Det är tjatigt med människor som återkommande måste påpeka att varje livsform – hur slemmig, blodsugande och sjukdomsspridande den än må vara – minsann har en nyttig roll att spela i den stora biosfären. Brännmaneten, får man höra, reglerar planktonpopulationen, medan bromsen blir föda åt fåglar och grodor. Tack, jag ska tänka på det nästa gång det brinner på smalbenen.

Nu har det även uppenbarats vad de kriminella gängen har för oväntad nyttofunktion i samhällssfären (vi väntar fortfarande på motsvarande uppenbarelse avseende miljardärerna): De har visat sig att de, och endast de, kan få liberaler att omvärdera Sveriges alla misslyckade avregleringar.

För 15 år sedan publicerades Laura Hartmans rapport ”Konkurrensens konsekvenser”, som visade att det inte gick att belägga ens en ökad effektivitet i de nyprivatiserade verksamheterna. Sedan dess har har rapporterna fortsatt komma. Skandalreportagen från vinstdrivna åldersdomshem och förskolor, med allt från överfulla blöjor till köttätande larver, är så många att de har bildat genre.

Vidareförsäljningen av skolkoncerner har gjort det svårt att fastställa vem som äger en skolkedja som ansvarar för tusentals svenska elevers utbildning (ett riskkapitalbolag med ett gäng brevlådor på Jersey, exempelvis). Lägg därtill att den politiska opinionen, inklusive de borgerliga väljarna, åtminstone sedan 2021 velat stoppa vinstuttag ur skolväsendet.

Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de gängkriminella tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Och ändå, trots att till och med de egna väljarna blivit allt mer skeptiska, har borgerliga partier stått surrade vid sin mast med ett enda svar på varje rapport och skandalreportage: ”Det behövs fler kontroller för att granska oseriösa utförare.” Det har blivit privatiseringshögerns Ave Maria, ständigt spelande på läpparna.

Den som sätter sig ned och räknar inser snart att en tillräcklig mängd kontroller sannolikt betyder 1:1-kontroller: en mindre armé av inspektörer som befolkar varje mottagningsrum, varje gruppboende och varje Kry-chatt på heltid. En tandläkare som konsekvent överbehandlar med onödiga rotfyllningar för ersättningens skull, ett gruppboende som påstår sig ha två utbildade personal på natten men bara har en enda stackare som knappt talar svenska – hur ska man kunna kontrollera bort sådant på annat sätt? Men Liberalerna har framhärdat.

Fram tills nu då, när det blivit uppenbart att de kriminella gängen är skickliga entreprenörer, som lärt sig att nyttja avtal med det offentliga för sina brottsupplägg. Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Då händer det äntligen, det absolut enda som vi har att tacka de gängkriminella för. På Liberalernas riksmöte i Karlstad nyligen säger Johan Pehrson rakt ut: ”Vi har haft en för naiv inställning till en hel del avregleringar.”

Det är välkommet. Man frestas att utropa ett halleluja, och tacka både Jordgubben och Räven. Samtidigt är det tydligt att borgerligheten egentligen inte har något emot att skolpeng och assistansbidrag genererar vinster som omvandlas till travhästar och oändlighetsbassänger i Dubai. (Eller, som i fallet makarna Bergström, till ett par miljoner till Trumps valkampanj.) De är bara emot att pengarna landar hos fel sorts vinnare.

”Demokratin är som en spårvagn”, förklarade Istanbuls borgmästare vid 1990-talets mitt. ”När man är framme är det dags att kliva av.”

Borgmästaren hette då Recep Tayyip Erdogan, och skulle komma att bli landets president. Fram tills den 19 mars i år innehades samma post av socialdemokraten Ekrem Imamoglu, som då arresterades och anklagades för att ”leda en kriminell organisation”.

Protesterna lät inte vänta på sig. Oppositionsledaren Özgür Özel beskrev hur Maltepe-torget ”svämmade över” när 2,2 miljoner människor gav sig ut på gatorna i lördags.

Denna historiska flodvåg var journalisten Joakim Medin där för att rapportera om, på uppdrag av Dagens ETC. Men även han arresterades kort efter att ha landat den 27 mars, med anklagelser om ”medlemskap i en väpnad terrororganisation” och för att ha ”förolämpat presidenten”, efter obelagda påståenden om inblandning i dockprotesten mot Erdogan den 11 januari 2023. Likt Imamoglu fördes han till Silivrifängelset utanför Istanbul.

Att den turkiska regimen först fängslar landets främsta utmanare om presidentposten, och därefter en journalist som är där för att rapportera om protesterna, visar hur långt Erdogan är beredd att gå för att behålla makten. Det torde också vara enkelt att ta ställning mot – vilket Reportrar utan gränser, Svenska Pen, Publicistklubben och Tidningsutgivarna snabbt gjorde. Deras krav är lika enkelt som självklart: Joakim Medin måste släppas omedelbart.

Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

Från regeringen är det desto tystare. Att vi inte har full insyn i regeringens strategi är begripligt: det överordnade målet nu måste förstås vara att få hem Medin. Men deras tidigare agerande mot Turkiet ger mig inget större hopp.

Under Tobias Billström var målet att alliera Sverige med USA och Turkiet så viktigt att han fördömde dockprotesten, samt kallade Turkiet för en ”demokrati”. Inte mycket verkar ha förändrats med Malmer Stenergard: om Trumps nedmontering av demokratin eller attacker mot vårt grannland Danmark har regeringen inte heller någonting att säga. Och när Flamman bad om ett uttalande från utrikesministern om Medin hänvisades vi till X – en plattform knuten till den amerikanska regeringen, och som bara tidigare i veckan stängde av ett flertal Erdogankritiska konton.

De kallar det för ”tyst diplomati”, och nog kännetecknas knähundar av tystnad. Desto mer ljudligt är extremhögerns fjäskande för världens främsta islamistdiktator.

”Jag hade hellre sett att det var Dagens ETC:s chefredaktör som satt fängslad. Men i det här fallet får det väl duga med en AFA-terrorist antar jag”, skriver den sultanslickande swishaktivisten Joakim Lamotte på X.

Tidigare NMR-medlemmen och ”förtalsombudsmannen” Christian Peterson förklarade för Patriotiska partiets märkliga högermaoistiska tidning Aydinlink att Joakim Medin inte alls är journalist, utan ”vänsterextremist med kopplingar till terrorgruppen AFA”.

Det hade kanske inte spelat så stor roll om de kom från anonyma trollkonton, men både Lamotte och Peterson har hyllats av sverigedemokratiska riksdagspolitiker och bjudits in att föreläsa för Sveriges näst största parti.

Quislingarnas tid är nu. Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

I Ryssland dömdes dissidentveteranen Alexander Skobov i mars till 16 års fängelse för att ha kritiserat kriget, och i USA har Donald Trump samma månad gått hårt åt den propalestinska studentrörelsen. Ungern har nyligen förbjudit Prideparader, Hong Kong har fängslat 47 demokratikämpar, och Sydkoreas arbetarrörelse stoppade nyligen ett auktoritärt kuppförsök. I Sverige har en rad åtgärder införts som monterar ned yttrandefriheten, och i dag förklarade man att ”yttranden” ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in.

De auktoritära män som vill hoppa av demokratins spårvagn blir allt fler, och på vissa håll verkar den konservativa högern redan ha rest sig från sina säten. Det är dags att hålla ögonen på vilka i Sverige som sneglar mot stoppknappen.