Ali Esbati ger i Flamman 20 juli sin syn på förtryck och våld i hederns namn. Med avstamp i fp-politikern Nyamko Sabunis förslag om slöjförbud före 15 års ålder, gynundersökning av flickor på högstadiet med mera, avfärdas hela problemformuleringen som ”rasistisk retorik”.
Slutsatsen är att de specifika uttryck för hedersrelaterat kvinnoförtryck, som har sina rötter i det ”återkoloniserade Mellanöstern” icke må talas om eller bekämpas på annat sätt än ”vanligt” våld mot kvinnor. Annars går man imperialisternas och rasisternas ärenden.
Avsaknad av fri- och rättigheter för flickor och kvinnor som lever hedersrelaterade liv fortgår, liv som vi aldrig skulle låta ”våra” flickor leva. Ska vänstern då fokusera på att angripa dem som föreslår åtgärder till skydd för flickorna, eller använda den feministiska teorin och praktiken till kamp för deras rättigheter?
Förtryck i hederns namn började inte i segregerade områden i Paris eller Stockholm. Förtryck i hederns namn emanerar ur klansamhällen. En skam- och kyskhetskultur (heder) är en i grunden kollektivistisk tradition som abrupt ställs mot vår individualistiska. Familjen, klanen, är en kropp. Huvudet mannen bestämmer. De olika enheterna är till för helheten. Lätt vulgärt uttryckt, sitter mannens heder mellan benen på flickebarnen och måste kontrolleras.
Det går att förstå en kollektivistisk patriarkal konstruktion utifrån en social och historisk kontext. Men det ger den inte legitimitet i ett demokratiskt land.
I min vardag på socialkontoret i Skärholmen träffar jag dagligen misshandlade etniskt svenska och andra kvinnor likaväl som flickor som är fråntagna eget livsutrymme och makt. De är ibland misshandlade, hotade, oftast endast lydiga fångar i sin familj. De går mellan skola, hemmet och släktträffar. Mobilerna kollas dagligen. Många flickor lyder villigt. Andra leder dubbelliv. De som söker hjälp är livrädda för att familjerna ska stöta ut dem. Min erfarenhet är att ett liv i hederns tecken finns hos såväl inkluderade som exkluderade invandrade familjer. Det är inte avgörande för förtrycket. ”Vi ska inte vara som svenskar” är en vanlig kommentar från fäder.
Riksdagskandidaten Amineh Kakabaveh har gjort en enkätundersökning som visar hur utbrett förtrycket av unga flickor är, med bröderna som väktare. Sverige hyllar allas mänskliga fri- och rättigheter, skriver haranger om ”barns bästa”. Vi tar i ord avstånd från förtryck och våld, men inte i handling när det gäller dessa flickor.
Utan feministisk analys är det lätt att bagatellisera hedersförtrycket, jämföra det med det allmänna förtryck kvinnor utsätts för i Sverige. Ska vi säga till en av syraattacker vanställd flyktingkvinna från Syrien att hon är ett offer för samma patriarkala strukturer som svenska kvinnor? Eller att det beror på segregationen i Sverige (hon blev visserligen angripen i Syrien)?
Vill vi arbeta med henne i kampen för kvinnors rättigheter eller ska hon gå till fp? Det patriarkala förtrycket ser inte likadant ut i alla samhällen! Förtrycket som sker i hederns namn är annorlunda än det ”gamla vanliga” och måste tas på allvar! Flickorna betalar ett högt pris för vårt ointresse och ovilja till kamp för deras rättigheter. För att vi är rädda att buntas ihop med rasister… AE bagatelliserar de flickors erfarenheter som jag beskrivit, vilket är ett gigantiskt svek. Vet du hur dessa flickor växer upp? Ska de vänta på att ”den strukturella diskrimineringen” upphört eller på att USA ska lämna Mellanöstern i fred?
Hur vill v utveckla och driva kampen för kvinnans (även den invandrades!) rättigheter?
Bitte Engzell
Socialsekreterare och
medlem i vänsterpartiet Skarpnäck
Fördomar om heders-relaterat förtryck
Det finns knappt någon av Flammans läsare som inte kritiserar folkpartiets invandrarfientliga politik och ännu färre läsare har något intresse av att försvara George Bushs terrorpolitik, en politik som han för i Guds namn i kriget mot terrorismen.
Det är däremot klart provocerande att läsa hur Ali Esbati i Flamman (den 20 juli 2006) reducerar hedersrelaterat förtryck till någon form av hjärnspöke eller som rubrikens svarta bokstäver uttrycker det: ”hedersspöket”. För de flickor, kvinnor, män och pojkar detta gäller (ja, det gäller barn i lika hög utsträckning som vuxna) är dessa dagliga brott mot mänskliga rättigheter ytterst påtagliga. Kampen mot dessa brott har därför under många år varit en viktig del av den internationella kvinnorörelsen. Frågan är betydligt äldre än vad Ali vill göra sken av och den blir inte heller hjälpt av att vi konstaterar att även svenska kvinnor blir slagna. Ali har helt rätt i att våld mot kvinnor i båda fallen härstammar från patriarkatet, men analysen kan inte stanna där. Förtrycket tar sig olika uttryck och måste bekämpas med olika metoder. Ingen blir däremot hjälpt av exkludering och utvisning, som folkpartiet vill ge sken av.
Det som kanske är än mer beklämmande i Alis artikel är att han i sin iver att leverera lättsmälta poäng, själv sprider vidare fördomar om islam och det hedersrelaterade förtrycket. För det första förekommer hedersrelaterat våld/hedersrelaterat liv inom alla religioner. För det andra finns det inga statiska kulturer. I alla samhällen där det förekommer hederstraditioner finns det människor som försvarar dessa samtidigt som det finns andra som bekämpar dem. Det är därför som vänstern måste fortsätta att vara en del av den internationella kvinnorörelsen och inte enbart nöja sig med att se sig som en motpart till det svenska folkpartiet. Vänsterns tradition av religionskritik och utmaningar mot konservativa traditioner kan inte begränsas till den svenska debatten om friskolor (även om också den är viktigt) utan måste också tas i bruk mot den kristna högern i USA och mot alla de som misshandlar och kränker sin familj i Guds och hederns namn, oavsett religion.
Saime Bilici
v-Farsta
Susanna Brolin
v-Enskede-Årsta
Amineh Kakabaveh
v-Skärholmen-Hägersten
Karin Rågsjö
v-Vita Bergen
Inger Stark
v-Farsta
Ni missar huvudpoängen
Det är inte jag som satt rubriken för den krönika som Saime Bilici med flera samt Bitte Engzell kritiserar. Den var möjligen olycklig, men stundtals får man känslan att de inte läst mer än just rubriken.
I krönikan pekar jag uttryckligen på att patriarkalt våld som motiveras med försvar av ”heder” är ett reellt problem. Jag vet också att det görs en hel del viktigt för dem som råkar illa ut, och att mycket mer kan göras. Det handlar till exempel om att polis och sociala myndigheter förstår och tar alla kvinnofridsbrott på yttersta allvar. Kvinnojourer behöver mer resurser.
Att frågan är ”äldre än vad Ali vill göra sken av” (var då?) motiverar inte att man lägger undan den feministiska analysen till förmån för funderingar kring klaner. Tvärtom. Det är mig främmande att påstå att kvinnoförtryck överallt och alltid tar sig precis samma uttryck.
Det vore felaktigt, och skulle underkänna den feministiska kampens resultat och möjligheter.
Men lika lite som en våldtäkt bagatelliseras genom att förstås i ett sammanhang med vardagliga kränkningar, så förminskas mord på unga kvinnor för manliga släktingars händer, av att man diskuterar de mekanismer som förenar sådana dåd med helyllesvenskt partnervåld.
Påståendet om att jag sprider fördomar om islams koppling till hedersrelaterat våld är direkt obegripligt. Det är ju själva ingångsvinkeln i min text, att Sabunis artikel ”blandar[r] ihop allt möjligt till en tacksamt diffus hotbild”. Det är alltså det jag kritiserar.
Jag beklagar att skribenterna helt missat krönikans huvudpoäng, och det som kanske är det viktigaste sambandet i vår tid: det mellan en aggressiv, nykolonial politik och en rasistisk exotiserings- och avhumaniseringsideologi. Det är varken denna eller bostadssegregationen som skapar hedersrelaterat våld. Däremot försvårar den möjligheten att agera. Stigmatisering och rasistisk hetsstämning skapar inte någon god grund för att hävda alla människors lika rättigheter och möjligheter oavsett härkomst och kön.
Ali Esbati
