Ge ett barn en marshmallow. Förklara samtidigt att det får en till om det kan vänta 15 minuter utan att äta upp den första. Lämna sedan rummet. Barnets förmåga att vänta på belöningen har – enligt en berömd psykologisk studie som publicerades på 90-talet – stor betydelse för dess framtida skolresultat.
Många forskare har dock ifrågasatt studien, som baserades på färre än 90 barn och inte tog hänsyn till föräldrarnas inkomst och utbildningsnivå. Häromveckan publicerades också en uppmärksammad uppföljning som gav ett helt annat resultat. Framförallt försvann effekten på framtida skolresultat nästan helt när hänsyn togs till barnets sociala bakgrund.
Barns förmåga att klara marshmallowtestet handlar enligt forskarna bakom studien inte bara om självdisciplin, utan också om trygghet och tillit. Medelklassbarn behöver inte tvivla på att belöningen faktiskt väntar, medan barn från fattiga hem ofta har bittra erfarenheter av att ha blivit lovade något som sedan aldrig kommer. För dem gäller det att passa på när något bjuds, för imorgon kan skafferiet vara tomt.
Det förvånande är dock inte att klass har betydelse, utan att den ursprungliga studien fick så enormt genomslag trots att den inte tog hänsyn till barnens bakgrund. Kanske borde ett nytt ”marshmallowtest” formuleras: om en vetenskaplig studie påstår sig säga något om människors beteende utan att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer så är den värdelös. Med en sådan princip skulle inte bara många klassiska psykologiska studier, utan också många av påståendena i dagens politiska debatt falla sönder.
Ett klockrent exempel är debatten om de vinstdrivna skolornas vara och icke vara. Den senaste tiden har Internationella Engelska Skolan, IES, och dess grundare Barbara Bergström varit i blåsväder efter ett utspel om att Sverige är ett ”kommunistvälde”och anklagelser om glädjebetyg. Men Bergrström har också hyllats som ett föredöme av debattörer som menar att disciplin och ordning är räddningen för den svenska skolan.
”Inför en Lex Barbara”, skrev PM Nilsson nyligen i Dagens Industri (20/5, 2018). Den svenska skollagen behöver kompletteras med ”uppfodrande ord om vikten av flit, ordning och personligt ansvar”. Krav på proper klädsel, förbud mot snöbollskastning och högtidliga skolavslutningar med tal av rektor är enligt PM Nilsson ”hemligheten bakom Engelska Skolans goda resultat”.
”64 procent av friskolornas elever har högutbildade föräldrar jämfört med 25 procent på de kommunala.”
Men förutom tendensen att sätta glädjebetyg har annan faktor varit avgörande för IES goda resultat. När läraren Marcus Larsson, medgrundare av den ideella Tankesmedjan Balans, tittar närmare på statistiken över föräldrarnas utbildningsbakgrund visar det sig att nästan samtliga av IES skolor ligger långt över snittet. Medan IES berömmer sig av att ha ”vänt utvecklingen” i kommunala problemskolor avslöjar statistiken att man efter övertagandet helt enkelt bytt ut sitt elevunderlag.
Egentligen är det ganska självklart. Disciplin, proper klädsel och oklanderligt uppförande skrämmer bort de elever som har svårast att leva upp till kraven och lockar barn från en mer privilegierad bakgrund. Och det är inte bara IES som har ett selektivt urval av elever som affärsidé: 64 procent av friskolornas elever har högutbildade föräldrar jämfört med 25 procent på de kommunala, enligt en sammanställning som Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund och LO gjort.
Att borgerlighetens vinstkramare låtsas att innovativa metoder förklarar friskolornas goda resultat är inget annat än ett hån mot alla kämpande lärare och elever i ”dåliga” kommunala skolor. De är i stor utsträckning offer för tilltagande segregation, skev resursfördelning och växande klyftor, men pekas i debatten ut som ansvariga för sin egen situation – precis som de ”odisciplinerade” barnen i det ursprungliga marshmallowtestet.
