John Ajvide Lindqvist har gjort monumental succé med sina skräckromaner. Jesper Weithz möter honom i ett samtal om bakgrund, litteratur och skräck.

När jag ringer Jenny, kvinnan som är pressansvarig för skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist berättar hon att ”John inte gör mer media”.
Jag svarar att jag ringer från en liten vänstertidning och själv är skräckkonnässör. Det kanske kan bli en rolig intervju och annorlunda?
– Jag mejlar honom, säger Jenny som låter allt annat än imponerad.
Vem kan klandra henne? Den logiska kopplingen mellan liten vänstertidning och skräckgenren är minst sagt oklar. Men bluffen är sjösatt och jag håller tummarna. Förmodligen förgäves.
Att John Ajvide Lindqvist ”inte gör mer media” är lätt att förstå. Hans litterära framgångshistoria de senaste åren är monumental. Med uppväxtskildringen och vampyrromanen Låt den rätte komma in tog John Ajvide Lindqvist ett fast grepp om såväl kritiker- som försäljningslistor, vilket han fortsatt med med zombieromanen Hanteringen av odöda, novellsamlingen Pappersväggar och nu den nyutkomna romanen Människohamn. Liksom Åsa Linderborg hör John Ajvide Lindqvist till den lilla exklusiva skara författare som älskas av både recensenter och de som köper böcker på Konsum och Pocketshop.
Men debuten och den följande succén var inte given. Svensk skräck? För de som inte gillar själva genren låter det såklart ointressant. Och landets skräckälskare har trots stort tålamod lärt sig att svensk skräck är skräckinjagande, men inte så som skaparna tänkt.
Svensk skräck? Jodå. Idag finns John Ajvide Lindqvist utgiven på tolv språk. Vid Göteborgs filmfestival fick Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in det Nordiska filmpriset. På Tribeca Filmfestival i New York fick filmen det högsta priset i berättarklassen. Svensk skräck? tänkte kanske bolaget bakom filmen när de försummade marknadsföringen av filmen. Men nu har man tänkt om, skjutit upp vårens premiär till i oktober och satsar rejält.

Svensk skräck! tänkte De Aderton och gav John Ajvide Lindqvist Svenska Akademiens pris till Harry Martinsons minne förra året. Och för drygt en månad sedan vann han Selma Lagerlöf-priset.
Mot förmodan ringer Jenny tillbaka:
– John undrar ifall Flamman är samma tidning som Norrskensflamman.
– Ja, svarar jag, osäker på om det är bra eller dåligt.
Men en minut senare har jag en intervju bokad. Förklaringen får jag när jag träffar John Ajvide Lindqvist i samband med en boksignering på Science fiction-bokhandeln i Gamla stan i Stockholm.

– För många år sedan skickade jag ut några texter jag skrivit till en rad tidningar. Kenth var den enda som brydde sig om att svara, så jag står i tacksamhetsskuld, säger John Ajvide Lindqvist.
Den Kenth som John Ajvide Lindqvist syftar på är den numera bortgångne Kenth Karlsson, chefredaktör på Flamman under mitten av nittiotalet.
– Norrskensflamman är en av de få tidningar jag har prenumererat på faktiskt. Några år på nittiotalet, säger John Ajvide Lindqvist.
Några av texterna han skickade in publicerades. Sveriges skräckmästare är alltså en före detta Flammanskribent.
Att vi ses i samband med en boksignering på Science fiction-bokhandeln har sin litterära poäng. I efterordet till Pappersväggar framför John Ajvide Lindqvist sitt tack till de ”fyra som kommit till Science fiction-bokhandeln båda gångerna jag signerat”.
Det märks att John Ajvide Lindqvist har blivit intervjuad förr och förmodligen enligt löpandebandprincipen. Alltså av nöjesjournalister som vill ha några citat till sin nyhetsartikel. Den sortens journalister som kallar John Ajvide Lindqvist för Sveriges Stephen King och frågar honom vad han själv är mest rädd för och varför han tror att människor tycker om att bli skrämda.

Inledningsvis under vår intervju svarar John Ajvide Lindqvist inte på de frågor jag ställer utan de frågor han tror att jag ställer. Jag frågar om hans syn på låg- och högkultur och han svarar på frågan om varför filmen Låt den rätte komma in kan vara så bra, trots att det är en vampyrfilm. Det kan tas för divalater men är förmodligen motsatsen; den enda rimliga reaktionen på mediadramaturgins tomgång.
För att bryta läget lägger jag fram en tes:
Som relativt hängiven skräckläsare är det frustrerande att se John Ajvide Lindqvist kallas för Sveriges Stephen King eller liknande. Med minsta kunskap om skräckgenren är det lätt att se att John Ajvide Lindqvist har ett mycket tydligare släktskap med Clive Barker, mannen som bland annat skrivit romanen som ligger till grund för de klassiska Hellraiser-filmerna. John Ajvide Lindqvists miljöer sammanfaller oftare med Stephen Kings än med Barkers, men där Stephen King är en graffoman, djupt förälskad i att skriva (i bemärkelsen producera textmängd; ibland kortar han namnen på sina karaktärer för att göra tegelstensromanerna något kortare), är Clive Barker och John Ajvide Lindqvist förälskade i språket. Vilket gör dem till bättre stilister, och denna språkvård märks på att deras berättelser är mindre i volym. Kort sagt: bättre författare.
Men mer än något annat förenas Clive Barker och John Ajvide Lindqvist i sin upptagenhet av kärleken. Den bärande ryggraden i John Ajvide Lindqvists tre romaner är en vardaglig kärlek – den helande, den sårande, den farliga, den förlåtande, den villkorslösa kärleken. Kärleken i Clive Barkers böcker däremot tar form i begäret, den fåfänga kärleken.
John Ajvide Lindqvists och Clive Barkers författarskap är besläktade genom sin romantiska läggning.
– Se där ja! Visst är det så. Jag inspireras mycket mer av Clive Barker. Han är världens hemskaste, säger John Ajvide Lindqvist och på hans röst hörs att det inte är negativt.

Hur känns det att alltid liknas vid Stephen King?
– Det är lätt att bli trött på. Och dessutom har Stephen King en machosyn på hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Inte värsta sortens, men det finns där och stör mig. Det har inte Clive Barker, av förklarliga skäl. [Clive Barker är öppet homosexuell, red anm]
Att John Ajvide Lindqvist ofta liknas vid Stephen King är inte bara ett uttryck för mainstreammedias genuina ointresse för research utan också dess oförmåga att lära sig det minsta om de breda folklagrens kultur.
– Jag kan möta journalister som säger att ”du skriver skräck, det är väl inte så bra”. Å andra sidan kan journalister försöka pådyvla mig något alltför litterärt. Då måste jag ta ner det och säga att ”jag vill bara att blodet ska spruta, det är sköna grejer”, säger John Ajvide Lindqvist och fortsätter:
– Recensenter tycker ibland att jag ska ta bort skräcken. De tror att skräckelementen är en förevändning för att få berätta om människan och samhället. Men det är tvärtom. Människan och samhället är en förevändning för att ha mina skräckscener.

Det som gör John Ajvide Lindqvist om inte unik, så åtminstone sällsynt är hur han blivit litterärt accepterad trots att han skriver inom en bespottad lågstatusgenre som skräck.
– En kärleksfilm kan vara en romantisk komedi, eller ett Tennesse Williams-drama från sydstaterna. Den kan vara mycket saker. Men skräck upplevs som en begränsad genre.
Underförstått att så är det inte. Redan genrebegreppet i sig är problematiskt. Den episka familjekrönika är en genre. Den fiktiva biografin också. Men dessa genrer upplevs inte som begränsade och behöver sällan förklara sig. De definieras inte ens som genrer. Lågstatuslitteratur delas in i genrer, högstatuslitteratur delas upp i traditioner och tendenser.
Men John Ajvide Lindqvist har som sagt accepterats. Han har inte, till skillnad från Liza Marklund eller andra dussinförfattare blivit uppmärksammad för att han säljer mycket utan sålt mycket för att han är bra. Riktigt bra. ”
Trots att det är skräck”, som många måste tillägga för att visa att de egentligen har mer sofistikerat kulturmönster.

– Jag vill befinna mig på en mellannivå. Jag vill skriva högkvalitativ underhållningslitteratur. Eller som jag själv kallar det: fungerande melodram. Som Lars von Triers filmer till exempel. De är så jävla mycket, överlastade, men man köper det. De känns aldrig kalla eller beräknande, de berör.

Känner du dig aldrig lockad att ge dig in i litteraturens finrum?
– Jag skulle kunna. Men jag vill inte. Jag försöker att INTE tänka Litteratur när jag skriver. När jag arbetade på Människohamn visste jag att recensenter skulle tycka att slutet var för stort, för specialeffektsaktigt. Jag vet att det skulle bli bättre litteratur om jag tog bort mycket och gjorde det mer subtilt. Men nej. Jag vill att det ska vara så här. Det är kul att skriva det.

Det låter som du skrev det på ren jävelskap.
– Jag ska inte glömma vilken genre jag skriver i. Jag ska absolut inte tänka ”hmm, tar jag bort de här sidorna får jag bättre recensioner och det blir en mer sluten, sfärisk roman”. Jag vill inte skriva höglitteratur. Det tar för mycket tid att sitta och slipa.

Du är väldigt öppen med ditt kreativa arbete. Du pratar, till exempel, om din nästa roman som ska heta Lilla stjärna. (Under intervjun avslöjar han dessutom hur den ska sluta. Och förstör därmed min läsning.) Och i efterordet till Pappersväggar skriver du öppenhjärtigt om novellerna och andra romaner du skrivit. Det påminner om en annan skräckförfattare …
– Jag är medvetet inspirerad av Stephen Kings no nonsense-tänkande när han säger: ”Jag är hantverkare. Jag gör så gott jag kan. Hoppas ni gillar det.”

Den här respektlösa synen på litteraturen är vanlig hos författare utan kulturellt kapital i ryggen.
– Det är möjligt. Jag har ju inte sånt kapital bakom mig, så jag vet inte. Men människor som kommer från fattiga omständigheter kan ju bli riktigt jävliga när de blir kapitalister. På kulturkapitalets område är det säkert likadant. Har man väl lyckats komma upp till parnassen, eller åtminstone krälar vid foten, då börjar man ikläda sig skruden. Fast om man kom från familjen Rådström eller från Bonnier, skulle det säkert vara väldigt svårt att göra det motsatta, på riktigt, att gå hela vägen ner. Man kan anta attityden, men det går nog inte in på skelettet.

I sitt sommarprat förra året berörde John Ajvide Lindqvist sin klassbakgrund och klassresa. Han beskrev att han har blivit en människa som har Mozart i iPoden men ändå inte vet hur det är att vara en sådan som har Mozart i iPoden. Alltså: man kan göra en klassresa, men ändå aldrig bli helt och hållet förändrad.
– Man kommer inte ifrån sin bakgrund. Men det där med iPoden var mest en bild. Jag har ingen Mozart i min iPod. Jo kanske en låt. Jag lyssnar mest på svensk schlager.
Han sjunger gärna schlager också. Hemma i huset utanför Norrtälje går Singstar Svenska Schlagers [ett slags karaoketevespel, red anm] varmt. Just det spelet använde han i en Dagens Nyheter-intervju i vintras för att förklara klasskillnader för en oförstående journalist: ”Du vet – i mitt universum är Singstar lika självklar som psykoanalys i ert. Sånt man gör bara.”
– Min mamma jobbade på lunchservering och slevade upp mat. Och pappa jobbade på ett litet varv som tog hand om sommargästernas båtar. Men trots det, och att jag prenumererat på Norrskensflamman (skratt) är det först på senare år som jag fattat på riktigt att jag är från arbetarklassen.

Har den insikten påpekat ditt skrivande?
– Det var först när jag i Låt den rätte komma in skrev min bakgrund och min biografi som det lossnade. Jag kan genren, jag kan geografin, jag kan de här människorna. Då blev det rätt, när jag inte försökte göra mig till och skriva litteratur längre.

En recensent har velat koppla ihop dig med de svenska arbetarskildrarna.
– (Skratt.) Det måste du såklart fråga eftersom du kommer från Flamman. Du frågar mig mycket saker inga brukar fråga mig om.

Känner du dig som en del i den traditionen?
– Det är kul när en recensent har skrivit så. Precis som det är kul att få Selma Lagerlöf-priset. Jag blir stolt.

Det som skiljer de mest framgångsrika skräckförfattarna – Stephen King, Clive Barker och John Ajvide Lindqvist på hemmaplan – från dem som ligger steget efter – Michael Crichton, Dean Koontz och på hemmaplan, Andreas Roman – är människosynen som ligger latent i berättelserna. De mindre framgångsrika har en mer cynisk, i vissa fall rent konservativ människosyn. Om det är en följd av författarnas sociala bakgrunder kan jag inte vederlägga. Men klart är att författarna med något slags vänsterlutning (Stephen Kings son heter Joe Hill efter just den Joe Hill) är mer framgångsrika. Och bättre.
Jag lägger fram den främre halvan av teorin.
– Det var ett påstående! Koontz har jag läst två böcker av. Men kommer inte läsa något mer. Ytligt liknar han Stephen King. Det är bra idéer, bra skrivet, men jag tycker inte om det. Det handlar om människosyn. Jag har inte tänkt på det, men tror att du har helt rätt. Jag kan i och för sig inte utveckla svaret eftersom det blir att glorifiera mig själv. ”Jag är en fin människa, jag tycker människor är så fina.”

Men du skriver empatiskt även om de mest bestialiska människor.
– Jag försöker behandla de jag skriver om med värdighet, ge dem verkliga historier. I slutändan försöker jag skildra dem psykologiskt trovärdigt för att det ska bli så otäckt som möjligt när det går illa för dem, när de ska bli uppätna eller vad fan det är. På sitt sätt cyniskt av mig. Men under skildrandet känner jag för dem och vill inte att det ska gå illa för dem. Jag mår illa av det själv.
– Det finns något i mig som tycker om Håkan [en pedofil mördare, red anm] i Låt den rätte komma in. Han är ju verkligen den hemskaste människa jag skrivit om, men jag tycker inte han är hemsk, bara ömkansvärd och en ohyggligt sorglig människa.

Eller som Sven-Eric Liedman uttryckt det: att se sig själv i andra. Att se andra i sig själv.
Här tror jag en nyckel till framgång går att hitta, det som bortsett från deras rent litterära kvaliteter förenar John Ajvide Lindqvist och Stephen King. Humanismen, eller radikalare uttryckt: solidariteten, skapar en resonansbotten man som läsare vill återkomma till.

I dina romaner är de flesta personer, såväl de monstruösa som de ordinära, kantstötta människor lägre ner på samhällsstegen. Var kommer de ifrån?
– Jag hämtar dem från min uppväxt i Blackeberg och delvis från min uppväxt med min pappa ute i skärgården. Pappa var extremt tolerant, han dömde inte människor, så runt omkring sig hade han mycket människor som jag tyckte var väldigt jobbiga när jag var liten.
John Ajvide Lindqvist gör en kort paus. Hans sätt att prata avslöjar en erfaren estradör, men här tycks det inte vara en konstpaus, utan en … allvarspaus.
– Och sen kommer människorna inifrån mig själv. Oavsett hur det har gått för mig och oavsett att jag står med på DN:s kritikerlista så är det fortfarande så här jag känner mig i förhållande till andra människor och omvärlden. En del av mig gör det i alla fall.
Han gör paus igen. Jag tänker på Mozart i iPoden. Att man inte kommer ifrån sin bakgrund, och att bakgrunden självklart påverkar hur litteraturen ser ut.

I Gamla stans turistträngsel gör en man bondfångartricket med en ärta som ligger gömd under en av tre tändsticksaskar.
– Usch det där tricket. Jag brukade stå här och trolla, säger John Ajvide Lindqvist, som är före detta trollkarl i likhet med en av per
sonerna i Människohamn.
– Jag brukade stå precis här och trolla, säger han och pekar på en plats snett mitt emot Science fiction-bokhandeln.
Nu ska han istället in och signera böcker. Jag nämner de fyra fansen han tackade i efterordet till Pappersväggar.
– Tror du de är här? Det var ändå tre år sedan sist, säger John Ajvide Lindqvist.

Jesper Weithz

”Effektivisera återvändandet”. Så motiverar regeringen sin nya lagändring, där preskriptionstiden för utvisningsbeslut förändras.

Lagändringen innebär att den som fått avslag på sitt uppehållstillstånd men stannat kvar i Sverige inte längre kommer ha möjlighet att ansöka om det igen, förrän personen lämnat landet och preskriptionstiden löpt ut. Motivet bakom förslaget är att se till att personer med utvisningsbeslut faktiskt tar sig härifrån.

Högerregeringen säger sig vilja stärka incitamenten att lämna Sverige. I praktiken innebär det att göra det riktigt jävligt för människor att komma hit – så pass att det trumfar de faror och svåra livsvillkor som driver människor från hem och familj.

Flyktinggruppernas riksråd (FARR) betonar i sitt utlåtande om förslaget att det främst riskerar att leda till att människor fastnar i papperslöshet. Det finns många orsaker till att en person med utvisningsbeslut stannar i Sverige. Att preskriptionstiden är fyra, och inte fem år, är inte en av dem. Behöver det nämnas att utredningen bakom lagändringen inte innehåller något faktaunderlag som pekar på att reformen faktiskt skulle leda till ökat återvändande?

Vanligt är i stället att utvisningen helt enkelt inte går att verkställa för att mottagarlandet inte kan eller vill ta emot personen. Eller ännu vanligare: att riskerna med att återvända är långt värre än att leva ett liv i papperslöshet i Sverige.

Förslaget vore givetvis bara ett i raden av beslut som syftar till att kringskära människors möjlighet till ett drägligt liv, som Tidöpartierna kan ta åt sig äran för. Det är inte fråga om signalpolitik – lagförändringar, som den förra året om höjt krav på inkomst för att få arbetstillstånd, får hårda konsekvenser för en stor grupp människor.

Och även på andra, mer ljusskygga områden, flyttas högerns positioner fram (även av oppositionen). En tendens vi har lagt märke till är att det blir vanligare att det är mammorna i papperslösa familjer som sätts i förvar. Eftersom barn inte får hållas fängslade mer än en kort tid – förvaren är inget annat än fängelser – har det oftast varit papporna som blir inlåsta, men detta tycks alltså vara på väg att förändras.

Läs mer

Inrikes/Nyheter • 06 maj, 2021

Forskare sågar regeringens nya flyktingpolitik: ”Katastrof för integrationen”

Ett annat exempel såg vi efter en demonstration som hölls utanför förvaret i Märsta nyligen. Personalen nekade då tre barn som rest långt för att besöka sin mamma som sitter inlåst. Orsaken var att de ”riskerade att störa ordningen” på förvaret, eftersom att de kom i sällskap med en vuxen som deltagit i demonstrationen. Barnen och mamman är bara några av dem som får betala priset för den politik som vill straffa människor som försöker ta sig till Sverige. Förmodligen ska detta ses som ytterligare sätt att ”effektivisera återvändandet”.

Men inget nytt under solen. Det är viktigt att vi uppmärksammar när repressionen hårdnar och människors livsvillkor medvetet försämras. Å andra sidan vet vi redan tillräckligt. Det är hög tid att inse att vi inte kan förlita oss på någon regering oavsett färg. För att verkställa den politik vi vill ha ligger ansvaret hos oss, och i det har vi bara varandra. Det är hög tid att organisera sig. Vårt arbete fortsätter och vi behöver allt stöd vi kan få. Ingen är fri förrän alla är fria!

Ingen människa är illegal

Romanen ”Det finns liv här” skildrar ett förlorat Sverige – som snart kan vara tillbaka, vare sig vi vill det eller inte.

Är du bra på att samarbeta med dina grannar? Kanske det, men troligen hade du varit ännu bättre på 1970-talet. Det hävdar i alla fall både min juridiklärare och författaren Elise Karlsson, som i sin roman Det finns liv här (Natur & kultur, 2024), skildrar Rinkeby under den ovan nämnda tidsperioden.

I Karlssons bok lever karaktärerna i gemenskap. När de inte engagerar sig i Hyresgästföreningen, studiecirkeln eller demonstrationen så umgås de med varandra på på innergårdarna i det nybyggda miljonprogrammet. Alla känner alla, barn spontanleker med varandra. Som läsare sugs jag in i ett varmt, gult ljus, långt ifrån twitterkrig och gentrifieringsmedvetna brf-styrelser.

Vad har hänt? Min lärare säger: ”Svensken har tappat föreningsvanan!”

Det säger han i en juridisk kurs i vägföreningar som jag går genom mitt dagjobb som fastighetsförvaltare, där jag representerar min arbetsgivare i en mängd vägföreningar. Vad är en vägförening ens? Det är en förening för fastighetsägare med syfte att ta hand om den gemensamma vägen när det offentliga av olika skäl inte står för vägunderhållet. Över kaffe och vetebröd diskuterar man typer av makadam, frekvens på snöröjning och om det är värt att höja årsavgiften med 100 kronor för att ha kvar gatubelysningen.

För var ska svensken i dag lära sig att renskriva ett protokoll? Partier och intresseorganisationer har under lång tid tappat medlemmar.

Låter det torrt? Glöm det. I mitt arbete häpnar jag ständigt över alla känslor som spelas upp – allt på grund av en ynklig grusväg. Hat, förtvivlan, lidande. En sur gubbe stämmer föreningen för att styrelsen tog 500 kronor ur kassan för att bekosta korvgrillning efter städdagen. En luttrad småbarnsmamma sätter upp en bom för den gemensamma infarten tills alla har betalat. Alla bråkar, ingen begriper hur det ska gå till. Ingen förstår hur man justerar protokollet eller sköter röstlängden. Styrelsen avgår, grannar stämmer varandra.

Låt mig vara tydlig: Några hundra meters asfalt är en existentiell fråga.

I slutet av Det finns liv här anas fortsättningen. Ungdomarna vill inte längre engagera sig i ortens SSU-förening eller den marxistiska bokcirkeln. I stället ska de satsa på sig själva, tjäna pengar och ha dyr kostym. Helt i linje med vad Abba-Frida käckt säger i Svenskt Näringslivs kampanj ”Satsa på dig själv”.

Karlssons roman ger perspektiv på tårarna som faller över grusvägen. För var ska svensken i dag lära sig att renskriva ett protokoll? Partier och intresseorganisationer har under lång tid tappat medlemmar.

Läs mer

Utanför kulturhuset Cyklopen målas en banderoll till stöd för dem som kämpar mot den franska lag som ska motverka ockupationer. Foto: Tuija Roberntz

Inrikes • 16 juni, 2023

Gränslös organisering för rätten till bostad

I samhället som kommit ur det skifte som Karlsson målar upp vill allt fler bo i en kommun med låg skatt, och röstar därefter. Utifrån det jag har sett tror jag dock att de allra flesta egentligen, oavsett politisk färg, hellre betalar några kronor extra för att kommunen ska sköta vägeländet åt dem. Framöver kan det dock bli en sällsynt lyx. Generellt sett har vägföreningar tidigare främst funnits på landsbygden. Dock har det skett ett skifte i det tysta. Kommunen rullar allt mer tillbaka sin närvaro. I stället använder de sig av sin rätt att tvinga invånarna att bilda vägförening. Nya stadsdelsområden planläggs rentav utifrån att de boende själva ska sköta trottoarerna.

Detta är inte för att kommunen tror att vi tycker om att samarbeta, utan för att spara pengar. Med det tuffare ekonomiska läget och minskade födelsetal kommer vi att se en utveckling där medborgarna själva kommer att behöva ombesörja allt fler domäner i livet. Det blir inte längre givet att kunna lägga farmors dagliga promenader eller förskolans städdagar på entreprenad.

Svensken kommer alltså att tvingas att bli föreningsvan igen. Men kanske är det inte så hemskt som vi tror. Kanske blir samhället till och med bättre av att vi förstår att vi behöver varandra.

Emmy Stiernblad

Fastighetsförvaltare och skribent.

Vilken blir sista gången man festar skallen av sig, sista dagen på jobbet och sista gången man ligger med någon? Ann Ighe ser en varm dokumentär om när punkarna nått pensionsåldern.

Den hör inte till soundtracket i Micke Westerlunds lilla fina film Reträtt: Punk, pension och reflektion som nu finns på SVT. Ändå går jag omedelbart och sätter på Dr Zekes ”Jag ska aldrig dö” från sent 1970-tal när jag har tittat klart. Det tycker jag ni också ska göra. Texten går så här:

”Du har väl hört hur snacket går
Man blir äldre år från år
Det är ingenting att göra åt
Det är bara att låta åren gå
Sen så är det dags att kila runt hörnet
För alla ska vi ju den vägen vandra
Man blir så jävla förbannad
Dom kan väl hålla sin skit för sig själva
Det är ingenting för mig

Jag ska aldrig dö!”

Spelas i dokumentären gör däremot Ebba Gröns ”Vad ska du bli”, och Rågsved är filmens hemma. Filmaren Westerlund tittar själv in i kameran och konstaterar, med en blandning av lakoniskt tonfall och förvåning, att nu är han pensionär. Hur fan gick det till? Vad gör man nu? Det han ser runt om sig, hos sina vänner och gamla kärlekar är både allmängiltigt och, som allas våra liv, speciellt.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år?

Filmen börjar i blottade mansarslen, mopeder, glädje, mellanöl och jeans. För mig som föddes så sent 1960-tal är det ett lätt igenkännligt 1970-tal. Skivbackarna är välfyllda och ofta med på bild, liksom furumöblerna. Polarna heter ”Micke”,”Kurre” och ”Hasse”. Med stillbilder och tidiga filmklipp får vi hänga med till den förort som har en särskild status, som en av punkens födelseplatser. Hur mycket jag själv än uppskattar detta punkens kulturarv ser jag också värdet i att filmen påminner om den tidens sociala problem i allmänhet; sårbarheten för alkohol och droger drabbade somliga hårt, även om, som Klarin Gullström säger i filmen, det nog var ”en otroligt gynnsam tid att vara ung”.

Men filmen stannar vare sig i 70-talets betong eller i dess varma kollektiv, utan fortsätter att med förundrade ögon beskriva hur de flesta i gänget – de som överlevde – nu bor på landet. De första bilderna visar ungdomar som tror och känner att nu lyfter de från marken, nu hittar de sina egna, självvalda gemenskaper. Filmbilderna från i dag låter samma människor berätta om känslan av att nu se världen fortsätta att förändras, men kanske känna sig själva bromsa in. Står de rentav still?

Lite fragmentariskt blir det allt – vad gjorde filmarens pappa i bild? Säkert missar vi som inte är en i gänget en del av djupen Westerlund vill förmedla, men jag är övertygad om att man inte behöver vara gammal punkare för att känna igen sig i funderingarna över vilken gång som kommer att vara den sista; sista gången man kommer upp på hästen, sista dagen på jobbet, sista gången man ligger med någon.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år? Hur orkar man gå vidare om både en pappa och en bror tar livet av sig? Att hunden som man skulle leva ihop och åldras med dör? Man begraver den, som Klarin Gullström gör. Man låter barnbarnen sjunga en sång, och man fortsätter att promenera. Fortsätter, som det heter i ”vad ska du bli”, att vara rebell. Kanske är det det som är själva levandet.

Finast blir filmen när grabbarna – jag menar farbröderna – hjälper varandra med ögondropparna och pratar om att det gör ont när man tar sprutor.

Reträtt erbjuder inte någon samlad filosofi, ingen djuplodande rådgivning till oss som tassar i fotspåren efter gänget från Rågsved. Men den känns rimlig, som glädjen hos en punksingel. Ta det lugnt. Ha kul. Sluta knarka i tid. Planera inte så mycket. Ta dagen som den kommer. Fortsätt att vara vänner. Och glöm för fan aldrig bort var du kommer ifrån.

Ann Ighe

Litteraturkritiker och ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.

Svenskfientlighet: finns det? I en ny rapport har forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström följt begreppets resa, från gammal unghöger via nynazism, ända in i maktens högsta korridorer.

Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, minns tydligt första gången han stötte på ordet ”svenskfientlighet”.

– Det var Salemmarscherna under nollnolltalet. De körde stenhårt med det då.

De årliga nazistdemonstrationerna, till minne av den mördade vit-makt-trummisen Daniel Wretström, arrangerades ”mot det urskillningslösa svenskfientliga våldet”.

Trots att den sista marschen ägde rum år 2010 har begreppet levt vidare: tidigare i år menade jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), i ett svar till Tobias Andersson (SD), att varken hon eller regeringen ”ifrågasätter förekomsten av svenskfientlighet”.

I rapporten ”Idén om svenskfientlighet”, utgiven av tankesmedjan Arena Idé, granskar forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström från Karlstads universitet begreppets historia. De menar att idén om svenskfientlighet under 2010-talet normaliserats i politiken och media, från att ha grott i små högerextrema kretsar. Man visar bland annat detta genom att ha undersökt tidningsartiklar från 1995 och framåt, där begreppet totalt förekommit 828 gånger, varav 83 procent efter 2010.

– Vi menar att det de gör med problemformuleringen är att skapa en omvänd antirasism, säger Peter Wikström.

Han pekar på ett svenskt debattklimat där antirasismens analys och språk varit dominant. Enligt honom är begreppet en strategisk motpol till ord som ”främlingsfientlighet”.

– Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet. Det blir tydligt men inte laddat på ett sätt som inte platsar i finrummen, som att prata om en ”antivit rasism”, trots att det avser samma sak.

En av de första att använda termen i en kontext som liknar den moderna är den konservativa ideologen Teodor Holmberg.

Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet.

– Han var aktiv inom en konservativ rörelse som brukar kallas unghögern. De ansåg att den förlegade överklasshögern förlorat spelet, och vände sig till arbetarklassen och bönderna, berättar Tobias Hübinette, som jämför med den moderna althöger-rörelsen.

I det första numret av Holmbergs tidskrift Sveriges Väl, från 1906, vänder man sig emot ”den svenskfientlighet som dödar ansvarskänslan mot det egna landet”. Tobias Hübinette menar att flera högt uppsatta sverigedemokrater ”nästan förläst sig” på unghögerns tänkare, och i Sverigedemokraternas principprogram nämns Holmberg specifikt vid namn.

Arvid Hallén, programansvarig på tankesmedjan Oikos som grundades av SD-toppen Mattias Karlsson, utvecklar saken i ett mail till Flamman.

”Det är inte omöjligt att Holmberg tog sig vidare in i principprogrammet via Mattias Karlsson, som var programmets huvudförfattare.”

Enligt rapportförfattarna kopplas begreppet i dag ofta samman med vissa typer av brottslighet, däribland så kallade förnedringsrån. I en intervju med SR menade forskaren Görel Granström att lagen om hatbrott även kan omfatta fall där etniska svenskar är måltavla, efter att en tonåring blivit misshandlad, kissad på och kallad ”svennejävel” av andra ungdomar.

Tobias Hübinette förnekar inte att det finns lokala kontexter där vita svenskar kan vara i minoritet, och utsättas för fördomar och etniskt motiverat hat. Men han betonar att begreppet ”svenskfientlighet” gör ett bredare anspråk, och för med sig ett tungt bagage från nynazismens idévärld.

Peter Wikström jämför det med begreppet ”woke”:

– Vissa hör det och tänker ”vad störigt att man måste kalla städare för lokalvårdare, vi har för mycket politisk korrekthet”, och andra tänker mer ”ja precis, det finns en judeo-bolsjevistisk konspiration som vill förinta västvärlden”. Hela det spannet kan rymmas i begreppet, och det är en del av finessen i det.

Han ser det inte heller som osannolikt att retoriken och dess kopplade politik kan göda ett reellt hat hos grupper man målar ut som ”svenskfientliga”.

– Det spär på föraktet, utanförskapet, och känslan hos minoriteter av att man inte hör hemma här. Det är ju inte främmande för de mer extrema rasideologiska miljöerna att vilja provocera fram ett raskrig.

Flamman har sökt Sverigedemokraterna.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Nu har även vänsterpartiet Syriza pasokifierats, och oppositionen mot högerstyret är i spillror. Ur askan har utkastade partiledaren Stefanos Kasselakis bildat en rörelse som vill se Grekland börja om från noll.

Stunden är kommen. För en ny vision för landet. Ett nytt nationellt mål. Pånyttfödelsen för vårt land och vårt liv.

Inte minst är stunden kommen för ett nytt vänsterparti.

Den här gången är det Stefanos Kasselakis, den avsatta partiledaren för det grekiska vänsterpartiet Syriza, som har startat eget. Med sig tar han också fyra parlamentsledamöter, vilket ytterligare stympar partiet som styrde landet mellan 2015 och 2019. Därmed saknas också en fungerande opposition.

Det var förra hösten som den stilige redaren svepte in från ingenstans (eller rättare sagt ett soligt Miami) för att vinna partiledarposten, men fick sparken under ett stormöte den 7–8 september efter ett år präglat av bråk. I fredags förbjöds han också att delta i det nya partiledarvalet, varför han lämnade partiet definitivt.

Trots bristen på vänsterkredd vann han nomineringen genom att locka in nya medlemmar till partiet via sociala medier

För rutinerade medlemmar kom valet av Kasselakis som en chock. Han hade tidigare jobbat på storbanken Goldman Sachs, var medlem i USA:s Republikaner fram till 2019 och hade som krönikör hyllat den konservativa politikern Kyriakos Mitsotakis, som nu är premiärminister.

Men trots bristen på vänsterkredd vann han nomineringen genom att locka in nya medlemmar till partiet via sociala medier. Motståndarna beskyllde honom för att utnyttja att förre partiledaren Alexis Tsipras gjorde det enklare att bli medlem, med en inträdesavgift på 20 kronor.

Detta var dock själva poängen för Kasselakis, som snarare sade sig vilja utvidga direktdemokratin med en ny medlemssajt för internbeslut.

Långvariga medlemmar såg honom snarare som en amerikansk populist, och nog verkade hans grandiosa språkbruk hämtat från andra sidan Atlanten. Många undrade därför hur vänster han verkligen var.

Själv menar han att kritikerna aldrig gav honom chansen, och att avsättandet inte sköttes korrekt. I en intervju med grekiska tv-kanalen Alpha säger han att ”Syriza har övergett demokratin”.

På hemsidan för Vår rörelse (To dikó mas kínima) utlovar han en nystart, inte bara för sig själv och vänstern, utan för hela landet:

En stat från grunden. Djupt social, funktionell, modern, europeisk.

Ett samhälle från grunden. Sant progressivt, solidariskt, deltagande, inkluderande.

Ett liv från grunden. Med lika möjligheter för alla medborgare att ta sig framåt och lyckas där de står. […]

Ett Grekland som börjar på nytt.

Läs mer

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Kommentar/Utrikes • 26 september, 2023

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Det låter som säljsnack, men en färsk opinionsundersökning ger det nya partiet hela 6,5 procent, medan Syriza själva är nere på 3,6 procent – en decimering jämfört med det valresultat som 2023 beskrevs som katastrofalt.

Utöver dem finns en mustig röd alfabetssoppa – kommunistpartiet KKE (8,3), Nya vänstern (2,9) som bröt sig ur Syriza i mars, och Mera25 (3,4) som startades av Syrizas mc-körande finansminister Jannis Varoufakis. Socialdemokratiska Pasok – vars dramatiska implosion under finanskrisen grundlade ordet pasokifiering – har däremot återhämtat sig till 16,5 procent.

Sammanlagt får alla dessa vänsterpartier 24,7 procent, och skulle tillsammans med socialdemokraterna alltså kunna utmana högerpartiet om makten. Om de bara kunde samarbeta.

Möjligen ser vi också födelsen av en ny ”diagonal” till vänster, det vill säga en utbrytning som lämnar den gängse politikskalan för att bygga något nytt. Tidigare har vi sett tyska Sahra Wagenknecht krydda sin socialdemokratiska populism med allt från thatcheristiska vädjanden till landets småborgerskap, till ekon från alternativhögern om invandringen och Ryssland.

Möjligen ser vi också födelsen av en ny ”diagonal” till vänster

Kasselakis har snarare hämtat förnyelse från Barack Obama och Emmanuel Macron, där träiga föreningsmöten ska ersättas med digitala massverktyg, och det marxistiska språkbruket med vänsterdoftande framstegslöften.

Med detta slutar troligen sagan om Syriza, som först ”pasokifierades” politiskt, genom att bedriva den åstramningspolitik de gick till val på att stoppa, och sedan stegvis tappade sitt väljarstöd. Det är en stor förlust, med tanke på att Syriza är det enda parti till vänster om socialdemokratin som vunnit makten i Europa under 2000-talet, och som därför har inspirerat vänsterpopulister världen över. Stefanos Kasselakis var snarare fel svar på partiets kris än dess orsak.

Det är för tidigt att avgöra om det nya politiska monstret, låt oss kalla det entreprenörsvänstern, slutar som en centristisk charmör i mängden, om partiet snabbt tynar bort, eller om det hittar nya sätt att nå ut. Men som så ofta under årtusendena är Grekland en experimentverkstad – inte bara för finanskapitalet och främmande statsmakter, utan även för upprorsmakarna.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Samers rättigheter till jakt och fiske har ett starkt rättsskydd även utanför Girjas, slår Renmarkskommittén fast. Nu läggs utredningen ned – och ersätts med en ny.

I torsdags meddelade regeringen sitt beslut att lägga ned Renmarkskommittén. I stället tillsätts en ny utredning av rennäringslagen. ”Kritiken har varit betydande och det är tydligt att ett omtag behövs här”, säger landsbygdsminister Peter Kullengren i ett uttalande på regeringens hemsida.

Kommittén bildades 2021 efter det uppmärksammade Girjasmålet, då en sameby stämde staten för att få bättre rätt till jakt och fiske på statens mark och vann tvisten med hänvisning till urminnes hävd. Högsta domstolens avgörande öppnade för liknande möjligheter för andra samebyar och en kommitté ledd av justitierådet Eric M. Runesson tillsattes för att utreda hur staten ska agera.

Nu läggs alltså kommittén ned – och ersätts av en ny. Enligt ett uttalande från landsbygdsminister Peter Kullengren ska den nya utredningen göras utifrån nya direktiv och ha bred förankring både hos de som berörs och i riksdagen.

Sådana direktiv skulle dock behöva bortse från de renskötande samernas rättigheter, säger Jenny Wik Karlsson (bilden), verksamhetschef på Svenska samernas riksförbund.

– Det har sagts från början att utredningen inte kommer att få parlamentarisk majoritet i riksdagen, men det är inte det skälet som angetts till avvecklingen nu. Det är det jag höjer på ögonbrynen över.

Den svenska strategin för att hantera frågan om renskötande samers rätt till mark och vatten har länge karaktäriserats av långbänk och icke-beslut. Utredningar har avlöst varandra utan att politiska lösningar kommit på plats.

Domstolsvägen framstår nu som den enda vägen framåt. Det är sorgligt att vi ska behöva göra det på det sättet.

I Renmarkskommitténs utredningar har juridiska experter kommit fram till att renskötande samer har starka rättigheter att använda mark och vatten för renskötsel, jakt och fiske. Enligt delbetänkandet hör rättigheterna ihop med renskötseln. Bedömningen vilar på hur marker har brukats historiskt i norra Sverige, snarare än rättighetshavarnas etnicitet. Enligt utredningen kan rättigheterna ses som en form av egendom – en äganderätt som skyddas både i svensk grundlag och Europakonventionen.

Politiskt finns ett motstånd mot att acceptera dessa juridiska slutsatser. Det handlar om oro över att skogsbruk och jakt ska hindras när samebyarna får ensamrätt till jakt och fiske på stora områden, och att allemansrätten ska begränsas. Skogsstyrelsen framhöll i sitt remissvar i våras vikten av att staten fortsätter att ha rätt till skyddsjakt i dessa områden. Motståndet från flera remissinstanser har varit stort och det är också den stora mängden kritik mot utredningens första delbetänkande som regeringen angett som skäl till sitt beslut. Bland annat Centerpartiet välkomnar beslutet i sina kanaler.

Att kommittén läggs ned under pågående utredning kommer ändå som en chock för många av de berörda. Tusentals sidor rättsutredningar har tagits fram i arbetet.

Jenny Wik Karlsson ställer sig frågande till beslutet:

– Jägarförbund och andra aktörer ger kritik, och då kan vi inte gå vidare med utredningen? Det är problematiskt utifrån rättsstats- och juridiska principer.

Utredningen har debatterats livligt på ledarsidor under året. Bland annat DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har ifrågasatt rimligheten i att en grupp renägande samer har rätt att stänga ute andra fjällbesökare från att jaga och fiska till förmån för betalande gäster. Annan kritik har bottnat i rädsla för att maktbalansen mot Kina ska kantra om inte Sverige kan stå stark i den gröna omställningens krav på gruvdrift i norr.

Från Lantbrukarnas riksförbund välkomnas beslutet, då man anser att rennäringen står i motsättning till möjligheten att bedriva skogsbruk i norra Sverige.

Läs mer

Ebba Busch drömmer om att utvidga den svenska mineralbrytningen. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Krönika • 19 oktober, 2023

När vi gräver guld i Sápmi

– Vi önskar att en kommande utredning ska ha tydligare direktiv vad gäller ramarna mellan renskötsel och andra näringar i området. Men det finns också en oro som ligger lite utanför själva delbetänkandet och som handlar om förändringar i markanvändning och möjlighet till skogsbruk och till viss del jordbruk, säger Magnus Kindbom, skogsdirektör på LRF Skogsägarna.

Jenny Wik Karlsson är besviken, och ser bara en lösning.

– Domstolsvägen framstår nu som den enda vägen framåt. Det är sorgligt att vi ska behöva göra det på det sättet, säger hon till Flamman, och fortsätter:

– Det tar tid och resurser från samebyar. Man kan ställa sig frågan om det är rätt användning av skattemedel att belasta domstolarna med processer som borde ha lösts på annat sätt.

Johanna Adolfsson

Kulturgeograf och forskare.

Medan krigen ekar över världen har stödet dragits in till den gamla skolans fredsrörelse. Nu kämpar en ny grupp partier och individer om makten över fredsfrågan. Flammans reporter ger sig ut för att möta vaccinskeptiker, Palmenostalgiker och högerextremister.

10 september, 2024. Riksdagen öppnar en solig, blåsig tisdag, Mynttorget är fullt av sorl, Palestinaflaggor och klimatplakat signerade Extinction Rebellion.

En riksdagsledamot, MP-politikern Rebecka Le Moine, anländer till platsen och bestämmer sig för att gå och hälsa på en liten klunga demonstranter bredvid, där flaggorna för det mesta är helt vita.

– Vem är hon?

– Äh, någon miljöpartistslampa.

Marie Jakobsson skrattar högt åt den andra kvinnans kommentar, innan hon vänder sig mot mig. Hon har åkt ända från Borlänge för att delta i Vita flaggans dag. Som engagerad Knapptryckare är det en tur hon gör ganska ofta.

– Jag vill tycka och tänka själv! Jag gillar inte krig, och jag tror ingen vanlig Svensson gör det. Möjligen de i militären, eller de som tjänar pengar på det.

De direktdemokratiska Knapptryckarna är en av fredsmanifestationens arrangörer, tillsammans med partierna Mod (Mänskliga rättigheter och demokrati), Enhet, och Schillerinstitutet. Den sistnämnda organisationen har täta band till Europeiska Arbetarpartiet och LaRoucherörelsen.

(mer …)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

I måndags var jag med i ”Talkshow i P1”, ett kul babbelprogram med Katherine Zimmerman och Jonas Bonnier. Jag var inbjuden för att prata om de nya partierna Solidaritet och Vänsterfronten, och huruvida 1970-talets splittringsoppa är tillbaka i vänstern. Lyssna gärna!

I inslaget citerar jag ett skämt som Marcus Larsson i Tankesmedjan Balans drog när jag intervjuade honom på hotellet Eggers i, var annars, Göteborg: ”Har du två värmlänningar i ett rum så kommer de att starta tre dansband. Har du två vänstermänniskor i ett rum så kommer det att grundas tre partier.”

Tankarna leds även till ”Vi lär av historien”, en klassiker av stalinistiska proggbandet Knutna Nävar, där Creedence-låten ”Proud Mary” fått en fantastisk ny textskrud:

”Nu sedan vi gjort oss kvitt småborgarna i sosse-KFML kan vi kommunister börja bygga partiet, som är vår historiska uppgift och plikt. Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet. […] Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling. Vi står starkare i dag än någonsin förr. Förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser.”

Radiojournalisten Kalle Lind kallar sången – som helt saknar rim – för ”den knäppaste låt som spelats in på svenska språket”, och det är nog främst så vi minns bokstavsvänstern.

Ändå svarade jag nej när jag fick frågan om 70-talets splittringskultur var tillbaka. För även om det är kul att skoja om ”dubbelmaoister” och andra tokgrupper, så har de största bråken rört frågor som faktiskt är substantiella.

Vänsterpartiet grundades ju som en splittring om demokratin – man var överens med Socialdemokraterna om att arbetarklassen borde störta kapitalismen, men det skulle inte ske genom parlamenten utan via revolution. Dessutom kritiserade man att alla från socialdemokraterna högerut dragit in Europa i ett krig där 40 miljoner människor dog, när arbetarna borde rikta vapnen uppåt i stället för mot varandra. (En chefredaktör för Flamman blev faktiskt ledare för en kortvarig utbrytargrupp: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV, som grundades 1921 och upplöstes två år senare.)

Följande splittringar har i regel gällt modernisering, eller om man så vill, den (krypande) återgången till ett demokratiskt ursprung. I inslaget pratar vi om Pragvåren 1968, där jag slarvigt nog missat att Leonid Brezjnev då hade tagit över sovjetspakarna. Redan då är ju VPK demokratiska socialister, och CH Hermansson tar skarpt parti för Alexander Dubčeks ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Därför bryter sig APK ur, och en viss eldfängd norrbottnisk vänstertidning hänger med på resan.

De stora interna striderna sedan dess är varianter på samma demokratifråga, från när K:et plockades bort från partinamnet till hur man i dag ska ställa sig till dogmatiska gerillor som står på ”rätt sida” i kampen mot ”imperialismen”, definierat som USA och dess allierade.

En annan form av modernisering gäller kvinnans plats i rörelserna. I programmets inledning pratar Jonas Bonnier om Doris Lessings bok Den femte sanningen, där ett kapitel utspelar sig i den grabbiga stalinistvänstern. Boken anklagades – precis som feminismen i övrigt – för att ”splittra” men de om några uppfyllde Knutna Nävars löfte om ”förbundets politiska utveckling”.

Men alla är inte lika nöjda med moderniseringen. Och visst är det också möjligt att bli alldeles för ”modern” – vilket dagens nyliberala socialdemokratiska ledning är ett exempel på.

Så för att sammanfatta: ja, splittringen var bra och nödvändig. Men man skulle önska att demokratifrågan slutligen kunde läggas till handlingarna nu. Utbrytarna lär bli perifera – den stora politiska frågan är tvärtom hur en vänstermajoritet kan byggas, förankrad i det politiska ögonblick som följde på finanskrisen. Det vill säga det som Trump lyckats göra till höger. Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig!

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

En mer urban och multietnisk Magarörelse återtar nu makten i USA. ”Bara Republikanerna kan förverkliga den amerikanska drömmen”, säger Matthew Gay framför Trumptornet i New York.

Det är lördag och stora demonstrationståg går genom New York i protest mot Donald Trump. Men där finns även de som uttrycker sitt stöd för den nyvalde presidenten. Vid ingången till Trump Tower, den nyvalda amerikanska presidentens skyskrapa intill Central park i New York, står Matthew Gay i Magakeps och en skylt med texten: ”Gör USA stort igen.”

– För flera år sedan när jag bar samma keps kom unga svarta män upp till mig och sade ”Trump kan dra åt helvete”. Nu säger de i stället ”Jag är med Trump”.

Det brukade vara svårt att hitta Trumpanhängare i storstäderna, men en av valets största skrällar var Trumps framgångar på sådana platser – och i synnerhet bland minoritetsgrupper. I delar av New York ökade han sitt väljarstöd med mellan 15 och 35 procent, företrädesvis i blandade stadsdelar i Bronx och Queens, men även på Manhattan.

En grupp turister har samlats för att filma en spexare som dansar iförd en Trumpmask, medan Matthew Gay och hans bror demonstrerar och livesänder spektaklet.

Konverterad. Matthew Gay är en tidigare demokrat som övertygats av Donald Trump. Foto: Jonas Elvander.

– Han förlorade i New York, men bara med tio procentenheter, vilket är otroligt. Sist en republikan vann här var Ronald Reagan 1984. Ännu galnare är New Jersey: fem procentenheter! Är det nu en vågmästarstat? Det är fantastiskt hur många som äntligen ser Donald Trumps vision för ett bättre USA och en bättre värld och som ansluter sig till den.

Matthew och hans bror är uppvuxna i Brooklyn och typexempel på de nya väljare som Trump lagt till sin koalition: unga storstadsbor som tröttnat på ett demokratiskt parti som de upplever har kommit att företräda en rik elit.

– Jag var en demokrat, liksom min familj. Men jag har blivit allt mer missnöjd. De är inte längre ett parti för vanliga medelklasskillar som jag och du, som arbetar hårt och betalar skatt. De missbrukar statens pengar och skyddar inte vårt land, vilket vi sett de senaste fyra åren, säger Matthew.

Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det blev en historisk seger för Donald Trumps parti, som utöver presidentämbetet också vann senaten och (troligen) representanthuset. Eftersom Republikanerna redan kontrollerar Högsta domstolen är det en långt mäktigare Trump som nu flyttar in i Vita huset. Symboliskt nog vann partiet dessutom en majoritet av folkets – och inte bara elektorskollegiets – röster för första gången sedan George W. Bushs seger 2004.

Sedan förra tisdagen har debatten gått het om varför Trump valdes om: alltifrån wokekulturen till unga vita män har föreslagits. Det mesta tyder dock på att valet avgjordes av en fråga: inflationen.

Av Trumps väljare svarade hela 75 procent att de fått det ekonomiskt svårare de senaste åren. En majoritet angav också ekonomin som sin viktigaste valfråga, tätt följd av migration. Enligt The Economist gjorde Trump bäst ifrån sig i de delar av landet där ojämlikheten är som högst, där bopriserna har ökat snabbast och där stora grupper av utrikes födda bor. Och trots att USA fick bukt med inflationstakten under Joe Bidens första två år har det nya prisläget inte kompenserats av tillräckliga löneökningar.

Uppochned. En republikansk väljare höjer en inverterad amerikansk flagga framför Trumptornet. Foto: John Minchillo/AP.

I ett sådant läge är det inte mycket en sittande regering kan göra. Men Kamala Harris kampanj har också gjort egna misstag. Till en början knöt hon an till Joe Bidens progressiva agenda, och utnämnde den lantliga vänsterfarbrorn Tim Walz till vicepresidentkandidat. Men den retoriken försvann snabbt, och snart försökte hon i stället vädja till moderata republikaner som såg Trump som en fara för demokratin.

Samtidigt alienerade Demokraterna flera väljargrupper. Ingen arabisk-amerikansk talare tilläts delta vid Demokraternas konvent i somras. När undersökningar visade att Harris riskerade att förlora vågmästarstaten Michigan på grund av missnöjet med kriget i Gaza skickade man dit den tidigare presidenten Bill Clinton. Han förklarade för väljare från Mellanöstern att Israel är den historiska arvtagaren till ”Judéen och Samarien”, ett begrepp som används av högerextrema israeler och som hänvisar till hela Israel-Palestina. Samtidigt bjöd Trump upp arabiska väljare på scen och kritiserade Demokraterna för deras behandling av arabamerikaner. Trump vann Michigan.

Precis som den stora majoriteten av Trumps anhängare nämner Matthew ekonomin som den främsta anledningen till hans stöd för presidenten. Därefter kommer migrationen och försvaret av delstaternas rättigheter från den federala makten.

Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT, Eva Lindblad, LO, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund/TT, Alex Brandon/AP.

Nyheter • 06 november, 2024

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

– För mig är de viktigaste frågorna ekonomin och skyddet av våra gränser. Grundlagsfäderna brydde sig mest om delstaternas rättigheter, och den federala regeringen skulle bara vara ett försvar av dem. Det är också vad jag vill. Det är därför jag tycker att frågor som abort bör vara upp till varje delstat.

Varför tror du att Trumps koalition håller på att bli mer multietnisk?

– Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det är det även andra som tror. De har dock föga gemensamt med Matthew och hans bror. Enligt Wall Street Journal vädrar finansbranschen och näringslivet morgonluft i väntan på en ny runda skattesänkningar under Trumps översyn: på onsdagen efter valnatten ökade värdet på Wall Street med 17 biljoner kronor – den femte bästa dagen i New York-börsens historia.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Vad SVT missar i sin nya serie är att Piratbyrån egentligen inte handlade om upphovsrätt – utan om att skapa en kultur som kunde störta kapitalismen.

En söt doft av jästa sopor vilade över centrala Budapest. Från denna heta sommardag minns jag annars bara en spårvagnsresa i sällskap med ett par svenska bekanta som också råkade vara där på tågluff.

Troligen inleddes vårt samtal med en avrapportering. Året var 2001 och för bara några veckor sedan hade vi alla åkt till Göteborg för att delta i protesterna mot EU-toppmötet. Polisen hade stormat skolorna vi bodde på och skjutit skarpt mot en demonstrant. Någon vecka senare skulle polisens svar bli än mer brutalt vid G8-mötet i Genua; kanske var de två andra tågluffarna rentav på väg dit, likt ytterligare 200 000 motdemonstranter. Men redan efter Göteborg grodde tvivel kring om det verkligen var på sådana jättemobiliseringar som vänstern borde lägga allt krut.

I efterhand kan det te sig svårbegripligt hur konflikterna om fildelning och upphovsrätt under några år kunde hamna i centrum för svensk politik.

Samtalet på spårvagnen kom in på att vi kanske borde satsa på det motsatta: en vändning mot vardagslivet. ”Den sociala fabriken” sade vi säkert, inspirerade av Antonio Negri och Michael Hardt vars bok Imperiet just kommit med löftet om en ny, myllrande vänster. I stället för att protestera mot elitens toppmöten, varför inte utgå från den olydnad som redan existerar, från hur människor hittar vardagliga sätt att undfly kapitalismens logik? Att länka samman dessa ”informella praktiker” till ett ”kollektivt subjekt” (ungefär så pratade vi) som utmanar den rådande ordningen. Inte bara på arbetsplatserna, utan också… här på spårvagnen! För vi hade ju inte köpt biljett. Borde vi inte politisera det faktum att otaliga människor plankar på tunnelbanan även hemma i Stockholm?

På höstkanten höjdes priset på ett månadskort till 500 kronor. Samtidigt lanserade vi Planka.nu: en kampanj för gratis, skattefinansierad kollektivtrafik. Att planka på tunnelbanan är att ta del i en kollektiv avgiftsstrejk, förklarade vi, och startade en fond för att solidariskt dela på kostnaden för eventuella böter.

Planka.nu funkade över förväntan och vi nådde ut med budskapet om gratis kollektivtrafik. Så i vår utomparlamentariska vänstermiljö fortsatte sökandet efter fler exempel på vardagsolydnad att omvandla till föremål för politisk kamp.

Vidare till nästa minnesbild, fem somrar senare. ”Fri fildelning” stod handskrivet på en av de banderoller som syntes på Mynttorget den 3 juni 2006. Demonstrationen var inte enorm, men den har ändå gått till historien. Nu kan den ses återuppförd av skådespelare i SVT:s nya dramaserie The Pirate Bay, för det var alltså en protest mot att svensk polis gjort tillslag mot världens största fildelningssajt.

(mer …)

Rasmus Fleischer

Ekonomihistoriker och författare.

Skräckmästaren

Jesper Weithz

Regeringen gör livet jävligt för flyktingar

Forskare sågar regeringens nya flyktingpolitik: ”Katastrof för integrationen”

Ingen människa är illegal

Gråt inte över vägföreningen – organisera er!

Gränslös organisering för rätten till bostad

Emmy Stiernblad

”Jag ska aldrig dö”

Ann Ighe

Ny rapport granskar ”omvänd antirasism”

Liz Fällman

Den utkastade vänsterledaren vill pånyttföda Grekland

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Leonidas Aretakis

Utredning av samers rättigheter stoppas

När vi gräver guld i Sápmi

Johanna Adolfsson

Fredsrörelsen hissar vit flagg

Liz Fällman

Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig!

Leonidas Aretakis

Herre på täppan

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

Jonas Elvander

Vi plundrade för allas skull

Rasmus Fleischer

Jesper Weithz

Flammans veckobrev

Forskare sågar regeringens nya flyktingpolitik: ”Katastrof för integrationen”

Ingen människa är illegal

Gränslös organisering för rätten till bostad

Emmy Stiernblad

Ann Ighe

Liz Fällman

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Leonidas Aretakis

När vi gräver guld i Sápmi

Johanna Adolfsson

Liz Fällman

Flammans veckobrev

Leonidas Aretakis

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

Jonas Elvander

Rasmus Fleischer

Flammans veckobrev