En av de viktigaste ekonomiska debatterna under 1900-talet kan mycket väl ha varit den som ägde rum inom det tyska socialdemokratiska partiet SPD under åren före nazisternas maktövertagande.
Redan före depressionen plågades Weimarrepubliken av hög arbetslöshet och ekonomisk stagnation, samtidigt som statens ekonomi tyngdes av stora krigsskadestånd. Mot slutet av 20-talet började en del marxister och fackliga ekonomer tala om offentligt jobbskapande som en väg ut ur krisen – idéer snarlika de som samtidigt utvecklades av den brittiska liberala ekonomen John Maynard Keynes. Men i socialdemokraternas ledande skikt var intresset svalt för sådana förslag.
Till viss del berodde motviljan mot statliga stimulanser på rädsla för att skrämma bort medelklassen, som intalats att en sådan politik skulle leda till hyperinflation likt den som plågat landet efter kriget – för övrigt en rädsla som SPD själva spelade på och förstärkte när de försökte skrämma bort väljare från nazisterna genom att prata om högerns ”inflationspolitik”.
Men det fanns också en mer teoretisk marxistisk kritik som gick ut på att kapitalismens återkommande kriser bara kan sluta på ett av två sätt: antingen återställs profitabiliteten genom att producenter slås ut och löner och priser drivs ned, alltså deflation, eller så måste systemet kollapsa. SPD:s dilemma var att de stängt dörren till revolutionen, samtidigt som de betraktade försök att mildra krisen med statliga ingrepp som lönlösa i bästa fall, och i värsta fall som en avledning från målet om socialistisk transformation genom förstatliganden.
Dagens situation skiljer sig från 1930-talets på många sätt. Hur djup och allvarlig finanskrisen än var så utvecklades den inte på samma sätt som den stora depressionen – framför allt tack vare att de betydligt större offentliga utgifterna och sociala skyddsnäten fungerade som automatiska stötdämpare.
Under den stora depressionen ställdes saken snabbt på sin spets. Socialdemokraternas passivitet inför massarbetslösheten fick väljare att lämna partiet i drivor för att gå till antingen Kommunistpartiet eller nazisterna. Inom fackföreningsrörelsen växte kraven på att göra sysselsättningen till huvudfråga och flera konkreta förslag togs fram. Det mest kända var den så kallade WTB-planen, vars huvudsakliga arkitekt var fackförbundsekonomen Wladimir S. Woytinsky. Programmet föreslog att två miljarder mark – som skulle behöva lånas eller helt enkelt skapas av staten – skulle satsas på att skapa en miljon jobb. Woytinsky, en före detta bolsjevik och flykting från Ryssland, menade att socialdemokraterna skulle ta kampen mot nazisterna under parollen ”besegra krisen”.
Programmet debatterades på en särskild kongress med företrädare för partiet och fackföreningarna, och sågades brutalt av SPD:s ledande ideolog Rudolf Hilferding, som beskrev det som omarxistiskt: ”Vårt program vilar på övertygelsen att arbete, och endast arbete, skapar värde… Depressioner är en följd av det kapitalistiska systemets anarki. Antingen tar de slut eller så leder de till systemets kollaps.” Om några tror att de kan ”lindra en depression med statligt jobbskapande så visar det bara att de inte är marxister.” Hilferdings ställning gjorde det otänkbart att kongressen skulle anta förslaget.
I stället såg extremhögern en chans att utnyttja frågan för att så split mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Den framträdande nazisten Gregor Strasser – som ett par år senare skulle mördas i ”de långa knivarnas natt” efter personliga konflikter med Hitler – hyllade i ett tal i riksdagen WTB-planen och påpekade att NSDAP var de första som förespråkat en ny penning- och finanspolitik för att bekämpa arbetslösheten. I riksdagsvalet i juli 1928 och nyvalet i november samma år fick nazisterna 37,3 respektive 33,1 procent, efter att bara ha fått 2,8 procent fyra år tidigare.
Det vore extremt reduktionistiskt att säga att Hitlers maktövertagande berodde på de tyska socialdemokraternas avfärdande av proto-keynesianska idéer. Men den tidens debatt är intressant eftersom vänstern på senare år ställts inför snarlika dilemman. Den globala finanskrisen och det följande uppsvinget för högerpopulistiska och rent fascistiska krafter har föga förvånande lett till ett uppsving för keynesianska idéer, och den närbesläktade ”moderna penningteorin” som är populär inte minst inom vänstern i USA. Keynesianska ekonomer som Ann Pettifor och politiker som Alexandria Ocasio-Cortez har lanserat idéer om en ”grön ny giv” inspirerad av Franklin Roosevelts nya giv – både för att bryta den ekonomiska stagnationen och påskynda klimatomställningen och för att pressa tillbaka den radikala högern.
Men samtidigt finns en utbredd skepticism inom vänstern mot att göra full sysselsättning via expansiv finanspolitik till en huvudfråga. Och argumenten är ofta slående lika de som framfördes av tyska socialdemokrater runt 1930, även om de inte alltid kläs i marxistiska termer.
Den amerikanska politikern och aktivisten Alexandria Ocasio-Cortez förespråkar en ”grön ny giv”. Foto: J. Scott Applewhite/AP/TT.
Vänsterpartiets beslut att ansluta sig till det finanspolitiska ramverket i Sverige år 2016 – med dess krav på statsfinansiella överskott och krympande statsskuld – har till exempel försvarats av Ali Esbati och Ulla Andersson (i Flamman i februari i år) med att lånefinansiering inte per automatik är någon vänsterpolitik, eftersom det beror på vad pengarna används till. Man kan visserligen invända att exakt samma sak kan sägas om skatter, men det intressanta är att inställningen så tydligt ekar av Hilferdings förkastande av lånefinansiering som ”omarxistisk”. På samma sätt som de tyska socialdemokraterna menade att väljare skulle skrämmas bort av allt som kunde leda till inflation, så menar Esbati och Andersson i dag att motståndare inte ska kunna anklaga Vänsterpartiet för att bedriva oansvarig politik.
Somliga marxister lägger i dag stor möda på att förklara att nykeynesianska idéer inte stämmer överens med Marx syn på pengar och därför i bästa fall är värdelösa eller direkt skadliga för vänstern. Andra betraktar idén om en grön ny giv som en distraktion från den direkta klasskampen eller ett borgerligt projekt för att rädda kapitalismen undan sin egen kris – vilket inte rimligen kan vara vänsterns uppgift.
Det ligger något i allt det. Expansiv finanspolitik är inte i sig vänsterpolitik, vilket inte minst framgår av att den i dag förespråkas av såväl bankekonomer som tunga institutioner som IMF, vars motiv knappast är att avskaffa kapitalismen. Snarare är den ett verktyg som motsatta politiska krafter kan använda för rakt motsatta syften. Woytinskys svar på Hilferdings dogmatiska kritik är värt att upprepa i dag: ”Vår plan har ingenting med någon särskild teori om värde att göra. Vilket parti som helst kan genomföra den. Och den kommer att genomföras. Frågan är bara om vi ska ta initiativet eller lämna det till våra fiender.”
I Tyskland blev det nazisterna som tog makten och genomförde massiva investeringsprogram som inom några år mer eller mindre utplånade arbetslösheten och bidrog till framväxten av nya industrier och teknologiska framsteg. Autobahn var inte bara ett massivt infrastrukturprojekt som gav arbetslösa en inkomst, det stimulerade också framväxten av den tyska bilindustrin. På partikongressen i Nürnberg 1936 antogs en fyraårsplan för att öka landets självförsörjning. Fabriker byggdes för återvinning av stål och aluminium och man satsade stort på produktion av syntetisk olja från kol. Militär upprustning var en central del i nazisternas ekonomiska program, men det kunde naturligtvis lika gärna ha riktats in på aktiviteter till nytta för mänskligheten.
Dagens situation skiljer sig från 1930-talets på många sätt. Hur djup och allvarlig finanskrisen än var så utvecklades den inte på samma sätt som den stora depressionen – framför allt tack vare att de betydligt större offentliga utgifterna och sociala skyddsnäten fungerade som automatiska stötdämpare. Dagens högerradikala rörelser är än så länge främst ett parlamentariskt fenomen och kan inte jämföras rakt av med nazisterna. Samtidigt är världsrevolutionen inte närvarande som en påtaglig möjlighet på samma sätt som den var under åren efter 1917.
Vi vet inte heller hur djup och långvarig den ekonomiska kris som coronavirusets härjningar utlöst kommer att bli. Men vi kan med säkerhet veta att den politiska rörelse som erbjuder ett trovärdigt svar på krisen kommer att vinna mark de kommande åren. I kombination med den allt mer akuta klimatkrisen råder därmed ingen tvekan om att ett radikalt program för återuppbyggnad av samhällets beredskap och omställning av våra ekonomier, som också skapar ekonomisk trygghet och framtidstro för de miljontals arbetare som i dag är beroende av fossilindustrin, måste vara vänsterns högsta prioritet. Därför är det hög tid att slänga både åtstramningsideologin och krona för krona-marxismen på historiens skräphög.
