Just nu pågår ytterligare ett drev mot utrikesminister Margot Wallström. Detta efter att hon i en riksdagsdebatt använde begreppet ”utomrättsliga avrättningar” med anledning av de vedergällningsattacker som utförts efter att israeler knivattackerats under de senaste månaderna. Amnesty International, Human Rights Watch och B’Tselem har använt sig av samma begrepp.
Från Amnestys senaste årsrapport från Israel och de ockuperade Palestinska områdena (2014) står att läsa: ”Israeliska soldater och gränsvakter dödade rättsvidrigt 50 palestinier på Västbanken och fortsatte använda övervåld, inklusive skarpa skott under demonstationer mot Israels fortsatta militära ockupation då man också grep politiska aktivister, liksom under Israels 50 dagar långa militära offensiv i Gaza. En del dödanden kan i själva verket ha varit utomrättsliga avrättningar.”
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu angör sig alltså över att Wallström menar att en rättsstat måste reagera proportionerligt i förhållande till det våld den utsätts för. Att dessa självklara principer upprör ”Mellanösterns enda demokrati” är lika delar svårt som enkelt att förstå. Svårt för att principerna rättsstaten vilar på torde vara välkända och universella. Enkelt för att propagandakrigföring i form av att kontrollera bilden av staten Israel och dess gärningar är livsviktigt för Netanyahus regering.
I Studio Ett (7/12, 2015) diskuterade statsvetarna Anders Persson och Isabell Schierenbeck Wallströms uttalanden och gjorde den intressanta iakttagelsen att regeringen framstår å ena sidan som handlingskraftig och ståndaktig i och med erkännandet av Palestina som stat, märkning av varor som kommer från israeliska bosättningar på palestinsk mark och tydlighet i språkbruket från utrikesminister Wallström. Men så fort statsminister Löfven går in och ska försöka ”dämpa” eller ”släta över” de ”grodor” som påstås hoppa ur Wallströms mun, så framstår regeringen som oprofessionell och velig.
Det är bara att hålla med. Regeringen måste sluta vara ängsliga. Sätt ner foten och välj inriktning på politiken i förhållande till Israel och Palestina. Den israeliska högerregeringens strategi verkar vara att kränka palestiniernas rättigheter för att sedan tysta all tillstymmelse till kritik mot samma kränkningar. Netanyahu tar naturligtvis varje chans han får att svartmåla de länder som väljer att erkänna Palestina och kritiserar Israels folkrättsvidriga ockupation. Man är inte intresserade av att förhandla om fred för att, och det här har försvunnit helt från debatten, Netanyahu är den första premiärministern som öppet medger att Israel inte går med på en tvåstatslösning.
Sveriges utrikespolitik måste utgå mer från detta faktum. Skiftet hos Israel skapar instabilitet och stärker extremister på båda sidor. Först när detta blir utgångspunkten kan svensk utrikespolitik gentemot Israel både bli trovärdig och konsekvent. Antingen fortsätter Sverige vara en tydlig röst för fred, mänskliga rättigheter och palestiniernas rätt till sitt eget land, eller så försöker man medla och föra diplomatiska samtal med den part i konflikten som är mest ointresserad av precis det. Att rakryggat stå upp för Palestina och kritisera Israels ockupationspolitik kan få andra länder att följa efter. Då kanske de numera obefintliga fredssamtalen kunde bli fler.
