt skadad överlever. ”Soldatov behandlades länge och väl på sjukhuset och blev till sist i så gott skick att han kunde skjutas.” I Kolymas lägerarkipelag dog omkring tre miljoner fångar. Varlam Shalamov överlevde där i sjutton år. Han arresterades redan som student 1929 och fick fyra års straffarbete på Solovkiöarna i Vita havet. 1937 dömdes han för att ha kallat nobelpristagaren Ivan Bunin en klassiker inom den ryska litteraturen och fick senare påbackning på straffet.
När han släpptes och småningom kom till Irkutsk gick han och tittade på böcker. ”att få stå där i bokhandeln och hålla böcker i händerna, det gick att jämföra med en riktigt fin köttsoppa”
Shalamov blev 75 år. Han dog i Moskva, ensam, döv och fattig, utan att hans berättelser från Kolyma fått publiceras på ryska. Många hade skäl att gömma och glömma den socialistiska verklighet Varlam Shalamov berättade om.
Grundad i Malmfälten 1906
