En av de mest minnesvärda kurserna på min sjuksköterskeutbildning, handlade om att lära sig att hantera stress genom att träna ”medveten närvaro”. Kursen utgick från ACT (acceptance and commitment therapy), som verkar vara vanlig i arbetslivet. Ett av tipsen vi fick var att vara medvetet närvarande när vi tvättade händerna. På så sätt kunde vi utnyttja detta arbetsmoment till att få en liten stunds sinnesro. ”Det räcker med några minuter om dagen”, sade vår lärare. Utgångspunkten var att vi skulle ”få verktyg” att hantera den stressiga arbetsmiljö som förväntades bli vår vardag.
Kursen lärde mig (oavsiktligt) något viktigt: att betrakta psykiska hälsoåtgärder som en form av arbete.
Samtalet om psykisk ohälsa präglas allt mer av krav. Det som i början handlade om att öka medvetenheten i samhället, handlar nu mer om att det är individen som ska producera god psykisk hälsa för att inte belasta försäkringskassan, vården eller sin arbetsgivare. Har din chef föreslagit stegräknartävlingar eller andningsövningar vid skrivbordet? Bingo – då förstår du vad jag menar.
Om vi inte låter intressen, politik eller människor kosta oss något lever vi bara för arbetet.
Eller varför inte denna klyscha: ”Det är inte stressen i sig som är farlig, utan bristen på återhämtning.” Anders Hansen, hela Sveriges psykhälsoinspiratör, gillar att säga sådant. Han är inte ensam – öppna 1177 under rubriken ”Stress” för att se ännu en variant av denna plattityd.
Det är väl ingen som tänker att det är enskilda stresstoppar som försätter människor i långvarig utbrändhet? Självklart handlar det om helheten, att stressnivån gör det svårt att hitta just de där behändiga stunderna för återhämtning. Problemet är ju detsamma: en orimlig arbetsbelastning.
Är det en pågående fokusförflyttning som kan anas? Genom att prata om återhämtning, som vi får för lite av eller utför på fel sätt, i stället för arbetsbelastning, förflyttas fokus vips till fritiden och det privata. Arbetsgivare kan vila i att det inte gör så mycket om deras anställda har det stressigt på jobbet, bara de ”får verktygen” att laborera med på sin fritid. Genom att effektivisera fritiden och anstränga sig att fokusera på sin återhämtning kan man bli en bättre arbetare.
Det enda som får lov att kosta arbetaren någonting är arbetet. Resten av livet ska handla om att återhämta sig för att klara av det.
Verkligheten ser ut så här: man har barn eller åldrande föräldrar att ta hand om, gamla föräldrar eller relationer i upplösning. Den som är i en sådan situation uppmanas att gå till HR och få tips i stil med ”du borde se till att få mer avlastning med barnen”. Eller – vilket är en osynlig egenbetald samhällsinsats – varför inte gå ned i tid så ditt krävande privatliv i alla fall inte kostar företaget något?
Men det handlar inte bara om att vi alla förtjänar att med nöd och näppe få ihop livspusslet utan också om att även fritiden måste få kosta; det handlar om rätten till tungrodd och hopplös politisk aktivism, frustration över onödigt komplicerade recept, att dricka några glas för mycket en stökig utekväll och lata bakisdagar, tråkiga föreningsmöten, stela släktträffar, en långdragen facebookdebatt med en rasistisk släkting och ”energitjuvar” man blivit kompis med. Om vi inte låter intressen, politik eller människor kosta oss något lever vi bara för arbetet.
