Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

– Jag tycker det är fint. Jag har till och med hittat en egen cell, säger hennes styrelsekollega Matilda Regell och skrattar.

Området runt fängelset är lummigt, närmast idylliskt. Intill ligger en skola och en fotbollsplan. Den taggtråd som brukade pryda murarna runt anstalten är sedan länge nedplockad.

Anstalten invigdes 1914, och fungerade som fängelse i 101 år innan de sista fångarna lämnade anstalten för nästan på pricken tio år sedan. Nedläggningen kom efter många år av kritik mot förhållandena på anstalten, bland annat från Justitieombudsmannen. Sandra Qvarfordt berättar att cellerna var sex kvadratmeter stora och saknade avlopp.

Tomt. En korridor på anstalten strax efter utrymningen 2015. Foto: Ola Torkelsson / TT.

Efter nedläggningen såldes fastigheten av Kriminalvården till det kommunala bostadsbolaget MKB för drygt 50 miljoner kronor. Planen var att bygga om fängelset till 250 hyreslägenheter, men sedan dess har den stått tom.

Frågan är bara hur länge till. Nu vill nämligen Backa kåken köpa fastigheten – och omvandla den till ett centrum för social, kulturell och kreativ verksamhet.

– Det började som en galen idé under ett besök i Hamburg, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon och några andra, bland annat kassören Nils Phillips, reste dit hösten 2023 för att av sig självbesöka föreningen Fux, som köpt upp en gammal militärkasern. I den stora tegelbyggnaden finns allt från ett vandrarhem till ett konstgalleri, som alla hyr lokaler för en blygsam summa i den gemensamt ägda byggnaden.

– Vi funderade på var i Malmö man skulle kunna göra något liknande, och kom på att det fanns ett tomt fängelse i stan.

Hon menar att ett föreningsdrivet hus har flera fördelar – först och främst att det är omöjligt för en ägare att sälja för profit. Dessutom återinvesteras eventuell vinst i verksamheten, och hyrorna kan hållas låga.

– Man slipper få en chockhöjning varje januari, säger Sandra Qvarfordt.

De samlade till ett möte i Kirseberg för att se hur intresset såg ut för att köpa anstalten.

– Vi hade väntat oss 30 pers som mest, men det kom mer än dubbelt så många, säger Matilda Regell, medlem i föreningens styrelse.

Hon berättar att mottagandet av initiativet har varit kluvet: många har varit glada och stöttande, medan andra ifrågasatt möjligheten i att samla ihop tillräckliga resurser för att köpa den stora anläggningen.

– När det här började för lite mer än ett år sedan var det mycket ”haha, ni är knäppa, det här kommer aldrig gå”.

– Men nu ser man att det händer något med de här personerna. Nu börjar till och med de som var pessimistiska få hopp om att det kanske kan hända något.

För några veckor sedan meddelade MKB att man vill sälja av fastigheten. Anledningarna är flera: det har på kort tid blivit betydligt dyrare att bygga, hyrorna skulle bli för höga och det har visat sig svårare än man trott att bygga om den kulturhistoriskt viktiga byggnaden.

– Vi känner inte till några konkurrenter, säger kassören Nils Phillips.

Hoppfullt. Föreningen har arrangerat två av sina öppna möten på den lokala puben Mässingshornet. Foto: Jacob Lundberg.

Han är även medlem i Röstånga tillsammans, en förening som driver ett fastighetsbolag på den lilla västskånska orten. Sedan 2011 har de förvärvat ett flertal fastigheter, bland annat Röstångas gamla stationshus som i dag huserar en bar och en restaurang.

Även Backa kåken vill nu starta ett fastighetsbolag, där föreningen äger 51 procent av aktierna. Efter två veckor har de sålt 150 aktier och samlat in runt 100 000 kronor.

– Det är fortfarande en bit kvar till 50 miljoner, konstaterar Nils Phillips.

Ännu har ingen värdering av fastigheten offentliggjorts, även om MKB uppger att värdet sjunkit något sedan köpet. För att ha råd vill föreningen kombinera insamlingen och aktieförsäljningen med olika lån, ”som det brukar vara vid fastighetsaffärer”.

Efter två veckor har de sålt 150 aktier och samlat in runt 100 000 kronor.

Men en potentiell konkurrent har dykt upp. Under senare år har det talats om platsbrist inom kriminalvården. I februari 2024 blev krisen så allvarlig att myndigheten gick upp i stabsläge. I ett mejl till Flamman skriver myndighetens pressekreterare Monica Bergström att situationen är ”fortsatt ansträngd”:

”Kriminalvården har ett stort behov av nya platser för häktes- och anstaltsverksamhet”, skriver hon.
Vissa har föreslagit att Kirseberg åter borde bli fängelse, för att lösa krisen. Monica Bergström säger till Flamman att myndigheten inte kommer att köpa tillbaka fängelset, av anledningen att Kriminalvården inte längre äger några egna fastigheter.

På frågan om det skulle vara intressant för myndigheten att hyra in sig hos en eventuell privat köpare av Kirsebergsanstalten skriver presstjänsten att det är en hypotetisk situation, men att ”om frågan skulle bli aktuell så kommer den att utredas”.

Sandra Qvarfordt säger att möjligheten att byggnaden åter blir ett fängelse är något ”man så klart tänkt på”.

– Att det ska öppna igen är inte något vi vill, säger hon till Flamman.

– Det är en annan grej om det hade varit ett aktivt fängelse som fungerat bra, men nu är det ett som stått tomt på grund av dåliga levnadsförhållanden, säger Matilda Regell.

Efter besöket på direktörsvillan beger vi oss till Kirsebergs samlingspunkt, krogen Mässingshornet. Där anordnar föreningen ett öppet möte, följt av ett ”fängslande quiz”. Det är en ljuvlig försommarkväll, och runt ett långbord har ett tjugotal personer samlats över skummande ölglas och gyllene tallrikar med pommes frites.

I en skål ligger knappar med texterna ”Jag backar kåken” och ”Vi tar inga fångar”.

Andreas Johansson (bilden), 38, har bott i Kirseberg i 15 år. Han märkte inte av fängelseverksamheten när den var i gång, och beskriver Backa kåken som ett ”kul initiativ för lokalsamhället”.

– Jag vet inte om något liknande gjorts innan, säger han till Flamman.

Han är med i två band, som spelar psykedelisk rock och thrash metal. I dag repar de nere på den gamla industrigatan Norra Gränges, som sedan några årtionden också är hem åt flera kreativa verksamheter. Han säger till Flamman att han vill se replokaler och ateljéer i det gamla fängelset.

Vad tror du att det skulle tillföra området?

– Det är redan ett roligt område, där jag trivs väldigt bra. Men det hade gett mer liv till det.

Malmös hyresgäster har under de senaste åren råkat ut för flera stora hyreshöjningar. Jag frågar om han är rädd för att en kulturell mötesplats i det gamla fängelset skulle få hyrorna att gå upp. Andreas Johansson rycker på axlarna.

– Det gör de väl oavsett.

På stolen bredvid honom sitter Bea (bilden), 22. Hon flyttade nyligen till Malmö och bor i Rosengård.

– Jag har inte ens sett själva huset, men ville komma hit och höra mer. Det låter jättefett.

Hennes kompis Rebecka (bilden), 30, vill gärna se studior och verkstäder för kultur och konst. Bea håller med.

– Jag vill se något som finns som en resurs, där folk kan göra saker utan att behöva betala pengar. Det finns många där ute som har idéer på saker de vill göra.

Strax innan quizet ska börja dyker Radde, krogägaren, upp vid bordet. Han säger att han tidigare var skeptisk till idén om att köpa fängelset, men har börjat ändra sig.

Läs mer

– Bara en galning kan ge sig in i något sådant här. Men till sist kan det nog bli verklighet, säger han.

Han är för jäktad för en intervju – steker burgare, serverar panerad fisk och hämtar tomma ölglas. Men när solen sjunkit ned bakom tegelhusen dyker han upp igen vid bordet.

– Jag har börjat tro starkt på det här. När man är många blir det lättare.

Flamman har sökt MKB.

Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.