Vissa förslag är så briljanta att man undrar: varför finns inte detta redan? När jag för ett par veckor sedan hörde den brittiska advokaten Polly Higgins prata i Stockholm var jag dock inledningsvis tveksam. Det var något med begreppet ecocide – eller på svenska: livsmiljöförstörelse – som kändes jaha, och detta tror du folk kommer att köpa? Och det började inte bra. Higgins föredrag satte av i den fasta övertygelsen att motverka all slags kommunikation med oss med någorlunda höga trösklar för flum. En internationell lag om ecocide, liknande den om genocide, folkmord, skulle, sade Higgins, skapa en värld av djup vördnad. En värld av harmoni mellan människa och planet.
Jaså, tänkte jag, harmonisk på samma sätt då som den mellanmänskliga världen efter folkmordskonventionen 1948 med Kambodja, Kongo, Balkan, Rwanda. Uppförsbacken hade börjat. Skulle en lag om folkmord på naturen vara receptet på harmoni? Och existerar ens harmoni, annat än i paradismyter? Men Higgins fortsatte. Lagar handlar i grunden om vad som är okej eller inte i ett samhälle, sade hon. Att förgripa sig på barn tycker de flesta är moraliskt oförsvarligt. Därför är det ett brott. Inte ens om det skulle löna sig ekonomiskt är det okej. Precis samma sak måste gälla för de livsuppehållande ekosystemen, menade hon. Och någonstans här vaknade jag. Tänk följande scenario. Statoil överväger att borra i Arktis. När de ansöker om tillstånd säger ministern: ”Jag gillar ju er, men tyvärr, jag riskerar att dömas för livsmiljöförstörelse i Haag.” När Statoil kontaktar sin investerare säger denna: ”Alltså grabbar, jag hade självklart gett er pengarna, men jag skulle riskera den där ecocide-grejen.”
Livsmiljöförstörelse skulle enligt Higgins likna konventionen om folkmord. Varje vd, politiker eller annan som anses ansvarig för omfattande förstörelse av hav, skogar, slätter – ekosystem alltså – skulle vid en förbrytartribunal kunna dömas till ett personligt straff. Världen skulle säga: detta är inte okej. Den skulle utropa: ¡No pasarán! Hur realistisk är då en sådan lag? Den svenska samordnaren för Ecocide-rörelsen i Europa, Niklas Bruce, rapporterar från EU att politiker på allra högsta nivå – bland andra miljöpartisten Isabella Lövin – är villiga att driva frågan. Så vad väntar politikerna på? Jo, säger de: att en rejäl folkrörelse går i bräschen.
Vi ger varandra mer kärlek än någonsin tidigare – åtminstone räknat i hjärtemojis. Men en rad floppade turnéer och lanseringar visar svart på vitt vad man alltid kunnat misstänka: att kärleken på nätet är en bubbla som kan brista när som helst.
Det är den tiden på året nu. Spotify wrapped-tiden, alltså.
Förutom att medföra exponering för sina medmänniskors mest spelade låtar i sociala medier, finns det knappast någon bättre illustration än denna nyuppfunna högtidsdag för hur kapitalismens primära kärleksspråk har blivit klick.
Love language är det allra senaste inom pseudovetenskapliga psykologiska teorier med samma navelskådande isbrytarpotential som horoskop. Det är en konstig idé som går ut på att varje människa bara har ett specifikt sätt att uttrycka kärlek på, och inte kan ge eller ta emot omtanke på något annat vis. Men denna teori går alltså även att applicera som kritiskt analysverktyg på det digitala konsumtionssamhället. För Spotify förstår ju inte att jag hatlyssnat på Katy Perrys senaste album.
Poeten och kulturmannen Elis Monteverde Burrau döpte en gång en dikt till ”Hello Kitty har ingen mun utan talar från sitt hjärta”. Samma sak går att säga om oss som sociala medier-användare. Absolut, kommentarsfunktionen finns där för åldermän och sociopater, men vårt huvudsakliga kommunikationsverktyg är ju som bekant gilla-knappen, på Instagram än i dag i form av just ett barnsligt stiliserat rött hjärta. Och strömningar, klick, visningar och gillamarkeringar tolkas undantagslöst som kärlekshandlingar av de företag som samlar in vår användardata.
Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner. Men fenomenet Spotify wrapped är inte det enda exemplet på hur den uppmärksamhet som de digitala jättarna gjort till sin affärsidé att kvantifiera tas som intäkt för uppskattning och intresse, snarare än förströdd likgiltighet eller aktivt ogillande.
Visst, det finns algoritmer som arbetar mer sofistikerat och matar oss med innehåll som är avsett att trigga andra känslomässiga reaktioner.
2008 lanserade tidskriften Wireds grundare Kevin Kelly en teori som blivit mycket spridd. I en essä argumenterade han för att det bara krävs att en upphovsperson samlar tusen engagerade, betalningsvilliga fans för att kunna överleva ekonomiskt, och att tusen ”kvalitetsfans” av den anledningen också är att föredra framför en stor, men oengagerad, publik. Den här teorin har visat sig stämma åt ena hållet när det gäller företeelser som insamlingar och Substack-journalister. Men den är lika träffsäker åt andra hållet.
Mumblerap-stjärnorna Lil Durk och Lil Baby har över en miljard spelningar på sina största hits, de största låtarna på deras respektive senaste album har flera hundra miljoner lyssningar. Ändå behövde båda dessa artister i fjol ställa in halva sina USA-turnéer på grund av undermålig biljettförsäljning. Samtidigt som musikskapare måste förlita sig allt mer på turnéer för sin inkomst och biljettpriserna skjuter i höjden, tycks det alltså inte finnas några garantier för att de som gärna lyssnar på musiken nästan gratis faktiskt är tillräckligt intresserade av den för att betala för sig.
2019 försökte den Miamibaserade influeraren Arii med två miljoner instagramföljare lansera ett eget t-shirtmärke. Hon började med att på prov släppa 36 tröjor, men kunde inte förmå sina förmodade fans att köpa ens så många, och klädmärket lades ned.
Konstnären och skribenten Joanna Walsh har gjort poängen att de digitala plattformarna är binära till sin natur. Man kan som användare inte förhålla sig obrytt eller ambivalent utan uppfordras till att ta ställning: gillar jag det här eller gillar jag det inte? Samtidigt är det förstås inte så dikotomiskt vi faktiskt förhåller oss till innehåll, och plattformarnas mätverktyg är därför trubbiga och missvisande. Författaren och konstnären Jenny Odell skriver att ”vad uppmärksamhetsekonomin tar för given är kvaliteten på uppmärksamheten, eftersom den liksom alla moderna kapitalistiska system föreställer sig sin valuta som enhetlig och utbytbar. ’Enheter’ av uppmärksamhet antas vara odifferentierade och okritiska.”
Att först betrakta den varierade och svårdefinierade förnimmelsen uppmärksamhet som något mätbart, och därefter använda sina egna verktyg för att mäta den, säger alltså inte nödvändigtvis någonting alls om värdet av uppmärksamheten som mäts. Att passivt exponeras för en sak är inte detsamma som att aktivt uppmärksamma den, en effekt som förstärks av algoritmgenererade flöden och innehållsförslag.
Sociala fenomen som uppskattning, stöd och engagemang flyter via de digitala plattformarna allt mer samman med konsumtion. Uppmärksamhetsekonomins transaktionella syn på kärlek vill göra gällande att interaktion per automatik är positivt laddat därför att all interaktion är möjlig att omvandla till pengar. Men trots att Spotify förstås tjänar även på att jag strömmar Taylor Swifts ”The tortured poets department” enbart för att få mina fördomar om hur dålig den är bekräftade, kanske det i slutändan är till plattformskapitalismens nackdel att den begränsat sig till ett enda kärleksspråk.
Teknikskribenten Tim Hwang har hävdat att vi står inför en subprime-kris i uppmärksamhetsekonomin, där bubblan av lågkvalitativ uppmärksamhet som det handlas med på börsen för digital reklam är på väg att spricka. Tusen kärleksfulla fans kommer alltid att slå en miljon obrydda klick.
Rasmus Landström: Dags att Sveriges socialister tar traktorkort
Vi på landsbygden kräver inte mycket mer än en pizzeria och en fungerande röntgenapparat. Men den urbana vänstern verkar ha glömt bort oss – trots att frågan om Sveriges utarmning är mer explosiv än på länge.
Låt oss gå rakt på sak: 2020-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera landsbygdens besvikelse.
Orden är en travesti på Karl Vennbergs klassiska dikt ”Sju ord på tunnelbanan” från 1971. På en gång kan man höra storstadsvänsterns invändningar: ”Lycka till med att omvända rasistiska plåtslagare som tjänar storkovan! Bättre att satsa på att få kvinnorna i förorterna att rösta rött.”
Och visst, att omvända rassar är meningslöst. Men inte ens i min lilla by på Skaraborgsslätten, där Sverigedemokraterna är största parti, träffar jag särskilt många. De flesta ogillar ojämlikhet och snyltare, vill kunna röra sig fritt och inte bli rånade vid pumpen.
Det finns en storstadsvänster som verkligen inte förstår det – som tror att vischan består av en xenofobisk arbetararistokrati, vilket gör beteckningen ”woke” missvisande. Denna vänster har aldrig varit ”vaken”.
En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.
Landsbygdsfrågans tid är nu. Och hos oss i Sverige har missnöjet en särskilt explosiv potential. Vi har störst landsbygd i EU efter Finland. 2,4 miljoner människor lever i utpräglade landsbygdskommuner. 2016, då mätningen gjordes, talade vi mycket om saken i samband med SD:s framgångar. På den tiden gick 9 av 290 kommuner med underskott. Sedan dess har drastiska förändringar skett – till det sämre. 2024 beräknas nästan hälften gå med underskott, och de stora besparingarna tycks oförmögna att rå på inflationen. Bilden är dystopisk: på flera platser är samhället så nedmonterat att invånarna inte ser skymten av blåljuspersonal när de behöver den.
Om vi tycker att rostbältet ställt till det i den amerikanska politiken bör vi städa på egen bakgård innan samma sak händer här. En vänster utan en potent landsbygdspolitik – en socialism på a-traktor, om man så vill – är politiskt irrelevant.
Några som har fattat detta är Reformisterna. I rapporten En ny landsbygdspolitik för Sverige konstaterar man att Socialdemokraterna inte gjort ett omtag i frågan sedan Gunnar Strängs tid som jordbruksminister på 1940-talet. Likt Shakespeares Macbeth har man larmat och gjort sig till – men inte förändrat ett dyft. Det är en välkammad rapport, inspirerad av Joe Bidens Inflation reduction act. Den progressiva kärnan – likt den i IRA – är att gröna industrier ska belönas om de etablerar sig på landet och betala tillbaka till lokalsamhällena. Piska och närproducerad morot!
Många saker är simpla: vår mineralavgift är en av världens lägsta – idiotpolitik från Bildtregeringen – och att höja den, till bara 10 procent i ett första skede, vore en stor sak för de kommuner där man nu prospekterar. Sammantaget bildar dessa reformer – fullt genomförbara av en djärv regering – en samhällsförändrande helhet. Om endast hälften skulle genomföras skulle livskänslan förändras radikalt på landsbygden.
Det fina med oss lantisar är att vi inte begär särskilt mycket. Vi har valt bort storstadens hantverksburgare och vejpbutiker. Vi nöjer oss med en mataffär och en pizzeria. Däremot vill vi ha någon som kan röntga vårt brutna ben, en hygglig skola för ungarna, och någonstans att posta julkorten. Vi vill känna att det finns en omtanke om oss.
När jag växte upp i Skövde på 90-talet fanns det ett ”fritidskort” som gjorde att jag kunde åka till Göteborg för en billig peng, vilket gjorde att jag aldrig kände mig isolerad. Det finaste med Reformisternas rapport är att den innehåller just en sådan omsorg: inspirerade av ”Deutschlandticket” föreslår man en Sverigebiljett med en särskild satsning på barn och unga. Likaså förespråkar man ett ”Sverigebränsle”, där staten upphandlar stora volymer biobränsle som man sedan kan reglera priset på. Att en progressiv regering även måste bry sig om tonåringarna som far runt mellan byarna med ”Rid mig som en dalahäst” dundrande i högtalarna är en central insikt.
Klart är att Reformisternas rapport bör göra Vänsterpartiet gröna av avund. Det är svårt att tänka sig att detta utpräglade storstadsparti skulle kunna producera något lika genomtänkt i landsbygdsfrågan. I takt med att ämnet blir mer explosivt – för det kommer det bli – krävs dock ett större engagemang. Varannan svensk bor i villa. Det beror i mycket liten utsträckning på storstädernas rika förorter. Snarare på att vi är ett land av slättmark, kossor och obemannade butiker. Ett socialistiskt program för vischan är en överlevnadsfråga.
Förra året stämdes journalisten Mathias Wåg av den så kallade Förtalsombudsmannen, efter att ha pekat ut Dan Lindberg som nazist. Den friande domen överklagades till hovrätten – som fastslår att det är försvarligt att kalla en känd nazist för nazist.
– Jag ser det som en politisk seger. Förtalsombudsmannen ville ha en dom som de kunde rikta mot journalister och andra som skriver om dem, men den här domen kan de inte använda. Här stängdes en dörr för dem, säger Mathias Wåg (bilden) till Flamman.
När vänsterskribenten och journalisten stämdes förra året av den högerextreme aktivisten Christian Peterson, även känd som Förtalsombudsmannen, var tingsrättens besked tydligt: ”att inom ramen för en offentlig debatt, såsom på Twitter, påstå att någon är nazist” är inte straffbart.
Den Wåg kallat ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” var Dan Lindberg, tidigare Berner, som skrivit i Nya Tider och varit aktiv i både Nationaldemokraterna och Det fria Sverige. Han skapade rubriker redan 1997 genom att hålla en föreläsning på Umeå universitet med titeln ”Vad vill nazisterna?”, varpå han dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp.
Christian Peterson, som själv har bakgrund inom Nordiska motståndsrörelsen, har under projektet Förtalsombudsmannen drivit och stöttat flera liknande stämningar. Flamman har med anledning av domen sökt Peterson, som meddelar att han ”tyvärr inte ger några kommentarer till vänsterextrem media”.
Mathias Wåg säger till Flamman att den högerextrema kampanjens mål varit att förvandla ordet nazist till ett nytt ”n-ord”.
– Om någon i NMR vill kalla sig själv nazist ska det vara okej, men ingen utom dem ska ha rätt att kalla NMR nazistiskt, säger han.
Han hänvisar till att Peterson själv beskrivit projektet så, vilket även DN rapporterat om.
Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse.
Tingsrättens dom överklagades till Svea hovrätt, som på torsdagen meddelade att Mathias Wåg återigen frias – på tre av fyra punkter. Att specifikt nämna att Dan Lindberg dömdes för dråp 2003 ansågs däremot inte ha varit tillräckligt relevant eller allmänintressant, och ledde till en bot för förtal.
Percy Bratt har över 40 års erfarenhet som jurist, och var en av Mathias Wågs advokater i hovrätten. Han menar på att domen i sin helhet rimmar väl med svensk förtalslagstiftning, där en person kan dömas för förtal även för sanna uppgifter.
– Vi har en ganska ovanlig konstruktion, men en som jag tycker att det finns skäl till. Bedömningen är alltid en avvägning, i ena vågskålen lägger man intresset för integritetsskydd och i den andra allmänintresset.
Mathias Wåg har ingen invändning mot att bli fälld på en av punkterna. Han har inte heller velat förtalsanmäla Christian Peterson tillbaka, även om han sett en tydlig dubbelmoral.
– Det skulle kunna bli en sån jävla pajkastning, men han sitter ju och tar upp gamla domar från början av 90-talet där ”den grovt kriminelle Wåg” fått 900 kronor i böter för att ha blockerat trafiken. De bryr sig inte om Dan Lindberg heller, och har själva kallat honom ”trailer trash-nasse”. Det finns ingen moral i detta, det handlar bara om att hitta redskap som skadar.
Mathias Wåg ska betala 5 000 kronor i skadestånd för dråpuppgiften. Vad notan blir för Förtalsombudsmannen är han inte säker på – men han menar att förlustaffären är ett faktum.
– Redan i tingsrätten hade de betalat 50 000 kronor för att få till det här mot mig. Nu är det uppe i hovrätten och jag har fortfarande bara fått böta 5 000. De kan inte hålla på så här.
Att försöka dra in kritiker i påfrestande rättsprocesser och samla böter på hög är en utstuderad strategi, menar Percy Bratt.
– Det ska bli en hotbild, som ska avskräcka den typen av granskningar som Mathias har gjort, trots att de är relevanta och viktiga.
Han påminner om att Dan Lindberg under lång tid verkat i offentligheten och deltagit i samhällsdebatten, om än under pseudonym.
– Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse. Målet är i allt väsentligt en framgång för yttrande- och informationsfriheten. Det skickar en tydlig signal att de har, och ska ha, starkt rättsligt skydd.
Det är bra att Lotte Lasersteins mästerliga journalistporträtt hamnar i en offentlig svensk samling. Men vad gör en tuff Weimarbrud bredvid Gustav III och Carl Bildt?
Första, andra, tredje – pang! Så gastkramande och miljardrasslande som på de internationella auktionshusen blir det sällan i Sverige. Men förra onsdagen hade jag gärna varit med på Bukowskis på Arsenalsgatan i Stockholm. Då utauktionerades ett verk från 1929 av tysksvenska stämningsmålaren Lotte Laserstein. Utgångspriset – en miljon kronor – var friskt vågat för en konstnär som återupptäckts så pass nyligen.
Jag såg verket när det visades på Moderna museet här om året och kunde då bara konstatera att det har allt. Snygga kläder, subtila tecken på tidens nya kaxiga kvinnlighet och en atmosfär tjock av Weimar-optimism. Den paranta damen ser ut att vara mellan 30 och 40 år och bär svart klänning och en extravagant hatt med ett brätte som kastar en intressant skugga över ansiktet. Framför ena ögat sitter en monokel fastklämd, ett närgånget granskande öga som genomskådar något vi andra inte ser.Kroppshållningen är avslappnad och utan pose. I bakgrunden syns ett fashionabelt par. Kanske är de på en utställning.
Porträttet klubbades efter intensiv budgivning för nära sex miljoner kronor. En sensation. Precis som själva den porträtterade journalisten och följetongsförfattaren, som brukade underteckna sina texter med den fyndiga pseudonymen Polly Tieck, det vill säga politik.
Lotte Laserstein (1898–1990) var den perfekta observatören av det queera Berlin. Ung, lesbisk och del av framtidens progressiva elit. Ett ögonblick i tiden, som man säger. Bara några få år senare gör Hitlers lagar att Laserstein inte ens har rätt att äga målarfärg. En tuff gallerist i Stockholm, Signe Schultz, fattar galoppen och bjuder in henne att ställa ut. Mycket talar för att det var en dold räddningsaktion. Vernissageinbjudan visar på en utställningsperiod runt jultid – en säsong då gallerier oftast har semesterstängt. Berlin återsåg hon aldrig mer. I stället etablerade hon sig som konstnär i Sverige där hon dock aldrig heller riktigt räknades in i den svenska samtidskonsten.
Det är glädjande när det går att ”rätta till” historien och revidera ett kulturarv med retroaktiva förvärv, så som nu skedde när Nationalmuseum lade det vinnande budet. Enligt museet ska verket ingå i Statens porträttsamling. Det är däremot synd. Med en rad olika fonder att ösa ur, har Nationalmuseum helt andra förutsättningar att köpa in konst än Moderna museet, där Laserstein äntligen borde få en plats mitt emellan de nysakliga Otte Skölds och Einar Jolins svala skildringar av urban världslighet, och Vera Nilssons och Siri Derkerts expressionistiska samhällsengagemang. Laserstein är modernist och hennes verk ger en fördjupad bild av det svenska konstlivet med alla dess band till omvärldshändelserna och de strömningar de gav upphov till.
Nu kommer porträttet av den tyska flappern och skribenten tryckas in i en porträttsamling som myllrar av så disparata personligheter som Gustav III, Carl Bildt och Ingmar Bergman. Hela den fascinerande historiska kontexten går därmed förlorad. Dessutom är det absurt att en målning från 1929 inte självklart hör hemma på Moderna Museet, till vars samling ännu inga betydande verk av Laserstein har hittat.
Men det är så klart – man får vara glad för det lilla.
En ny skandinavisk mc-grupp hamnade i hetluften efter en uppmärksammad inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop. Flamman ger sig ut i Comanches haschdoftande spår – från champagnemingel med vice statsministern till den danska landsbygdens inrökta bodegor.
Marieholms Restaurang är en plåtlåda med pizza, öl och Jack Vegas, vars innertak ramas in av led-slingor som lyser varmt i olika färger. Jag tar en flaska Karlovačko och en capricciosa men hoppar de enarmade banditerna. Jag är här för att undersöka hur denna skånska avkrok har blivit skådeplatsen för det märkliga giftermålet mellan svenska nationalister och danska mc-knuttar.
På 1900-talet var Marieholm ett stolt litet knegarsamhälle. Våren 2002 stängdes dock den lokala Yllefabriken och i riksdagsvalet ett halvår senare gick de ungefär 1 500 invånarna man ur huse för att rösta på Socialdemokraterna. Antagligen för sista gången. Under åren som följde växte Sverigedemokraterna lavinartat och är numera överlägset störst i valkretsen.
Runt 2017 började det vackra gamla fabriksområdet användas av ett par verkstäder, ett bageri och några loppmarknader, men sedan dök brandskyddsinspektionen upp och fick en panikattack. All verksamhet stoppades, förutom i panncentralen som inte blev inspekterad. Just där hade den Bandidoskopplade mc-klubben Southern Bikers Eslöv sin klubblokal sedan flera år.
I dag är klubben upplöst och ett antal kafé- och loppisverksamheter har flyttat in. Eslövs kommun vill nu förvandla fabriken till en oas för lanthipsters.
Knuttarna verkar dock fortfarande ha ett gott öga till området. I november 2023 höll det danska kriminella mc-gänget Comanches fest i panncentralen. Enligt uppgifter till HD/Sydsvenskan var den ett ”patch party” vilket innebär att klubben startar en ny avdelning som får bära klubbens märken.
Kanske krävs det mer än återbruk och kombucha för att driva bort dem? Om ett tag ska jag traska ned till panncentralen för att se med egna ögon. Men först vill jag veta hur stor risk jag tar, så jag lyfter näsan ur min capricciosa och ringer upp Peer Rexen som är utvecklingschef i danska Esbjerg kommun.
Rojin Pertow ser Steve McQueens nya ”Blitz” – och blir deppig av att se ett gyllene tillfälle att skildra barn i krig fladdra håglöst förbi.
Jag har inte en enda gång blivit överraskad av Stockholm filmfestival. Och då har jag bevakat den sedan 2016. Festivalen står alltjämt i en stadig lillebror-skugga jämte den mer fingertoppskänsliga kusinen i Göteborg.
Medan Göteborg ofta lyckas lyfta fram ett aktuellt tema, är det mer obegripligt varför eller om det ens finns någon gemensam nämnare i Stockholms-programmet. Det trots att tappra volontärer och korttidsvikarier kämpar med allt de har för att få ihop en festival. Rörigt, kan det välvilligt sammanfattas.
Det kan även sägas om den brittiske regissören Steve McQueens senaste storverk Blitz, visad i den anrika biografen Skandias vackra 1920-talssalong.
Blitz utspelar sig i London under blitzen, det vill säga de bombräder som tyskarna genomförde över staden mellan september och november 1940, och följer pojken George (Elliott Heffernan) som så många andra barn blir evakuerad från London av sin mamma Rita (Saoirse Ronan). Men George finner sig inte i att bli ivägskickad och hoppar av tåget som ska föra honom till säkerhet. Vi får sedan genom hans ögon följa kampen för att ta sig hem parallellt med Ritas tillvaro hemma i London.
Produktionen är halvlyxig. Apple, som har bekostat kalaset, har velat ha en storfilm men de har inte löpt linan ut. Det finns en del snygg dataanimering men den hisnande känslan av att sväva över London som man kunde förvänta sig, uteblir. Typiskt lågbudget.
Manusförfattaren och regissören gör även de några märkliga val. Exempelvis den gode vakten Ife (Benjamin Clémentine) som under gråtmilda former, komplett med stråkar, tar den vilsne George i handen och för honom till ett skyddsläger för att sedan bara försvinna ut ur historien. Varför skjutsade han inte hem George i stället?
Likaså undrar jag vad som är grejen med de Dickenska juveltjuvarna som kidnappar George och tvingar honom att krypa in i små utrymmen för att länsa butiker på värdesaker. Sådana frågor uppkommer titt som tätt, vilket bryter filmens gyllene regel om tilliten mellan film och verklighet.
Jag ville så gärna älska Blitz. McQueen är bäst när han som i tv-antologin Small Axe låter handlingen flyta med i ett slags filmad vardag. Han försöker göra det med Blitz också men under filmens första av två timmar (!) är det som att isolerade händelser staplas på varandra. George träffar på ett persongalleri på sin väg hem, varav de flesta inte direkt spelar någon roll för historien, för han springer ifrån dem jämt. På Ritas jobb bubblar kvinnorättskampen men tar inte fart.
Först i andra timmen lyfter det när George på sin färd hem flyr undan bomberna ned i tunnelbanan tillsammans med tusentals andra där han tillbringar natten på rälsen mellan sovande kroppar. Här når McQueen den eftertraktade närheten mellan film och publik. Även i skildringar av vardagen för den svarta befolkningen i London briljerar han. Särskilt starka är scenerna på nattklubben Café de Paris, som sedan bombades sönder och samman, där danssugna svarta och vita Londonbor svettades ihop. En scen där Georges svarta pappa misshandlas när han tillsammans med Rita är på väg hem en natt är kväljande i sin råa realism.
I slutet av visningen lyssnar jag på en intervju mellan vd:n för Svenska Filminstitutet Anna Croneman och regissören själv. Det ska finnas en viss nerv i att uppleva en sådan scenintervju live, i stället för att till exempel se den på länk. Men tji fick jag.
Mot slutet hettar det dock till, när en man i publiken oombedd tar ordet för att säga att han upplevde det som märkligt att just ha sett en film om barn under andra världskriget utan att med ett enda ord kommentera situationen i Gaza. Så när Anna Croneman försökte stänga ned samtalet säger McQueen: ”Låt honom prata klart”.
Jag kände hur hela publiken liksom jag spetsade öronen. Bara för att få svaret: ”Det är krig på många ställen i världen, och det är hemskt.”
Krister Thelin: Nej, ICC är inget politiskt verktyg
Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen.
Det kan inte ha undgått någon att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) den 21 november 2024 på yrkande av åklagaren beslutade att Israels premiärminister och tidigare försvarsminister skulle arresteras – vad som i svensk straffprocess motsvarar ett beslut om häktning i någons frånvaro. Beslutet kan i sin helhet studeras här.
Grunden för domstolens beslut var att de två befunnits vara på sannolika skäl (”on reasonable grounds”) misstänkta för dels brott mot mänskligheten, dels krigsförbrytelser i samband med den väpnade konflikten mellan Israel och Hamas i Gaza.
I Sverige och omvärlden har kommentarer följt två huvudspår: Israels vänner, som Mats Skogkär i Bulletin och Alice Teodorescu Måwe i Studio Ett, kallar beslutet politiskt, ett uttryck för antisemitism och ett underkännande av Israels rätt att försvara sig.
Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras
Den andra sidan pekar på domstolens oberoende ställning och vikten av att upprätthålla den internationella rätten och respekten för rule of law. Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras, menar jag, vägledd av min mångåriga erfarenhet som domare i Jugoslavientribunalen i Haag (ICTY), som tillämpar samma rätt och straffprocess som ICC.
En del kritiker lyfter också att andra politiska ledare, i Syrien och Kina, inte åtalas. Detta kan avfärdas med att varken Syrien eller Kina omfattas av ICC:s behörighet, liksom att tu quoque eller ”whataboutism” inte är ett folkrättsligt giltigt argument.
I beslutet tillbakavisade domstolen också Israels invändning, att ICC saknade behörighet i saken, genom att slå fast att staten Palestina anslutit sig till Romkonventionen, grunden för ICC. Därmed faller såväl Gaza som Västbanken under dess jurisdiktion, även om Israel som icke-part till Romkonventionen inte erkände domstolen.
I ett separat beslut samma dag beslutades att den högste ledaren för Hamas militära gren, Mohammed Diab Ibrahim Al-Masri (även kallad Deif), skulle häktas i sin frånvaro för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen noterade att det fanns uppgifter om att denne inte längre var i livet, men att det inte kunde fastställas att så var fallet.
Det bör noteras att dessa beslut av ICC intet har att göra med vad en annan internationell domstol, också i Haag, samtidigt prövar. Den Internationella domstolen (ICJ), ett FN-organ som inte sysslar med brottmål utan endast mål mellan stater, har på en inledd talan av Sydafrika påbörjat en prövning av huruvida Israel gjort sig skyldig till folkmord enligt folkmordskonventionen, en prövning som kommer att ta ett antal år att slutföra.
Konsekvensen av ICC:s beslut om häktning av de tre namngivna är att alla parter som anslutit sig till Romkonventionen, och dit hör bland annat Sverige och huvuddelen av EU:s medlemsstater, har en skyldighet att gripa de i sin frånvaro häktade om de anträffas på statens territorium. Utanför ICC står bland annat USA, Ryssland och Kina. Putin har dock på motsvarande sätt förklarats häktad i sin frånvaro av ICC för krigsförbrytelser i Ukraina, som är statspart vilket ger ICC behörighet.
Det bör också påminnas om att ICC enligt Romstadgan är komplementär till vad en stat själv kan åstadkomma vad gäller lagföring för de brott som omfattas av stadgan. En rättsstat, vilket Israel är, kan förväntas själv lagföra krigsförbrytelser. På en terroristorganisation som Hamas finns inga sådana förväntningar. En grupp högt uppsatta militärer och civila från Natoländer menar i en inlaga att Israels försvarsmakt (IDF) visar en god vilja och förmåga att respektera den humanitära rätten, men denna bedömning ändrade alltså inte domstolens häktningsbeslut. Det framgår inte om ICC i detta fall prövat frågan om komplementaritet eller om Israel ens fört fram saken.
Beslutet om häktning av Israels politiska ledning innebär visserligen inte att saken är avgjord, utan oskuldspresumtionen gäller. Det är åklagare som i ett senare skede om och när saken prövas vid en förhandling bär den fulla bevisbördan för påståenden om brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Vi alla bör dock välkomna ICC:s beslut som ett uttryck för vad domstolen är avsedd att vara: en oberoende institution för att upprätthålla den humanitära rätten.
Sverigedemokraterna får mest ära för Tidögängets synder – men låt oss inte glömma vilket litet men ettrigt extremistparti Kristdemokraterna är.
EFTERLYST.
Texten har prytt många artiklar om Benjamin Netanyahu på senaste, bland annat Amnesty, franska Liberatión och The Irish News. Detta sedan Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärdade en arresteringsorder mot den israeliska premiärministern.
Enligt domstolen har Israel använt svält som krigsmetod, samt begått brott mot mänskligheten som ”mord, förföljelse och andra omänskliga handlingar”. Även Hamas anklagas för människorättsbrott, inklusive sexuellt våld.
För de flesta är det enkelt att motsätta sig allt detta. Men inte för Alice Teodorescu Måwe. Den kristdemokratiska EU-parlamentarikern har under det senaste året axlat rollen som Sveriges mest nitiska försvarare av Israels krigsbrott.
I en radiodebattden 22 november undrar hon varför domstolen utesluter Hamas, trots att ordern även är riktad mot Hamasledaren Mohammed Deif. Hon säger också att ledarna i Iran och Kina borde arresteras trots att det är omöjligt, då länderna inte har erkänt domstolen genom att skriva under Romstadgan. När ickeargumenten tar slut anklagar hon motdebattören Jonas Sjöstedt för ”judehat”. Man förväntar sig den här nivån på X, men knappast av en folkvald politiker.
Detta är bara veckor efter att hon föreslagit att nya medborgare måste erkänna Israel, det vill säga en teokratisk tankepolis. Jag blundar och försöker föreställa mig högerilskan om miljöpartiets Amanda Lind föreslagit att nya medborgare måste erkänna transpersoner, eller staten Palestina för den delen. Men beväpnade med helig vrede tillåter sig kristdemokrater vilka extrema positioner som helst.
Värst av allt är att Alice Teodorescu Måwe inte är ensam. Vurmen för Israel hos KD:s nuvarande ledarskikt har alltid varit påtagligt militaristisk. Under en studieresa med Kristdemokratisk Ungdom till Israel poserade Ebba Busch 2009 i en t-shirt från israeliska försvarsmakten samt framför en stridsvagn. På en tredje bild låtsades Teodorescu Måwes föregångare Sara Skyttedal skjuta med fordonets maskingevär. Detta var precis efter första Gazakriget och operation Gjutet bly, där minst 1 100 palestinier och 13 israeler dog. Man undrar vad hon låtsades sikta på.
Mot svenska småbusar vill Kristdemokraterna skjuta skarpt – krigsbrottslingar bjuder man på saft och bullar.
Den 29 augusti 2023, bara en dryg månad innan Hamas terrordåd och Israels markinvasion, fick blivande krigsförbrytaren Benjamin Netanyahu besök av tio kristdemokratiska parlamentariker, som redan då lovade dra in stödet till palestinska flyktingorganet UNWRA. Partiet hann också träffa Judiska nationalfonden – en extrem bosättarorganisation – och skickade kvittot till riksdagen.
Så varför har Kristdemokraterna gjort sig till Israels mest fanatiska försvarare i Sverige? Bland enskilda företrädare finns säkert en genuin sympati för judar, men här finns också skäl som är både strategiska, ideologiska och religiösa.
För det första vill man dölja att man har allierat sig med ett högerextremt parti, som än i dag ständigt blir ertappade med antisemitiska uttalanden, utan att möta fördömanden från kristdemokraternas ledarskikt.
Dessutom har partiet gått i nationalistisk riktning och pekar ut muslimsk invandring som ett hot mot Sverige. För radikalhögern ter sig Israels krig som en kamp för den västerländska civilisationen mot islam, vilket förklarar varför även ett parti grundat av nazister kan försvara världens enda judiska stat.
Men för Kristdemokraterna finns även en religiös botten, inte minst med tanke på partiets kopplingar till pingströrelsen. Partiet samarbetar nämligen med nätverket ”Israel alliance network”, en proisraelisk kristen organisation som ser ”den moderna israeliska staten som uppfyllelsen av Guds profetiska löften om landet Israel till det judiska folket.”
Enligt Uppenbarelseboken ska hela världen vända sig mot Israel under de sista dagarna för en slutstrid mellan gott och ont, där ”Gaza ska besegras och kungen dödas.” För den kristna sionismen spelar palestinska rättigheter eller israelisk demokrati en underordnad roll – bosättningarna ingår i Guds plan för att återförena Judeen och Samarien med Israel inför Kristi återkomst. ”Alla som överlever ska tillbe Gud och förena sig med Israel.”
Denna millenariska sionism hörs även från islamister som den shiitiske teologen Hassan Nasrallah, som har sagt att Allah har samlat alla judar från hela världen i Palestina, ”där slutstriden ska äga rum”.
Ingen av dessa undergångsvisioner har nu levande judars bästa i åtanke. Ändå finner de en spegel även i den israeliska regeringen, vars finansminister Bezalel Smotrich, ledaren för högerextrema Religiösa sionistpartiet, öppet talar om ett Storisrael som inte bara inkluderar Judeen och Samarien, det vill säga Västbanken. ”Enligt de vises bok ska det framtida Jerusalem utsträcka sig till [Syriens huvudstad] Damaskus”, mässar han, medan hans partikollega Simcha Rothman bjudits in till EU-parlamentet av kristdemokraten David Lega.
Men det finns ingen gudomlig rätt till ett land för någon, det finns endast nu levande människor. De är dock av underordnad betydelse för kristdemokrater som Alice Teodorescu Måwe, vars heliga stridslystnad inte ens stannar vid 40 000 offer. Mot svenska småbusar vill partiet skjuta skarpt – krigsbrottslingar bjuder man på saft och bullar.
En bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande dom. Straffen som delas ut är korta, även när återfallsrisken är hög. Frågan väcker raseri och rädsla bland kvinnor världen över – men vem har svaren? Flamman har intervjuat Östermalms unga app-entreprenörer, som tror på mobilen som självförsvarsverktyg.
2021 döms ”Nytorgsmannen” Fredrik Lundgren, tidigare Andreas Holm, till fem års fängelse för sju våldtäkter och en lång rad andra övergrepp. Mindre än tre år senare är han ute igen, och efter ett knappt halvår häktas han för nya våldtäktsmisstankar.
– I dag finns det inga konsekvenser, skattebrott har högre straff än att våldta 15 tjejer. Det känns inte som att det tas på allvar. Men fuckar du staten kan du få 30 år.
Cissi Nilsson, bolaget Cilias 26-åriga vd, tar en klunk vatten. Vi sitter mittemot varandra i ett inglasat mötesrum på ett av Convendums kontorshotell, nära Stureplan.
– Det pratas mer om gängkriminalitet fast fler kvinnor dör av våld i nära relationer. Det gör mig förbannad. Jag tänkte först bli politiskt aktiv och försöka ändra lagstiftningen, men insåg att jag inte kommer kunna göra det under min livstid. Det här är det snabbaste sättet att göra skillnad.
Att bli drogad under en utekväll för sex år sedan blev startskottet för appen Cilia, ”en larmapp med Räddare” – frivilliga volontärer, som kallas till ens gps-position när larmet aktiveras. Hotbilden är ett klassiskt överfall, men fler funktioner är på väg, anpassade till situationer där andra verktyg kan behövas.
– Alla har baserats på mina rädslor, vad som hände mig, och olika fall av våld. I nära relationer, överfallsvåldtäkter, i klubbmiljö, säger Cissi Nilsson.
Fallet där en våldtäktsman fick 840 000 kr i skadestånd inspirerade appens inspelningsfunktion, som sparar ljud krypterat i molnet när larmet trycks igång.
– I Sverige har 5 av 100 våldtäkter resulterat i en fällande dom de senaste fem åren, vilket är sinnessjukt. Det blir ofta ord mot ord, och i svensk domstol måste det vara bortom allt rimligt tvivel för att personen ska bli dömd. Har man ingen inspelning finns det nästan inget man kan göra.
Att registrera sig som räddare är gratis och kräver enbart BankID-identifiering, men den som vill använda alla appens funktioner får punga ut med 699 kronor om året. Än högre är prislappen för Cilias flaggskepp som fortfarande är i prototypstadiet: fashionabla smycken med inbyggt larm, för 800 till 2 000 kronor.
– Du undrar varför det här kostar pengar?
Cissi Nilsson avbryter en inlindad fråga om ”driftutgifter”, och går rakt på sak.
– Om inte jag hade utvecklat och tagit fram en attraktiv affärsmodell hade vi aldrig fått en investering, och då hade jag inte hjälpt någon. Med det sagt önskar jag att vi levde i en värld där överfallslarm inte behövdes över huvud taget, eller att det var något staten täckte. Tyvärr är så inte fallet, och jag ser det som att alternativet är att inte göra någonting.
Amy Hasinoff (bilden) är docent i kommunikation på Denvers universitet i Colorado. Med kollegan Rena Bivens släppte hon 2017 en studie med det provokativa namnet ”Våldtäkt: finns det en app för det?”, där 215 olika appar mot sexuellt våld granskades.
– De fokuserade på fall med okända förövare, vilket sett till datan är den minst vanliga typen. Trots det får de mest uppmärksamhet.
Forskarna var inte övertygade om att den vanligaste funktionen – larmknappen – skulle vara särskilt effektiv ens för att förhindra den typen av överfall.
– Ofta erbjöds en knapp för att ringa 112, vilket telefonen redan kan göra. Samtidigt marknadsförde man apparna som en helhetslösning på sexuellt våld som samhällsproblem. Vi var rätt skeptiska, berättar Amy Hasinoff för Flamman.
Konceptet med frivilliga räddare gör henne både nyfiken och tveksam.
– Jag stötte inte på det i några av apparna vi tittade på. Jag tror att det krävs mycket träning för att kunna rycka in och hantera en sådan här situation på ett bra sätt, speciellt en våldsam sådan. Tanken på att främlingar utan utbildning eller förberedelse dyker upp under ett pågående övergrepp oroar mig.
Hasinoff förklarar termen ”sekundär utsatthet” – trauma som inte kommer av själva övergreppet, utan av responsen eller andras agerande i samband med det, till exempel skuldbeläggning av offret.
– I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det. Jag är orolig att människor betalar för något de tror kommer göra dem säkrare, och att det som faktiskt händer är att en räddare dyker upp och eskalerar situationen, eller förvärrar traumat.
Cissi Nilsson menar att Cilia alltid uppmuntrar att man ringer polisen, om det finns minsta risk att man själv skulle kunna hamna i fara.
– Sedan kan vi aldrig hålla det över någons huvud att de måste ringa 112, men förslagsvis. Jag skulle inte heller säga att något trauma är värre än ett komplett övergrepp.
Med en överfallsvåldtäkt är ”hela syftet att de inte vill bli påkomna”, och ”oftast räcker det att du kommer dit och skriker och låter”, hävdar hon. Krav på utbildning skulle inte heller fungera, menar hon, då det riskerar att bromsa den snabba tillväxt man ser framför sig. Visionen bygger på en stor, kollektiv respons.
– Tillsammans är vi starka. En massa av människor är avskräckande, och därför har vi släppt appen först: för att hinna bli tillräckligt många. Vårt mål är att ha 20 000 användare när vi lanserar armbanden.
Målet är ambitiöst, men enligt Cissi Nilsson har man redan rekryterat 4 000 användare sedan appen släpptes i augusti. Hon beskriver själv Cilia som en ”reaktiv” lösning, och lyfter fram mer proaktiva projekt man samarbetar med och finansierar vid sidan om – stiftelsen Herhouse som hjälper våldsutsatta kvinnor att hitta boende, och organisationen Locker Room Talk som arbetar med unga tonårskillars kvinnosyn i skol- och idrottsmiljö.
I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det.
– Få appar riktar sig till förbipasserande, ännu färre till potentiella förövare. En app laddar du ned för att du är rädd. Min allmänna syn på sådana lösningar är att de kan vara bra som små delar av större projekt, men vi hade svårt att föreställa oss en app som i sig kan tackla problemet, säger Amy Hasinoff.
För att illustrera problematikens omfattning tar hon, precis som Cissi, upp att endast 0,5 till 2 procent av våldtäktsfall leder till fällande dom i USA.
– Jag tror förövare vet att de inte kommer att åka fast eller straffas. Vi har en kultur där nära en tredjedel av unga män uppger att de hade kunnat begå övergrepp, så länge de vet att de inte kommer bli straffade och ordet ”våldtäkt” inte nämns i studien, säger hon, med hänvisning till en studie på studenter från 2014.
– Det är ett djupt, fundamentalt fel i våra samhällsnormer.
Cissi Nilsson håller med om att det inte borde vara kvinnors ansvar att försvara sig.
– Samtidigt ser verkligheten ut som den gör, vill du då ha verktygen för att skydda dig själv även om det är fel att man ska behöva det? Jag kan ändå separera de två känslorna, och känner detsamma inför att det ska kosta pengar.
I samma kvarter som Cilia sitter det fler som kommit på liknande tankar.
– Alla som jobbar mot samma mål som vi – ökad trygghet – är omöjligen konkurrenter. Jag förstår att det låter klyschigt när man ändå är ett vinstdrivande företag, men om fler känner sig trygga finns det ju inga nackdelar, säger Lina Blomster till Flamman.
Hon är 29 år, före detta Securitas-vakt, och utvecklar appen Safepal ihop med sin mamma, veterankonsulten Angela Rossi. Många av funktionerna är snarlika, med både larm och inspelning. Användare kan även slå upp om Tinderdejten finns i brottsregistret via ”Trygghetskollen”, och be dem verifiera sig med BankID i förväg för att minska risken att bli ”catfishad” (lurad av någon med falsk identitet).
Appen kostar 49 kronor i månaden, och vilar mer på existerande sociala kontakter än att främlingar rycker in. Tanken har snarare varit att samla och underlätta taktiker människor redan använder för att känna sig tryggare: att ringa en vän, eller be sitt barn skicka ett sms när de kommit hem. Trots det är de etiska övervägandena sällan lätta, berättar Lina Blomster.
– När det gäller retorik som ”brottsförebyggande” eller ”förhindrande” tror jag man ska vara försiktig. I bästa fall finns apparna i tillräckligt många telefoner för att det ska bli en avskräckande effekt. Men innan dess är det svårt att beskriva det så, säger vd:n och fortsätter:
– Det är också viktigt att skilja på säkerhet och trygghet. Att säga att det här garanterar något kan skapa en falsk illusion av att man är säker, när man inte är det. Det är trygghetskänslan vi försöker förmedla.
Seriealbumet ”Änder” är historien om Kanadas storslagna landsbygd, avindustrialiserade bruksorter – och klimatmässigt uppvaknande.
Kate Beaton är känd för den humoristiska webbserien Hark! A vagrant, som förvandlade olika historiska personer som Marie Curie och Napoleon till irriterande retstickor och sprattelgubbar och som gick som följetong mellan 2006 och 2018. Serieromanen Änder: två år i oljesandfälten är helt annorlunda, både i ton och till innehåll. Här möter läsaren färre slängigt satiriska avbildningar av Napoleon och mer detaljerade maskinparker. Änder är också en självbiografisk serie, ett format som varit populärt de senaste decennierna, inte minst i Sverige där namn som Mats Jonsson, Åsa Grennvall (numera Schagerström) och Joanna Rubin Dranger varit stilbildande.
Precis som undertiteln antyder handlar Änder om de två år då Beaton arbetade i västra Kanadas oljesandfält. Men serien handlar i lika hög utsträckning om Cape Breton, den ö vid östkustprovinsen Nova Scotia där Beaton växte upp. En gång i tiden var ön ett välmående fiskeri- och industrisamhälle. Men sedan 2005, förklarar Katie i seriens början, exporterar man framför allt sina invånare. Familjemedlemmar flyttar dit det finns jobb för att övriga ska kunna bo kvar. Så är det också för den tjugoettåriga Katie som precis tagit sin examen och nu vill betala av sin studieskuld så snabbt som möjligt. Det blir oljesandfälten i Alberta-provinsen. Så Katie drar västerut.
På sista sidan innan Katie bryter upp står hon barfota på Cape Bretons strand och låter vågorna skölja över fötterna. Hon tittar upp och betraktar en mås som svävar över himlen. Det är en vacker bild som står för sig själv. Men scenen fungerar även som ett ledmotiv, då enskilda rutor återvänder insprängda i senare delar av berättelsen, likt refränger som kommer med tröst och som minne av det som gått förlorat.
Likt landsmannen Guy Delisles seriealbum Pyongyang (2003), som skildrar de månader då han arbetade i Nordkorea, beskriver Änder en märklig undantagstillvaro. Nej, Kanadas oljefält går inte att jämföra med livet i en sluten diktatur, men även om arbetet betalar bra, så innebär den isolerade lägertillvaron en enorm press för dem som jobbar där. Framförallt gäller det för de få kvinnor som jobbar i en hypermaskulin miljö, där många sover sig igenom instruktionsvideorna om arbetsplatssäkerhet och där alkohol och droger är självklara medel för att lindra en mördande monotoni. Den sunkiga arbetsplatsjargongen glider över i sexuella trakasserier som i sin tur går över i regelrätta våldtäkter, utan att handlingen nödvändigtvis kallas för just detta.
Det här är också historien om ett klimatmässigt uppvaknande. Under perioden då boken utspelar sig presenteras fracking fortfarande som en ny och miljövänlig teknik och hudutslag är bara smällar som arbetare får ta. De änder som har fått ge albumet sin titel ingår i det symboliska ögonblick som på allvar väcker opinionen mot oljesand. Visuellt är albumet en kärleksförklaring till den miljö som Beatons arbete är med om att förstöra. Människorna framställs med enkla streck, instängda i små serierutor som symmetriskt sprids över sidorna. Kanadas storslagna landskap och vilda djur tecknas däremot ömsint fram detaljerat, med detaljer, volym och kropp. Första gången Katie ser ett oljefält gestaltas det med ett skräckromantiskt bildspråk, där rök och ljus träder fram mot en nattsvart fond. Litterära skildringar kan ibland ha en tendens att kantra mot det självbeskådande. Det händer aldrig i Änder. Att It-lit och översättaren Michael Larsson gett oss den på svenska är en glädje.