Sedan 2010 har det inte anmälts någon enda sjukdag av en minister. Trots det visar protokoll från möten att ministrar har varit frånvarande på grund av sjukdom. I strid med gällande regelverk har de alltså låtit bli att sjukskriva sig och därmed sluppit undan löneavdrag. Det visar en granskning som Dagens Nyheter har gjort.
Det är i princip samma ministrar som har gått till val på att säga sig vilja komma till rätta med felaktiga sjukskrivningar. Inför valrörelsen 2006 etablerades en bild av att höga sjukskrivningstal främst beror på lathet, överutnyttjande och allmänt slappa attityder från samhälle och läkare. Forskning har visat att de ökande sjuktalen under på 90- och 00-talet inte alls berodde på fusk. I stället var det misslyckade rehabiliteringsinsatser och ett allt mer slimmat arbetsliv, där den som inte kan prestera maximalt inte längre får plats som låg bakom de ökande sjuktalen. Men det bekymrade inte regeringen. Hårdare sjukskrivningsregler infördes och många sjuka föll mellan stolarna.
För några år sedan blåstes även det så kallade Vab-fusket upp stort. 2008 infördes ett nytt kontrollsystem som gjorde att föräldrar tvingades lämna intyg om frånvaro. Drygt var femte vab-förälder var i själva verket fuskare som nu skulle fångas in, förklarade regeringen.
När reformen togs bort skulle det visa sig att den kostat 50 miljoner kronor per år, framför allt i administration för förskolor och skolor som drunknade i pappersarbete när intygen skulle utfärdas. Hur stort var det egentliga vabfusket? Mellan 1,6 och fem procent om man går efter Försäkringskassans stickprovskontroller.
Minister är ett dygnet runt-uppdrag. Någon påpekade att om det rört sig om en vanlig tjänsteman med samma arbetsbörda hade personen i många fall haft ett berg av komptimmar. Men en ministerpost förpliktigar och bygger på förtroendekapital. Har man som toppolitiker profilerat sig på att jaga fuskare bland sjuka, måste man se till att ens egna sjukperioder sköts på ett sätt som inte lämnar utrymme för ifrågasättanden.
Samtidigt som sjuka har framställts som fuskare i den allmänna debatten och jagats av allt hårdare regler har inte alla potentiella fuskare klämts åt på samma sätt. Lyfter man blicken finns sådant som får både ministrarnas oförmåga att sjukskriva sig korrekt och det marginella överutnyttjandet av socialförsäkringar som de brinner för att bekämpa, att framstå som rätt harmlöst. Dagens Arbete gjorde 2010 en granskning som visade att fusket med skatter i Sverige beräknades vara 700 gånger större än sjukfusket. Trots det har vi inte fått se ministrar eller borgerliga ledarsidor ondgöra sig över det.
Alla tveksamma handlingar behöver inte heller vara olagliga. För någon månad sedan klargjorde Skatteverket att det inte kommer att överklaga en dom i Förvaltningsrätten som ger vårdbolaget Capio rätt till ett ränteavdrag på 500 miljoner kronor. Bolaget har tagit två stora lån av sitt moderbolag. Skatteverket menade att upplägget enbart var till för att minska bolagsskatten. En räntesnurra med andra ord. Men Capio stod på sig och hävdade att lånet, som löper under 49 år med 13 procents ränta kommit till av strikt affärsmässiga skäl – och fick rätt.
Det är inte fusk. Man får tydligen göra så i en verksamhet som finansieras av skatter tänkta till vård och omsorg. Men det borde ändå resa en del moraliska frågetecken. Även om lagstiftningen kring räntesnurror skärpts sedan de aktuella lånen togs kan vi säkert förvänta oss fler kreativa lösningar av bolag, oavsett om de är skattefinansierade eller inte. En jurist påpekade i samband med domen att skattelagstiftningen hela tiden tycks ligga ett steg efter. Till skillnad från de lagar som stiftats för att klämma åt sjuka människor och småbarnsföräldrar.
För att citera Björn Afzelius: Ska det fifflas ska det vara rejält.
