Skolorna drar sakta men säkert i gång runt om i Sverige. De unga afghaner som organiserat sig i nätverket Ung i Sverige och den sittstrejk som just nu pågår ska återuppta sin skolgång. Att det är viktigt att gå i skolan var också utbildningsminister Gustav Fridolins budskap när han i förra veckan besökte strejken i Stockholm. Något ytterligare budskap hade han inte med sig, eftersom han inte ville ge de strejkande ”några falska förhoppningar”. Även Helene Fritzon, regeringens nya socialdemokratiska migrationsminister, sa att hon inget kunde göra, för hon var satt att hålla ordning och reda på lagstiftningen. Hon lät som ett sämre eko av Morgan Johansson. Av S förväntade väl ingen sig mycket mer?
Uttalanden i Fritzons stil pekar dock på i vilken obehaglig riktning samtalet om asylrätt gått i under de senaste åren. Hade Fritzon velat hålla ordning och reda på lagstiftningen så hade hon vetat att Sverige just nu bryter mot FN:s riktlinjer och mot den grundläggande asylrätten. Att utvisa barn och unga bör inte ske om man inte kan förvisa sig om att människan man utvisar kan bosätta sig med sin familj, att den har tak över huvudet och är trygg och säker – något som myndigheterna i Afghanistan påpekat inte går att garantera.
Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets generaldirektör, har ännu inte besökt strejken, men han har svarat på det öppna brev nätverket skickat. I det menar han att han inget kan göra utan att bollen ligger hos regeringen om man vill få till en förändring.
Det är riktigt. Det går att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Riksdagen, där en majoritet av partierna är för ett sånt beslut, kan fatta det. Men regeringen låter Migrationsverket fortsätta utvisa barn och unga till att bli internflyktingar i sitt eget land och till ett säkerhetsläge som myndigheten själv bedömer bara kommer att bli värre och värre.
Medan politiker och myndigheter låtsasbollar frågan mellan varandra så tar nätverket Ung i Sverige ansvar för att något händer. Under en presskonferens i tisdags meddelade nätverket att man tänker fortsätta strejken – och ta med den till skolan. Efter elva dygn av strejk intensifierar man alltså sin aktion. Genom sin beslutsamhet, sitt allvar och sin handlingskraft har de unga afghanerna skapat en av de mest hoppfulla politiska protesterna på många år. Deras gärning är på väg att bli ännu större.
Det går att stoppa utvisningarna till Afghanistan.
Genom att göra sittstrejken mobil och också omvandla den till en skolstrejk kommer medvetenheten om och stödet för strejken att öka. Det gör att alla elever i solidaritet med sina utvisningshotade kamrater kan sätta sig ner och kräva – av politiker och myndigheter – att bli lyssnade till. Och lyssna måste dem, om vi får en nationell skolstrejk mot utvisningarna.
