LO-kongressen i juni fattade efter en lång debatt beslutet att använda Lissabonfördraget som en bricka i spelet för att garantera svenska kollektivavtal. Det är sorgligt att konstatera att Wanja Lundby-Wedin inte alls följt beslutet. I stället har vi fått höra en strid ström av argument för Lissabonfördraget och olika ”lösningar” på Vaxholmsproblemet:
1. Lissabonfördraget är bättre
Att det nya fördraget skulle vara bättre är huvudargumentationen. Men även om man, som svenska LO tycker att det är bättre i största allmänhet ändrar fördraget inte det som är grunden till domstolens beslut i Vaxholmsfallet – att friheten för kapital, arbete, tjänster och varor inom EU står över fackliga rättigheter. På en direkt fråga svarade EU-kommissionären Margot Wallström att Lissabonfördragets rättighetsstadga INTE ger fler rättigheter till arbetstagare och att EG-domstolens rättspraxis inte påverkas.
2. Inför en social klausul
Det andra spåret är att kräva ett tillägg till Lissabonfördraget, en social klausul. Inte heller detta ändrar domstolens beslut. Det är för sent att förhandla om Lissabonfördraget – och närmast omöjligt, eftersom alla 27 medlemsländer skall godkänna förändringar – därför skulle en social klausul inte gälla Lissabonfördraget, utan nästa fördrag. Med tanke på att Lissabonfördraget tagit sju år att driva igenom är det många som inte är villiga att börja arbeta på ett nytt fördrag.
3. Ändra utstationeringsdirektivet
Det tredje spåret, som framförallt EU-parlamentarikern Jan Andersson, s, torgfört är att ändra EU:s utstationeringsdirektiv. Det har EU-kommissionen sagt nej till, så det kan inte betraktas som en lösning på kort sikt. Men på lång sikt är det inte heller en trolig lösning, eftersom de länder – Tyskland, Danmark, Holland och Frankrike – som står LO:s position närmast har sagt nej. Därutöver finns en rad regeringar som direkt ställde sig på Lavals sida, och risken är att de, om utstationeringsdirektivet öppnas för ändringar, tvärtemot LO:s önskan, genomför förändringar som går i ännu mer arbetsgivarvänlig riktning.
4. Förändrad svensk lagstiftning
Sist – eller snarare först eftersom detta var LO:s första förslag – är lösningen att gå ner på den nationella nivån och ändra svensk arbetsmarknadslagstiftning. Ingen vet nu hur en sådan ändring ser ut eftersom regeringen Reinfeldt gett utredaren Claes Stråth den 15 december som sista datum, men av det som läckt ut ser det ut att bli en ”dansk lösning” – en kompromisslösning som tydligt försämrar de fackliga möjligheterna till stridsåtgärder.
En springande punkt – avgörande i Lavalfallet – är att svenska fackföreningar försökte ta strid för en genomsnittslön – men enligt EG-domstolen får man bara ta strid för minimilön i kollektivavtalet.
Eftersom genomsnittslönerna i Sverige varierar beroende av i hur dyr landsända arbetet utförts skulle det inte vara helt enkelt att gå över till ett system där minimilönen istället för genomsnittslönen är den reella nivån i kollektivavtalet. Och i vilket fall är det inte, som LO hoppats, så att svensk lagstiftning fixar problemet: istället innebär det en anpassning till den lägre nivå av fackliga rättigheter som finns i övriga EU.
Denna debatt är inte lätt att hänga med i. Och kanske är det argumentens enda verkliga styrka. Den som letar efter en garanti för att kollektivavtalen försvaras blir besviken.
En grundregel inom retoriken är att man skall se till att ha många argument ifall argumenten är svaga. Men det gäller bara under förutsättning att de inte som i uppställningen ovan, står i konflikt med varandra. Om nu Lissabonfördraget är så bra – varför skulle en ”social klausul” över huvud taget behövas? Och om det går att lösa Laval-problemet på EU-nivå – varför måste det till svensk lagstiftning?
Ändå skulle lösningen vara så enkel. Se till att skjuta på ratificeringen av Lissabonfördraget. Kräv sedan ett permanent, juridiskt bindande undantag för Sveriges unika kollektivavtalsmodell. Det vore politiskt självmord för regeringen Reinfeldt att ställa sig emot det. Och Sverige vore i gott sällskap inom EU med både undantagen och uppskjutandet av ratificeringen.
Det är nästan obegripligt att Sahlin och Lundby-Wedin frivilligt väljer den andra vägen.
LO:s argumentation faller sönder inför de egna medlemsförbunden. Mona Sahlins auktoritet faller inom s-riksdagsgruppen.
Det har aldrig varit gratis för socialdemokraterna att skänka bort mer makt till EU. Nu är det dyrare än någonsin.
/Aron Etzler
