Under senare år har det allt oftare framförts att Stockholm behöver skyskrapor för att visa dynamik, bli internationellt känt eller för att lösa sina bostadsproblem. Senast i raden är tre centerpartister, som i SvD 3 juli skriver att Stockholm har en feg stadsplanering. De vill ha spektakulära byggnader. Höga hus är uttryck för framtidstro, hävdar de. Märkligt nog konfronteras höghusentusiasterna sällan med motargumenten.
För 100 år sedan var det sensationellt att bygga skyskrapor. Men idag är det inget nytt. Skyskrapor byggs i de flesta storstäder. Centerpartisterna hänvisar själva till Kina, där skyskrapestäder breder ut sig i rasande takt, med förödande konsekvenser för miljön. Ska verkligen Stockholm tävla på detta banala tema? Har vi inte förstört tillräckligt av vår historiska bebyggelse?
Skyskrapor ger inte funktionella miljöer. Ett exempel är att andelen användbar yta per våningsplan minskar med antalet våningar. Ju högre hus desto fler hissar, evakueringstrappor, rörledningar och larmanordningar. Schakten för alla dessa anordningar äter upp våningsytan så att allt mindre blir kvar att hyra ut. För att minska sårbarheten behövs dessutom extrema system som brandskyddade evakueringstrappor, sprinklersystem, omstigningsrefuger, elverk som sätts igång vid elstopp och inkapsling av pelare så att inte stålet mjuknar vid brand (det som gjorde att Twin Towers kollapsade vid attentatet 2001). Allt detta kostar skjortan.
De som förordar skyskrapor bör svara på frågan om hur man ska ordna parkering och varuförsörjning. Ska normala normer för p-platser gälla? Ska man så så fall bygga garage på marken, under eller över jord? I vilkendera fallet får man miljöer som de flesta uppfattar som obehagliga. Man får vidare oproportionerligt många garageinfarter, vilket gör det mindre lockande att röra sig längs gatorna. För att försörja höghuset med varor och bli av med avfall får man många lastbryggor och angöringsplatser för lastfordon, vilket ytterligare försämrar stadsmiljön.
Genom sina höga väggar orsakar skyskrapor kraftig blåsighet på marken. Det går därför inte att kombinera höga hus med attraktiv stadsmiljö. I höga kontorshus görs fönster icke öppningsbara för att klara luftkonditioneringen. I höga bostadshus gör blåsigheten att bostäderna inte förses med balkonger. Balkong och öppningsbara fönster anser de flesta vara en rättighet.
Det som driver fram skyskrapor är inte omsorg om miljön utan politikers och arkitekters önskan att bygga monument över sig själva. Denna önskan finns främst hos män. Världens skyskrapor har ritats nästan enbart av manliga arkitekter. Kvinnliga politiker och arkitekter verkar vara mer intresserade av att förbättra människors vardagsliv och värna om långsiktig hållbarhet.
Stockholm är känd för att vara en storstad med mycket grönska och vatten. Det är också en stad med mänsklig skala. Innerstadens kvarter ger hög täthet trots att husen bara är fem våningar. Denna form ger dessutom de boende halvprivata gårdar med rimligt många soltimmar samtidigt som de har tillgång till storstadens service och kultur. I en stad med skyskrapor är det nästan omöjligt att skapa skyddade gårdar och få tillräckligt med sol i alla lägenheter och på offentliga platser.
Se på Söder torn vid Medborgarplatsen. Trots att denna byggnad bara har 23 våningar skapar den en död miljö i gatunivå. Höghuset är omgivet av höga stängsel och övervakningskameror. Vissa lägenheter får ingen sol överhuvudtaget. Är det sådana miljöer Stockholm ska ha?
Släpp gärna loss experimentlusta i Stockholms byggande. Men låt experimenten styras av krav på kvalitet. Stadsbyggnad är en konst som påverkar människors vardagsliv kanske hundra år framåt. Gör inte Stockholm till en lekstuga för ansvarslösa pojkar!