DEBATTFILMEN. Den som oroat sig för att Michael Moore skulle tackla av, behöver inte vara orolig. Michael Moores skärpa är intakt, liksom hans kärlek till rock n´rollmusik, halsbrytande effektiva jämförelser och förmåga att skapa politisk diskussion. Sicko är ett mästerverk.
Sicko undersöker det dysfunktionella amerikanska sjukvårdssystemet. Till skillnad från de europeiska vårdsystemen, är detta system helt utan någon form av medborgerlig rättighet till vård och istället byggt på privata försäkringar. Försäkringsinslaget i ett renodlat kapitalistiskt sjukvårdssystem är givet, eftersom många ingrepp är så dyra att få kan betala direkt. Men på ett perverst sätt tycks försäkringarna förvärra hela detta.
Bolagen får kunder genom att förespegla fullvärdig täckning, men finstilta paragrafer hindrar kunderna att få den hjälp de behöver. Och försäkringsbolagen i sig bidrar till att driva upp priserna för vården – istället för att kundernas pengar går till vård, hamnar de i fickorna hos aktieägare och direktörer. Och inte bara där – för att förhindra att kunderna får den vård de behöver, anställer försäkringsbolagen granskare, som har till uppgift att på olika grunder underkänna ansökningarna om försäkringspengar. Samt jurister som skall bemöta hot om stämningar. Pengar spenderas naturligtvis också i de gigantiska reklamkampanjer som skall skaffa försäkringsbolagen nya kunder.
Det är ingen slump att det undermåliga sjukvårdssystemet i USA kostar nära nog dubbelt så mycket i andel av BNP som de europeiska systemen.
En av de mest skrämmande aspekterna av Moores film är att de privata intressen som en gång lyckas etablera sig, därefter gör allt för att få fortsätta skörda sina profiter. Trots ett monumentalt fiasko fortsätter en stark lobby att kämpa för att det amerikanska sjukvårdssystemet skall fortleva.
Det är ett slöseri utan dess like som Michael Moore lägger i öppen dager. Och ett system som bryter ned människor.
Just detta var vad socialister noterade under 1800-talet. Arbetaren sögs först ut av sin arbetsgivare under arbetstid, därefter av krämare. Hyresvärden, slaktaren, doktorn, prästen och begravningsentreprenören krävde sin beskärda del av lönen från vaggan till graven. Kostnaderna blev alltid högre ju mer problem som uppstod. Ockraren hade sin chans när pengarna var slut.
Den socialistiska visionen för 1900-talet handlade aldrig bara om kampen mot kapitalägarnas makt över arbetet – friheten från mångleriet var en viktig del. Ingen skulle få chansen att tjäna en slant på människan, när hon hade det som sämst. Låga priser, få mellanhänder och ägande utan vinstintresse var nyckeln i de kooperativa rörelserna. Skattefinansiering, storskalighet och statligt ägande var nyckeln i den offentliga skolan, sjukvården och pensionen.
Som Moore noterar genomfördes den gemensamma välfärdsuppbyggnaden på allvar efter arbetarrörelsens storseger efter andra världskriget. Och utvecklingen vände i ett annat symboliskt ögonblick, när den amerikanska högern insåg att klockan klämtade för kapitalismen i sin helhet, i början av 1970-talet. Genom en alltmer högljudd kritik av statligt ägande, socialism och ”central government” lyckades den amerikanska högern vända debatten till att handla om valfrihet.
Steg för steg installerades det krämeri som arbetarrörelsen avskaffat sedan 1800-talet. Idag sitter vi igen och väljer vilka pensionsmäklare, energidirektörer, hyresvärdar, tandläkare, fastighetsmäklare, skoldirektörer och försäkringsbolag som skall få del av vår lön för att vi skall få tillgång till vår rättighet.
Låt oss bara säga följande: Det tar inte slut här.
