Bröderna Ethan och Joel Coens kultfilm Fargo (1996) har fått ett oväntat långt efterliv. Den kritikerhyllade spinoff-serien, vars fjärde säsong tog slut i november, har visserligen de två bröderna som medproducenter, men det är en helt annan värld som byggs upp av skaparen Noah Hawley. Även om den första säsongen baseras på ursprungsfilmens manus om en hunsad familjefar som drivs till att bli en mördare, dröjer det inte länge förrän manuset girar skarpt åt ett ännu mörkare håll än vad det mysigt absurda Coen-universumet brukar tillåta (och då maler Peter Stormare ändå ned Steve Buscemi i en flismaskin i originalet).
Säsong två och tre följde i detta spår och höll sig geografiskt och kulturellt kvar i samma värld som filmen: norra mellanvästern, befolkad av naiva och ultraartiga amerikaner med skandinaviskklingande namn som Nygaard och Blumquist, som dricker litervis med bryggkaffe, pimpelfiskar, bär flanellskjortor och säger ”yah” i stället för ”yes”. Den Twin Peaks-liknande grundpremissen var också densamma: i en föregivet sann historia berättas om oskyldiga helyllemänniskor som i sin vardag konfronteras med ren ondska.
Förutom sanningsanspråken, som varje avsnitt inleds med, har den nya säsongen dock ganska lite med allt detta att göra. Platsen är Kansas City, Missouri. Året är 1950. Stadens undre liv kontrolleras av den italienska maffian, som tagit makten från ett irländskt gäng, som i sin tur tog den från en judisk klan. Snart får de ny konkurrens av den svarte Loy Cannons inflyttade gäng. I likhet med de tidigare gängens pakter beslutar de två överhuvudena att byta bort varsin son mot den andres som säkerhetsgaranti, för att undvika det oundvikliga gängkriget.
Nya Fargo är också en mörk skildring av den förljugna baksidan av USA:s självbild som smältdegel. Serien berättas av den högbegåvade svarta högstadieeleven Ethelrida Pearl Smutny, vars intelligens ständigt leder till aga hos rektorn. Smutny iakttar hur minoritetsgrupper i USA ständigt ställs mot varandra, och hur den enas privilegier bara gäller tills den konfronteras med gruppen ovanför dem på stegen. Italienarna kan spotta på de svarta, men de förvägras ändå vård på de bästa sjukhusen. Den rasöverskridande solidariteten är icke-existerande, allt enligt principen ”last off the boat” (skandinaver stod som bekant inte mycket högre i rang än irländare och hade till och med sin egen nedsättande term: squareheads).
Rollbesättningen är precis som i tidigare säsonger utmärkt. Irländska Jessie Buckley som en vältalig och rasistisk sjuksköterska med morbida drag är en uppenbarelse. Chris Rock som gangsterboss besjälad av helig vrede är förvånansvärt övertygande (hipsterikonen Jason Schwartzman som italiensktalande mafioso lite mindre så). Om någon kritik kan riktas mot Fargo så är det möjligen att det är för bra. Den senaste säsongen riskerar hela tiden att bli lite för smart och cool för sitt eget bästa. Det identitetspolitiska temat ligger nästan störande rätt i tiden och det finns trots allt en gräns för hur många välskrivna one-liners en serie klarar av.
