Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Under de senaste åren har konflikten varit intensiv mellan en traditionell miljörörelse fokuserad på ekologiska begränsningar och en ekomodern rörelse som i varierande politisk färg betonat sociala aspekter av miljöpolitiken. Förslag om ”halvjordssocialism” med betoning på ett liv i materiell enkelhet har stått mot krav på en aktiv klassbaserad miljöpolitik med fokus på materiell förbättring. (Boken Halvjordssocialism av Drew Pendergrass och Troy Vettese släpptes precis på Verbal förlag.) I ett försök att mobilisera den senare tanken, om än med oklar politisk hemvist, har det i amerikansk debatt börjat förekomma mobilisering för en ”överflödsrörelse” (abundance movement).
Tankar om jorden som en källa till materiellt överflöd är intimt sammankopplat med den moderna upplysningstanken. Som historikerna Fredrik Albritton Jonsson och Carl Wennerlind skriver om i sin bok Scarcity växer tankarna om överflöd fram ur en idé om att nytta uppkommer i bearbetningen av material snarare än genom överflöd av materialen i sig. Det var genom driftiga individer och staters kraft som överflöd kunde skapas. Besläktade argument dyker också upp i början av 1970-talet när SAF och industriförbundet försökte möta tidens tillväxtkritiska strömningar.
I ett utbildningsmaterial riktat till skolan från 1973 lånade man av tidens radikala språk och proklamerade att ”människorna”, med Karl Marx ord, ”skapar själva sin historia”. Det lämpligt förkortade Marx-citatet skulle visa att det inte existerade begränsningar så länge ungdomen hade framtidstro.
Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.
Under senare år har dessa tankar fått ny fart. En röst som tidigt lyfte överflödsagendan var skribenten Derek Thompson. Han menade redan 2022 att USA levde under brist och att nya koalitioner och en politisk mobilisering krävdes. I oktober 2024 hölls den första överflödskonferensen i Washington där en av huvudtalarna, tillika medförfattare till det ekomoderna manifestet, Ted Nordhaus proklamerade att den traditionella miljörörelsen var antitetisk till deras projekt. I stället för regleringar och förbud grundade i ekologisk kunskap borde rörelsen fokusera på att snabbt och storskaligt bygga ut ny miljövänlig energiteknik. Bland tilltänkta allierade finns i princip alla från libertarianer till vänstern. Alla utom just miljörörelsen.
Överflödsagendan har växt fram i ljuset av de senaste årens miljöpolitik och reaktionerna mot den. Miljöpolitiken karaktäriseras av dess kritiker som ett intresse för en välutbildad medelklass med bristande förståelse för de ekonomiska och praktiska bekymmer som människor kämpar med. Överflödet kan i ljuset av detta också ses som en önskan att erbjuda missnöjda amerikaner något annat än ressentiment.
Men vad är det rörelsen vill? Först och främst bygger den på en idé om att det krävs massiva investeringar för att bygga en värld med minskade utsläpp. Framför allt handlar det om att öka mängden förnybar energi inklusive kärnkraft. För att detta ska vara möjligt gör man gemensam sak med den så kallade Yimbyrörelsen, som vill se mer bebyggelse. Det ska helt enkelt bli enklare och gå snabbare att bygga mer. Som väntat finner dessa tankar gillande hos libertarianer och konservativa – inte minst eftersom de rymmer möjligheten att begränsa demokratiskt inflytande i exempelvis byggprocesser. Samma tankar överförs också till energiområdet där man menar att existerande miljöregelverk för etablering och utbyggnad av energi begränsar omställningen.
Frågan är vart dessa försök till alliansbyggande kommer leda? Viljan att kombinera en expansiv industripolitik med avreglering och minskat demokratiskt inflytande ställer självklart frågan, överflöd för vem? Överflödsagendan fokuserar tydligt på att producera mer med den implicita tanken att mer av detta överflöd kommer att finna vägen fram till det stora flertalet. Företrädarna för agendan har generellt sett väldigt lite att säga om fördelning. Behovet av en aktiv industripolitik lyfts allt oftare av vänsterns organisationer även i Sverige, som i olika grad knyter an till överflödsagendan. Samtidigt har andra idéer från överflödsagendan mobiliserats av högern, exempelvis i förslagen att öppna upp för intensifierad gruvbrytning och kringgå överklagande-processer. Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.