Nu kommer kapitalismens kris! Det extatiskt dystra utropet från vissa marxister har nötts sönder under det gångna århundradet. Och tur är väl det: så svag som vänstern är idag, skulle en generalkris innebära allt annat än en socialistisk revolution. Det marxistiska krisropandet är utbytt mot sin motsats: glada börsgossar som försäkrar oss att nedgången just nått botten och att uppgången kommer i morgon. Kapitalismen är ett oförutsägbart system, inte minst därför att den typen av säljpsykologi ges ett stort utrymme när väl kristecknen ansamlas.
Ingen kan heller helt säga hur mycket Sverige påverkas av en amerikansk recession – världen utvecklas idag bort från den totala amerikanska dominans som vi levt med sedan mellankrigstiden.
Det enda som kan sägas helt säkert är att kapitalismen aldrig kommer att kunna bli krisfri. Spårar vi kriserna som nått oss bakåt är det lätt att se: bara det senaste årtiondet innehåller den asiatiska valutakrisen, följd av den ryska rubelkraschen (1997-1998) och en brasiliansk valutakris året efter, sedan IT-bubblan (1999-2001). Ett decennium tidigare ligger den svarta måndagen, 19 oktober 1987.
Så vad skiljer denna kris från andra? Mark Weisbrot på det progressiva amerikanska forskningsnätverket Center for Economic and Policy Research konstaterar kallt att bakgrunden i USA, där krisen startat är den fantastiska utvecklingen på bostadsmarknaden – 70 procent över den allmänna prisökningstakten 1995-2006 – som har betalats med lånade pengar. Detta skall ställas mot perioden före 1995: nära nog ett halvt sekel då priserna låg stilla mot prisökningarna. Vad som hänt är alltså att bostäderna blivit ett spekulationsobjekt i högre grad. Att det nästan samtidigt dyker upp bostadsbubblor i Irland och Storbritannien – i Sverige är detta ett Stockholmsfenomen i de högre inkomstkategorierna – är inte heller en slump.
Alla bubblorna har haft god draghjälp från en börsfixerad ekonomijournalistik. Genom att uppgångar både på aktier och bostäder i medierna presenteras som positiva tecken lockas många med i spekulationsracet. I själva verket är det många av uppgångarna som betyder att en bubbla håller på att byggas upp – en bubbla som i längden kommer att spricka.
Kriserna är i grunden rationella inom systemets funktionssätt: de pekar på skillnaden mellan den verkliga ekonomin och börsaktörernas gissningar om denna verkliga ekonomi.
Ju mer det spekulativa elementet i ekonomin ökar, desto mindre fridfull är utvecklingen dömd att bli. Det är påfallande att den längsta period utan börskrascher var de trettio åren (1945-1975) då spekulationsekonomin var som minst i förhållande till den verkliga ekonomin: pengarna gick till investeringar istället för till spel på börsen. Starka fackföreningar, lagar och statliga regleringar pressade kapitalet bort från spekulation och till investeringar. Tidskriften Fokus noterar 25/1 att ett av de politiska medlen för att balansera försvann för bara tjugo år sedan när regeringar som Sveriges skrotade valutaregleringen.
Det nyliberala skiftet har vänt på processen och odlat fram en generation kapitalister som rycker på axlarna inför valet att spekulera eller investera. De påminner inte så lite om en spelberoende familjeförsörjare som spelar bort pengarna på Solvalla istället för att reparera taket. Det spelar föga roll att han då och då efter en vinst kan bjuda sina vänner på champagne – familjen kommer att få leva med att det regnar in.
Den nuvarande ekonomiska krisen är inte kapitalismens sista. Men just därför borde en debatt om spekulationens skadeverkningar börja idag. Vi får betala när börsen rasar. Men vi får dålig utdelning när den går bra. Det är absurt att vi i en period då miljöomställningen behöver hundratals miljarder bara i Sverige skall vara dömda till att passivt titta på, när de pengar vi tillsammans arbetet ihop, istället rullar omkring på börsvärldens Solvalla.
/Aron Etzler
