Det är svårt att stoppa SD:s framgångar så länge debatten fortsätter handla om invandring. Det verkar stora delar av vänstern vara överens om. Dagordningen måste ändras, vi måste prata om vänster-höger-frågor, där SD fortfarande fumlar och mumlar.
Ny demokratis nedgång, ett par år in på 90-talet, förstärktes just av att den politiska debatten började handla om arbetslöshet och orättvisor. Partiet kunde aldrig utnyttja den ekonomiska krisen. För det hade de behövt en folklighet som de saknade. Ian Wachtmeisters främlingsfientlighet var av Östermalmssnitt. När pratet kring köksborden började handla om vem som skulle bli av med jobbet, var det slutet för Ny demokrati.
Om någonting som 90-talskrisen inträffade idag, skulle Sverigedemokraterna vara mycket skickligare på att knyta den till sina frågor. Men det finns ändå hopp i det där exemplet: dagordningen ändrades, och när högerpopulisterna inte fick diskutera sina favoritämnen längre var de chanslösa.
Så vi vet att vi borde etablera andra diskussioner. Varför händer det inte?
Ett problem är partiernas kommunikationsstrategier. Parti A vill inte svara på ett utspel från parti B, för det skulle bara gynna parti B att deras politik diskuteras – hur bra svaret än är. Följden är att inga längre och djupare debatter uppstår. Det är som om partierna spelade en tennismatch, men alla står och servar på samma sida nätet och inga bollar kommer i retur.
Man kan se samma typ av strategi även när ämnet är givet, som i tevedebatter. Då har varje parti en egen verklighetsbeskrivning och egna siffror som bekräftar den. Med kort tid till förfogande tjänar partierna mer på att upprepa sina egna siffror än på att ta fajten om motståndarnas. Ingen vill sätta motståndarens vinkel på problemet i centrum för debatten. Så argumenten möts aldrig på riktigt. Ingen förlorar någonsin sådana debatter, men ingen vinner heller.
Det är inte säkert att politiken blir tristare när partierna undviker att svara på varandras verklighetsbeskrivningar. Det politiska intresset ligger trots allt högt idag. Men det blir svårare för enskilda partier att varaktigt prägla dagordningen. Tennisboll efter tennisboll blir liggande på marken. Det är ingen tillfällighet att forskare kallat 2014 ”en valrörelse utan egenskaper”.
De viktiga, riktiga debatterna behöver leva längre. Men även vänsterns intellektuella lever i Nextopia. Ingen vill plocka upp gamla debattrådar. I sociala medier tvekar många att på eftermiddagen ge sig in i en diskussion som peakade på förmiddagen. Det gäller att vara först på nästa grej, inte upprepa vad andra redan sagt. Det är djupt individualistiskt – och ett värdelöst stöd för partier och rörelser som vill få nya frågor att sätta sig. Vänstern efterlyser gärna grandiosa, inspirerande projekt som kan skaka dagordningen, men vad hjälper det om vi inte fortsätter diskutera de grandiosa projekten dagen efter presskonferensen?
Jag skulle vilja se en pakt, där alla som skräms av SD-framgångarna börjar svara på varandras utspel. Inte håller med varandra, men tar ärliga fajter om viktiga saker. Vi – debattörer, politiker, intellektuella, aktivister – måste hjälpas åt att skapa den där andra agendan. Naivt? Kanske. Samtidigt har medierna aldrig haft örat så tätt mot diskussionen bland vanligt folk, till exempel i sociala medier, som idag. Det spelar roll om vi blir bättre på att lyfta varandras diskussioner om sociala frågor, klassfrågor, feminism. Och ingen sörjer om just du just idag struntar i att citera den dummaste rasist du någonsin hört talas om. Vill vi få debatten att handla om något annat så måste vi börja prata om något annat.