I slutet av juli publicerade Internationella Valutafonden IMF:s interna övervakningsorgan IEO en rapport om organisationens delaktighet i stödprogrammen till Grekland och andra krisande euroländer. Resultatet är en svidande kritik mot styrelsen och den kultur av ”självbelåtenhet” och ”ytliga och mekanistiska analyser” som genomsyrar organisationen.
Stödprogrammen till Grekland, Irland och Portugal som betalades ut mellan 2010 och 2012 var de enskilt största i IMF:s historia. Länderna tilläts låna tre gånger så mycket som reglerna stipulerar, något som har upprört en lång rad afrikanska, latinamerikanska och asiatiska länder.
Målet med de enorma summorna, som i princip oavkortat gick till tyska och franska banker, var att rädda euron och det europeiska banksystemet från kollaps, varför ord som ”stödprogram” är något missvisande.
Ingen plan B
Enligt rapporten karaktäriserades IMF:s initiala hantering av eurokrisen av ”grupptänkande” och enögdhet. Ingen plan B utarbetades för hur en systemisk ekonomisk kris som sprider sig till flera länder ska tacklas eftersom möjligheten för en sådan uteslutits redan från början.
När euron lanserades hördes en del kritiska röster inom organisationen som hävdade att projektet var felkonstruerat. Dessa tystades dock och ersattes av ja-sägare som i bästa Titanic-anda trodde att valutan var oförstörbar eftersom den var en central del av EU:s politiska projekt. När kapitalinflödena och underskotten växte i Grekland, Irland och Portugal i mitten av 00-talet fortsatte styrelsen att heja på utvecklingen. Så sent som i mitten av 2007 skrev man att en skuldkris var omöjlig i Grekland eftersom landet var medlem i EMU. Den basala ekonomiska insikten att en valutazon utan någon gemensam finanspolitik eller centralbank som stöd är extremt känslig för skuldkriser gjordes aldrig.
När det första stödprogrammet till Grekland skrevs under 2010 bröt IMF mot den gyllene regeln att lån endast får utbetalas om en realistisk plan finns för att statsskulden ska sluta växa och landet återgå till tillväxt. För att komma runt det gjorde man ett tillfälligt undantag utan att informera styrelsen.
Resultatet blev att Grekland utsattes för de negativa konsekvenserna av strukturanpassningsprogrammet utan att få del av de i sammanhanget positiva effekterna: det vill säga extrem åtstramning men ingen skuldreduktion eller valutadevalvering, vilket ledde till att landets BNP krympte med 11 procent på tre år.
Detta ledde till en negativ spiral: ju större skuld, desto mer tvingades regeringen skära ner vilket i sin tur ökade skulden – en dynamik som den förre finansministern Gianis Varoufakis kallade ”fiskal skendränkning”.
Eftersom euroländer inte har några nationella valutor att devalvera är det enda sättet att öka konkurrenskraften att göra en ”intern devalvering”, det vill säga att devalvera arbetskraften – det vill säga att sänka lönerna.
Rapportens konsekvenser oklara
Målet att sänka lönekostnaderna med mellan 20 och 30 procent ledde dock, som många väntade sig, till att efterfrågan sjönk vilket ökade skulden. På grund av en felaktig beräkning från IMF:s sida ökade arbetslösheten till 25 istället för 15 procent. ”Omfattningen av de felaktiga tillväxtprognoserna för Grekland ser extraordinära ut”, står det i rapporten. Sedan stödprogrammen inleddes har statsskulden ökat från 120 till 170 procent av BNP.
Rapporten kommer så nära det är möjligt en ursäkt till det grekiska folket som har fått bära bördan av en felaktig ekonomisk politik och som systematiskt har blivit beskyllt (inte sällan i närmast rasistiska ordalag) för misslyckanden som berodde på ”räddningsprogrammet” självt: ”Om förhindrandet av internationell spridning var det huvudsakliga målet borde kostnaderna för förhindrandet ha burits – åtminstone delvis – av det internationella samfundet som gagnats mest”, står det.
Vad konsekvenserna kommer att bli av rapporten är svårt att säga. Den skulle kunna öka trycket på trojkan att gå med på skuldavskrivning för Grekland. Men om det ska bli fallet måste Angela Merkel övertyga de tyska väljarna om att det är en bra idé att låta de utestående miljarderna gå upp i rök mitt i en politiskt kostsam flyktingkris (många skulle hävda att de redan har gjort det eftersom Grekland aldrig kommer kunna betala tillbaka dem). Hon har förmodligen inte politiskt kapital nog till det, även om hon skulle inse att det är det rätta att göra.
Detta skulle kunna ändras om Socialdemokraterna vinner nästa års val. Partiledaren Sigmar Gabriel har öppet talat om ett potentiellt samarbete med vänstern. Men hur ett sådant skulle se ut är svårt att se i praktiken: SPD och Die Linke står längre ifrån varandra än S och V i Sverige. En annan möjlighet är att IMF helt sonika lämnar Greklandsprogrammet. Men hittills har de andra parterna krävt att de deltar och mycket ska nog till för en sådan helomvändning.
Avgörande vem som styr
Även om inget lär förändras drastiskt i frågan om Grekland vittnar rapporten trots allt om att några lärdomar dragits från Greklandsdebaclet och de senaste årens kris. Men den ekonomiska grunddoktrinen ligger alltjämt fast: strukturanpassningsprogrammen som i tid och otid påtvingas länder i Syd lär inte förändras. Huruvida IMF, vars trovärdighet idag knappast kunde vara lägre, kommer att kunna reformeras i en sund riktning beror nog i slutändan på vem som styr. Och så länge Europa och USA kontrollerar styrelsen kommer IMF att agera efter västländernas vilja.
