”Så lyckades brottslingar ta sig in i en ny miljardindustri: den svenska skolan”. En ingress i Aftonbladets granskningsserie häromveckan säger något viktigt om svensk offentlig sektor idag. På område efter område pumpas skattemedel in i privata fickor. Ibland är profitörerna så ivriga att de passerar lagens gråzoner, men det mesta sker genom att lagar och regler läggs till rätta just för att denna dränering ska kunna ske. Profitörerna har inte sällan själva varit med och öppnat upp för dessa färdigpackade affärsmöjligheter.
I den allmänna debatten sätts det gärna upp en enkel motsättning mellan stat och marknad. I den nyliberala vändningen de senaste decennierna har dock staten aktivt använts för berikande av starka kapitalintressen. I Sverige ser vi hur detta rofferi har intensifierats på senare tid.
En del av det är att regeringens jobbfiasko har blivit till en miljardindustri för kommerisella aktörer som ”coachar” arbetslösa eller anordnar meningslösa eller utnyttjande Fas 3-verksamheter. Detta är en ”marknad” helt skapad med skattemedel, som en förlängning av en lönedumpnings- och disciplineringspolitik.
Det riktigt stora pengaflödet går dock i genom vård, skola och omsorg – områden där välfärdsstatens tjänsteutbud har vuxit fram just som ett sätt att freda verksamheten från marknadslogik. Där är det internationella finansbolag – gärna med säte i skatteparadis – som i rask takt äter sig in. Välfärdstjänster blir extra attraktiva, eftersom vinsten garanteras av det offentliga – som också tar riskerna. Det som samtidigt utmärker dessa tjänster är att personalkostnader dominerar. ”Effektiviseringar” innebär sålunda normalt att personalens löner och arbetsvillkor får ta smällen. De anställda finansierar profiten med sin trygghet, hälsa och pension.
Detta är skamlöst och skandalöst. Och en god utgångspunkt för en bred motoffensiv mot marknadsfundamentalismen.
Den norska alliansen ”For velferdsstaten” avhöll i veckan sin årliga konferens under rubriken ”Ta tjänsterna tillbaka”. I en rapport presenterar man en konkret verktygslåda för hur det politiska utrymme som finns trots EES-regler (Norge påverkas också av EU:s marknadsimperativ) kan tas till vara och hur verksamheter kan återföras till offentlig regi i olika situationer. Det kan handla om klausuler för vad kontraktsbrott ska resultera i, eller tydligare gränser mellan kommersiella och icke-kommersiella aktörer. Lagstiftningen spelar förstås också en roll. Den norska friskolelagen har effektivt täppt till möjligheterna att plocka ut vinst på annat sätt än genom utdelning och därmed stoppat kommersiell rovdrift i skolsektorn. Det är en lag som kan tjäna som inspiration på andra områden.
Det allra viktigaste är dock det politiska greppet. Huvudmålet är inte att försöka påverka enskilda partier i den parlamentariska processen. Det är att samla progressiva krafter i fackföreningarna och andra folkrörelser, för att skapa ett bestående tryck i samhällsdebatten och i alla politiska processer.
På konferensen kom en av de tydligaste rösterna från LO i Trondheim, där norsk politik förnyades genom att grunden för ett rödgrönt samarbete lades underifrån, av fackföreningsrörelsen. Budskapet nu var att fackens ansvar sträcker sig bortom valen, för ”har marknadens osynliga hand väl fått ett litet tag ska det mycket till innan den släpper”.
Ska välfärdstjänsterna återvinnas från brottslingar och/eller finansakrobater är det just den typen av alliansbyggen som bedriver både defensiv och offensiv kamp som också behövs i Sverige. Det är viktigare än att förhandla gemensamma riksdagsutspel.
