Din granne, din mamma och din syster – alla känner någon som blivit våldtagen. När det kommer till våldtäkter är mörkertalet så stort att man skulle kunna tro att det är en folksjukdom. Trots de 6 000 våldtäktsanmälningar som årligen görs i Sverige, är det bara omkring 250 personer som fälls för brott. Anledningen till det är att rättegångarna ofta hamnar i så kallades ”ord står mot ord”-situationer. Det går inte att bevisa att våldtäktsmannen inte visste eller förstod att offret i fråga inte var med på att ha sex. Således resulterar rättegångarna sällan i fällande dom. I Sverige har vi ett rättsystem som bygger på principen om att hellre fria än fälla. Det är bra. Men när så många misstänkta våldtäktsmän går fria, måste man ändå konstatera att det är något ruttet med ett rättsystem där brott inte leder till straff.
Rättsapparaten borde ta till sig av forskningen kring våldtäktsoffer. I helgen rapporterade SVT att ny forskning vid Karolinska Institutet visar att nära nog 70 procent av våldtäktsoffren reagerar genom att paralyseras och ligga still medan brottet pågår. Alltså inte med att sparka, slåss och skrika nej, som rättsväsendet i princip kräver för att det ska bli ”tydligt” att våldtäktsoffret inte vill ha sex. Svaret på frågan om varför det inte tidigare bedrivits någon omfattande forskning om detta är: Könsmaktsordningen.
Många är de brottsoffer som känt en enorm skuld över att de inte reagerade annorlunda i situationen, och rättsystemet har på alla sätt bekräftat den skulden. Det är ditt eget fel att han inte blev dömd, att du inte fick skador som kunde bevisa hans övergrepp. Var det verkligen ett övergrepp, du gjorde ju inte motstånd? Forskningsresultaten från KI blir i det här fallet skuldbefriande.
En del av lösningen på problemet är naturligtvis det som den feministiska rörelsen sagt länge: Samtyckeslagstiftning och möjlighet att döma till grov oaktsamhet. I SVT:s Agenda (25/9, 2016) fördes en debatt mellan Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt och Björn Sandin, advokat som försvarat många våldtäktsmän. Sandin framförde att samtyckeslagstiftning inte kommer att öka bevisbarheten i den här typen av fall – alltså, samtyckeslagstiftning kommer inte innebära någon förändring. Leijonhufvud kontrade med att säga att man använde exakt samma argumentation mot att införa förbud mot barnaga. Men när lagstiftningen väl infördes så avnormaliserade den våld mot barn.
Men naturligtvis är inte förändringar av lagstiftning den enda lösningen. Det är ju trots allt redan kriminellt att våldta och ändå anmäls det 6000 våldtäkter per år. Våldtäkt handlar om makt. Om mäns makt över kvinnors kroppar och den inbillade rätten över dem, som män uppfostras till att tro att de har. Det är könsmaktsordningen som måste brytas. Samtyckeslagstiftning och grov oaktsamhet är en bit på vägen.
