Vänsterpartiets styrelse avslog motioner om att släppa målet om ett narkotikafritt samhälle, och om trygga brukarrum.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vänstern har varit pådrivande i en mängd viktiga frågor inom narkotikapolitiken. När socialutskottet under åren 2014–2018 drev narkotikafrågan hårt stod vi vid fronten, vilket resulterade i två viktiga utredningar: Samsjuklighetsutredningen och Narkotikautredningen. Båda har plockat upp mycket av det som vänstern har drivit utifrån vår politik, vilket är en bekräftelse på att den ligger nära forskningens och professionens syn.

Om grunderna i vår nuvarande politik är vi överens i Vänstern. Nu måste vi gå vidare. Och inte som socialdemokraterna gräva ned oss i moralism.

När Sverige kriminaliserade narkotikabruk 1988 var det utifrån den ideologiska tron på det narkotikafria samhället. Syftet med lagstiftningen var att visa samhällets avståndstagande från ”knarket”.

Under perioden 1993–2022 har antalet anmälda narkotikabrott gått från drygt 40 000 till över 100 000 per år. I dag utgör över 90 procent av de anmälda narkotikabrotten innehav och eget bruk. Hajarna högst upp simmar däremot fria.

Det finns inga data som tyder på att kriminaliseringen följts av minskat och dyrare utbud av narkotika, färre öppna drogscener, minskat bruk i befolkningen, färre människor med problematiskt narkotikabruk, minskat vårdbehov, eller påföljder som lett till ökade rehabiliteringsinsatser. I stället är det tvärtom. Särskilt allvarligt är att alla tillgängliga mått på utvecklingen av narkotikadödlighet pekar på en kraftig och långvarig ökning.

Dagens nivåer innebär hundratals fler döda varje år jämfört med läget vid slutet av 1980-talet. Sverige bör lämna den straffande och ineffektiva narkotikapolitiken och i stället satsa på vård, prevention och skademinimering. Detta samtidigt som vi lägger energin på skarpare tull- och polisinsatser som gör skillnad högre upp i maffiahierarkin.

Ett av Narkotikautredningens många förslag är överväga att föreslå riksdagen att ändra målet för narkotikapolitiken som helhet från ”ett samhälle fritt från narkotika” till ”ett samhälle med minskade skador av narkotika”. Det förslaget borde vi göra till vår paroll.

Men när vi föreslog det (A92) inför kongressen fick vi avslag från partistyrelsen med två reservationer. Det är synd. Ett mål om ”ett samhälle med minskade skador av narkotika utifrån en restriktiv syn på narkotika” innefattar allt vi står för. Vi ska hålla fast vid vår linje nära forskning och evidens. Gå framåt i stället för att sossifiera vår narkotikapolitik.

Samsjuklighetsutredningen är ett svar på anhörigas vädjan om att göra något för våra barn. Låt dem inte dö. Utredningen vill bland annat se ett försök med hälsocentral med brukarrum där det går att inta droger på ett säkert sätt samtidigt som andra hälsofrämjande insatser ges. En möjlighet till att erbjuda sjukvård och hälsofrämjande åtgärder till personer som det annars är svårt att etablera kontakt med. Verksamheten bör ha sprutbyte, lämna ut naloxon, erbjuda behandling av hepatit C och ge utbildning om hur preparatet används och hur skaderisken vid narkotikaanvändningen kan minska. Specialistsjuksköterskor i psykiatri, distriktsköterskor, kuratorer och barnmorskor kan vara möjliga kompetenser på hälsocentralen.

Försöket skulle förutsätta en tidsbegränsad förändring av den straffrättsliga regleringen av innehav för eget bruk och eget bruk av narkotika. Straffriheten omfattar en brukardos narkotiska medel som injiceras. Narkotika som ska användas i brukarrummet ska uppvisas för personalen. Ett uppdrag inom ramen för en utredning kan vara att föreslå hur straffrättsliga regleringar kan anpassas så att det är möjligt att genomföra ett försök med brukarrum. Försöket skulle kunna vara treårigt och bedrivas av en myndighet på uppdrag av regeringen där intresserade regioner ansöker till myndigheten om att få bedriva försöket som följs upp och utvärderas. Folkhälsomyndigheten, IVO och Socialstyrelsen är för att testa brukarrum som utredningen föreslår.

Danmarks brukarrum är en av orsakerna till varför danskar som brukar droger mår bättre, enligt forskning från Malmö universitet. Utvärderingar visar att brukarrum inte ökar brottsligheten och minskar offentliga utgifter för sjukvård. De uppmuntrar heller inte till ökad droganvändning. De som använder brukarrum är personer med etablerad användning och inte ungdomar, vilket är ett annat argument som ibland förs fram av kritiker. Ibland hävdas även att brukarrum är förbjudna enligt FN:s konventioner om narkotika, vilket dock inte stämmer. Brukarrum finns i dag i ett femtontal länder på fyra kontinenter, bland annat i våra grannländer Norge och Danmark.

Även den här motionen (A93) avslogs av partistyrelsen med två reservationer. Litar vi inte på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och IVO?

Karin Rågsjö, ledamot i socialutskottet och en av undertecknarna till motionerna.

Karin Rågsjö

Hälsopolitisk talesperson i Vänsterpartiet.

I en Youtubeserie avslöjar aktivister statens råa ansikte. Till och med expoliserna medger nu att de röda linjerna passerats.

Ett huvud pressas mot asfalten under två polisers knäskålar. Det ser ut som skallen ska spricka. En ung tjej försöker skydda sig mot polishästarnas hovar när hon fallit till marken i en demonstration. En man med intellektuell funktionsnedsättning skjuts till döds utanför sitt hus. Stinkkanoner spolar omkull människor, som flyger som löv ned i rännstenen och förvandlar hela kvarter ett kväljande hav.

”När polismakten upphör att ta order från institutionerna som är satta att kontrollera den, då blir det en milis. Då har den röda linjen passerats”, säger den pensionerade polisen Erella Shadmi till kameran.

I en serie i sex delar granskar organisationen Akevot, grundad 2014 med fokus på mänskliga rättigheter i Israel och Palestina, det stegrande israeliska polisvåldets orsaker.

Vi har vant oss vid att se våld mot palestinier, men hur kan vi förstå polisens framvällande vrede gentemot dem som de är satta att försvara?

Erella Shadmi, i dag en parant sociolog med grått lockigt hår och rödbågade glasögon, tycker sig se en förklaring. Det israeliska polisväsendet, säger hon, är en förlängning av den brittiska kolonialpolisen i Palestina. En brutal och militaristisk styrka som med järnhand höll ordning under tiden för mandatet.

Vi har vant oss vid att se våld mot palestinier, men hur kan vi förstå polisens framvällande vrede gentemot dem de är satta att försvara?

Under polisminister Itamar Ben Gvir har fascistisk och våldsbejakande ideologi fått fritt spelrum. Den israeliska polisen har sänkt sina antagningskrav för nya rekryter och lojala personer har tilldelats viktiga poster. Demonstrationer slås ned hårt och värst drabbas de redan marginaliserade. Enligt den israeliska aktivisten Sivan Tahel, intervjuad i avsnitt två, finns ett mönster. De chassidiska judarna föraktas mest – polismännen vill inte ens röra vid dem. I stället blir de beskjutna med ett stinkande skunkvattnet, som vräker med kraft rakt mot deras kroppar med vattenkanoner. För demonstranterna i Tel Aviv räcker vanligt vatten, medan palestinierna hanteras med granater, förklarar Tahel.

Filmerna publicerades för någon månad sedan på Youtube, men trots att de är välgjorda och avslöjar råa övergrepp med stundtals sensationellt material, har de i skrivande stund endast några hundra visningar per avsnitt.

Samtidigt som filmerna släpptes hade filmen No other land Sverigepremiär. Den skildrar beduinbyarna i Masafer Yatta nära Hebron på Västbanken, och är Oscarsnominerad för bästa dokumentär.

Trots olikheterna i format och uppmärksamhet, är de två verken syskon.

Masafar Yatta är en samling palestinska beduinbyar som befinner sig under ständigt hot om utplåning från israeliska myndigheter. Den palestinska aktivisten Basel Adra får sällskap av den israeliska journalisten Yuval Abraham och filmaren Rachel Szor och tillsammans dokumenterar de övergreppen i byn mellan 2019 och 2023.

I byn ser några småflickor med gula tofsar och rosa tröjor på när en man i t-shirt och solbränd nacke räcker över en order till deras föräldrar. Skolan, lekplatsen, hönshuset – allt ska rivas. Senare letar barnen efter fåglar som överlevt och hittar en förskrämd duva. Bybornas bilar konfiskeras. 2021 skjuts den unga mannen Harun Abu Aram i nacken och blir förlamad. Efter två år i smärta där han vårdats av sin mamma i en grotta familjen tvingas bo i, dör han.

Det personliga tilltalet mellan ockupant och ockuperad kryper under huden. ”Varför river du vårt hus, Ilan?” Och ”Vi kommer och arresterar dig i natt, Basel”. Det vittnar om en intimitet och klaustrofobisk fångenskap i det minimala rörelseutrymme som Västbanken utgör för de palestinier som inte tillåts lämna.

Basel visar kluvenhet inför den israeliska journalisten Yuvals närvaro. Hans ordlösa förnimmelse av att något inte känns bra med Yuvals förväntningar på sin egen insats varvas med plötsliga anklagelser. ”Ska du åka hem nu?” frågar han en kväll när mörkret faller över kullarna, tyngt av skuld. Yuval ursäktar sig med att han behöver träffa sin mamma. Vid ett tillfälle frågar Yuval varför Basel inte jobbar som jurist trots sin utbildning. Han får en suck till svar. Någon tro på lagen har han inte längre.

Läs mer

Demonstranter mot den israeliska regeringen samlas under en reklamskylt för Haaretz, med budskapet ”demokratin upphör inte med valet”. Foto: Oren Rozen/Wikimedia.

Nyheter/Utrikes • 31 oktober, 2024

Israels regering lagstiftar mot tidningen Haaretz

Jag förstår vad han menar. Någonstans bland mina egna inspelningar har jag själv på band när en håglös stadsplanerare i Beer Sheva förklarar det för mig. Det är nästan en skymf att be någon att försöka bevisa något i ett system som inte är avsett att verka för rättvisa. Där hopplösheten inte är en biprodukt, utan själva målet.

Johanna Adolfsson

Kulturgeograf och forskare.

I mellankrigstidens Köpenhamn blottas klassklyftornas råa utsatthet. Rasmus Holm har sett ”Flickan med nålen”.

I filmhistorien finns gott om hemliga rättskipare. De som tar lagen i egna händer och utför det samhälleliga smutsarbete som ingen annan förmår. Till de mest kända hör väl den laglösa cowboyen, som trots sin position utanför samhället alltid verkar tjäna rättvisan. I Magnus von Horns Oscarsnominerade film Flickan med nålen återfinns denna arketyp i en oväntad och skruvad skepnad. Och denna gång är det onda och goda inte lika lätt att avgöra som i westernfilmerna.

Magnus von Horn är ursprungligen från Göteborg men bor och verkar numera i Warszawa. I Sverige är han mest känd för filmen Efterskalv (2015) som vid 2016 års Guldbaggegala tog hem priset för bästa film. Flickan med nålen är producerad både i Polen och Danmark, men det är för Danmarks räkning som filmen tävlar på måndag. Berättelsen är baserad på den verkliga personen Dagmar Overbye, som gjort sig ökänd i Danmark efter att ha mördat flera barn hon påstod sig ha adopterat. I filmen får vi följa fabriksarbetaren Karoline (Vic Carmen Sonne) som i 1920-talets Köpenhamn är klämd mellan att vara både ensamstående kvinna och arbetarklass. Efter en kort relation med fabriksdirektören är hon dessutom på smällen, utan några som helst förutsättningar att ta hand om sitt barn själv. När hon misslyckats göra abort på ett badhus blir hon omhändertagen av karamellförsäljaren Dagmar Overbye (Trine Dyrholm), som visar sig ha som dold sidoverksamhet att finna adoptivföräldrar åt oönskade barn. Det dröjer inte länge innan Karoline både flyttar in hos Dagmar och blir medhjälpare i hennes verksamhet. Men allt tar en snabb vändning när Karoline inser att Dagmar i hemlighet mördar barnen.

För hur oförklarliga och vidriga hennes handlingar än må vara framställs hon aldrig som alltigenom ond.

Några kritiker har sett referenser till såväl Ingmar Bergman som Lars von Trier. För egen del tycker jag mig se att litteraturens värld ligger närmast. Det är ett Tove Ditlevsenskt Köpenhamn som tecknas fram: smutsigt, äckligt och med klassklyftor huggna i sten. Insikten om första världskrigets vansinne hänger som en tung dimma över staden. Allting är dessutom fångat med en mörk och kontrastrik gråskala som ger berättelsen en rå ton.

När Karolines krigsinkallade man plötsligt återvänder är hans ansikte vanställt. Först stöter hon bort honom i avsky, men sedan söker hon sig tillbaka. Liknande motsättningar återkommer genom hela filmen, en ständig lek med det frånstötande och tilldragande. Framför allt går det att finna i karaktären Dagmar Overbye, som tack vare Trine Dyrholms mästerliga spel lyckas växla mellan den trygga modersgestalten och den iskalla barnamördaren.

Läs mer

Roberto Benignis La vita è bella från 1997 blev mångfaldigt prisbelönt, men kritiserades också. Foto: Miramax films.

Kultur • 09 november, 2023

Att göra film efter Auschwitz

Det är i skildringen av Dagmar som filmens mest komplexa frågor behandlas. För hur oförklarliga och vidriga hennes handlingar än må vara framställs hon aldrig som alltigenom ond. Precis efter att Karoline blivit omhändertagen av Dagmar frågar hon: ”Varför hjälper du mig? Varpå Dagmar svarar: ”Vem skulle annars göra det?” Många fler nycklar till Dagmars motiv finns inte att få, åtminstone om man enbart nöjer sig med att söka svaren i Dagmars psyke.

I stället verkar filmen uppmana betraktaren att höja blicken, och se till omgivningen Dagmar befinner sig i. För något som förenar Dagmar med cowboyen och andra filmiska rättskipare är att de speglar sin omgivning. Och i Flickan med nålen går det inte säga annat än att världen är en fasansfull plats.

Rasmus Holm

Statliga Lernia såldes nyligen till tyska riskkapitalbolaget Aurelius, för en lägre summa än det egna kapitalet. Men när Flamman vill ta del av utredningen inför försäljningen är dokumenten maskade. Ett demokratiskt problem, menar experten Mats Amnell.

419 miljoner kronor. Så mycket eget kapital har bolaget Lernia, som nyligen såldes av staten till ett tyskt riskkapitalbolag för en bråkdel av pengarna – 120 miljoner.

”Regeringskansliet har genomfört en gedigen, strukturerad och konkurrensutsatt försäljningsprocess”, skrev Elisabeth Svantessons pressekreterare i ett sms till Flamman vid tillfället.

Tomas Hjelström (bilden), doktor i redovisning vid Handelshögskolan, menade att prislappen inte var glasklart dålig, ”även om det spontant låter så” – men att detta berodde på en mängd olika faktorer, exempelvis om bolaget har rättigheter eller andra immateriella tillgångar som är svåra att sälja av.

Men när Flamman begär ut den utredning som legat till grund för värderingen av bolaget får vi endast ut handlingarna i maskat format, med hänvisning till att ”det allmänna lider skada om uppgifterna röjs”.

(mer …)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

På senare år har polisens flygtimmar med drönare skjutit i höjden. Med hemsidan Drönarbevakaren vill Viktor Arnell ge folk en chans att ”övervaka tillbaka” – och hjälpa polisen att kommunicera bättre.

– Vi förfasas fortfarande över andra länders massövervakning, skrämmer upp varandra med DDR och Kina, men man känner sig trots det lite ensam i att bry sig om det här. Det är ett vakande öga i skyn, bokstavligen så man såg Gud förr i tiden.

Rinkebybon Viktor Arnell (bilden) har varit engagerad i övervaknings- och integritetsfrågor i många år. Men när han häromåret såg en polisdrönare utanför sitt sovrumsfönster kände han att det var hög tid att själv börja övervaka övervakarna. På hans sajt Drönarbevakaren sammanställs alla beslut polisen går ut med som rör drönarövervakning.

– Dels vill jag visa på hur många beslut som faktiskt tas, men också på hur undermålig upplysningen är. Man kan se det som att jag hjälper polisen med något de själva är dåliga på.

2018 gjorde polisen strax över 1 000 drönaruppdrag. Fem år senare hade antalet växt till över 14 000, med mer än 10 000 timmars total flygtid. När farkosterna för ett år sedan började placeras ut på tak i Malmö motiverades det med att snabbt kunna rycka ut mot grova våldsbrott, men ett år senare har man även börjat använda dem för att ta knarkköpare på bar gärning.

Mathias Rutegård (bilden), pressekreterare hos Polismyndigheten, skriver i ett mejl till Flamman att drönarna ”ska ses som ett komplement till polisens övriga verksamhet i områdena”, som patrullering. Man måste upplysa allmänheten om att platsen är övervakad, ”bland annat genom skyltning i området” och genom att polisen annonserar besluten på sin hemsida.

– Normalt ska föraren ha varselväst och drönaren märkas upp med polisens emblem. I vissa fall sätter man blåljus på dem, berättar My Lorenius, jurist på Integritetsskyddsmyndighetens (IMY:s) kameraövervakningsenhet.

Viktor Arnell är väl medveten om kraven som finns, och menar att problemet fortfarande ligger i att man ”inte kan undvika sitt eget bostadsområde”. Blåljus och polisemblem avfärdar han småskrattandes.

– Har man kikare och spanar upp i himlen, kanske. Om det inte är mörkt.

Hittills i år har 43 polisbeslut loggats på Drönarbevakaren. Tre fjärdedelar har annonserats utan framförhållning, ofta flera dygn efteråt. Några motiveras med specifika händelser, som fotbollsmatch, festival eller säkerhetskonferensen Folk och försvar i Sälen. De flesta inte.

Över hälften av besluten gäller längre än tre månader framåt. Umeå stadskärna, delar av Helsingborg och jämtländska Bräcke med runt 1 500 invånare är några av platserna där drönare ska användas hela året ut för att ”förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet”. Sedan dagen före julafton är luftövervakning godkänd i hela centrala Östersund ”tills vidare”.

– Det tyder på att de är ”bra att ha-beslut”, vilket även syns på hur man ritar in kartgränserna och de vaga formuleringar man återanvänder, menar Viktor Arnell.

– Begär man ut underlaget finns oftast någon lista på alla brott som begåtts i trakten senaste året, men det kan man göra för vilket område som helst.

Fram till 2020 behövde polisen i regel söka tillstånd hos Datainspektionen för att flyga drönare – och kameraövervaka i allmänhet, då lagstiftningen inte gör någon skillnad på drönare och fasta kameror. I dag har Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) tillsynsuppdraget, men bara som rådgivare.

– Det är klart att polisen bör ta vad vi säger i beaktande, men det är ju tydligt att det är på den politiska agendan att polisen behöver ha väldigt effektiva brottsbekämpande verktyg. Våra frågor tenderar att glömmas i den samhällsdebatt som finns nu, men det är viktigt att hitta en rimlig balanspunkt, säger My Lorenius (bilden) på IMY.

Myndigheten har en pågående granskning, där man begärt ut en stor del av polisens drönarbeslut från 2023. När Viktor Arnell ögnade genom listan hittade han flera beslut som inte var med på hans sajt – och alltså aldrig hade publicerats på polisens hemsida.

– Ibland skriver de bara i sina Facebook-kanaler att ”vi ska drönarövervaka lite ikväll”. De måste oftast göra en intresseavvägning, men inte om beslutet är på under 3 månader, säger han till Flamman.

De flesta svenska polisdrönare kommer från det kinesiska företaget DJI, som svartlistats av USA:s handelsdepartement och varit leverantör till rysk militär i Ukraina. Polisen och Tullverket upphandlar just nu en gemensam beställning på nya drönare, i modellerna ”Micro” (vikt under 3,5 kilo, räckvidd 3 km) och ”Nano” (vikt under 250 gram, räckvidd 10 km).

Det är svårt att backa på ett sluttande plan, och jag tror personligen vi är väldigt långt ned på det.

Förra året sköt en barbröstad Uppsalabo i 40-årsåldern mot en av polisens drönare med en hagelbössa. My Lorenius håller med om vikten av att polisen informerar och har goda underlag, speciellt när det rör extra känsliga platser som bostadsområden. Hon tar även upp flygning över valstugor som exempel på en situation IMY fått in klagomål på.

– Att bevaka med drönare kan bli en fråga om väldigt omfattande personuppgiftsbehandling. Man kan täcka stora områden, ett stort antal personer kan uppleva det som obehagligt om de dyker upp på ett oförutsägbart sätt.

Nu håller reglerna på att luckras upp igen, berättar hon.

– Polisen kommer att få möjlighet att övervaka fler platser, även platser där det inte skett så mycket brottslighet idag men där man ser en klar risk att det kommer ske framöver.

Hur bedömer man en sådan risk?

– Jag vet inte, men det kommer nog stå mer exakt i propositionen.

Viktor Arnell är kritisk mot politikens ”naiva inställning” till övervakning som något enbart positivt, och skräms av vartåt utvecklingen pekar.

Läs mer

Inrikes • 28 januari, 2021

Flamman avslöjar: Polisen bevakar förorten med drönare – utan att invånarna vet

– Man har precis föreslagit en fördubbling av kameror, utifrån den fördubbling man redan föreslog förra året. Polisen jobbar på att koppla ihop sina kamerasystem med kommuners och företags. Alla de tre största partierna – S, M och SD – vill ha ansiktsigenkänning. Det är svårt att backa på ett sluttande plan, och jag tror personligen vi är väldigt långt ned på det.

Flamman har sökt drönartillverkaren DJI.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan uppmanar den kurdiska gerillagruppen att lägga ned vapnen och ”upplösa sig själv”, rapporterar Reuters. ”Slutet för PKK”, konstaterar Turkietkännaren Halil Karaveli, medan Amineh Kakabaveh ifrågasätter att rörelsen kommer att lyda honom.

Redan för några veckor sedan nåddes turkisk media av uppgifter om att Abdullah Öcalan skulle presentera ett uttalande, om att PKK borde lägga ned vapnen och fokusera på ”en demokratisk kamp på politisk nivå”.

Budskapet kom mycket riktigt på en presskonferens under torsdagen, i ett brev som lästes upp av DEM (Folkets parti för jämlikhet och demokrati), en del av det pro-kurdiska vänsterpartiet HDP som står nära PKK.

”PKK måste upplösa sig självt”, skriver Öcalan i brevet.

”Det finns inget alternativ till demokratin i sökandet och förverkligandet av ett politiskt system. […] Fredens och demokratins epok, samhälle och språk måste utvecklas i samklang med verkligheten”, skriver han också, samt att den väpnade kampen ”spelat ut sin roll”.

Tidigare riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Amineh Kakabaveh (bilden), som i sin ungdom stred med de kurdiska peshmergastyrkorna i Irak och Iran, säger till Flamman att hon är ”chockerad” av tillkännagivandet.

(mer …)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Ett tag samlade jag på historier om kassa boendesituationer. Jag var nyinflyttad student i Göteborg, vilket bidrog till ett aldrig sinande flöde av sådana berättelser.

En kompis var inneboende hos en kvinna som förbjöd henne att ha manliga gäster, och till råga på allt brukade lägga in någon sorts voodoo-dockor på hennes rum. En annan flyttade in i ett rum som visade sig sakna dörr – det fanns alltså bara ett skynke som skilde henne från hyresvärden, en för henne komplett främling.

Jag minns när det på fullaste allvar sågs som en riktigt bra deal att hyra ett rivningskontrakt i radonhus, så att man kunde samla köpoäng i några år.

(mer …)

Katja Palo

Journalist bosatt i Göteborg.

När teknikvärlden möts i Stockholm 2025 är både dansande kattrobotar och försvarsindustrin på plats. Samtidigt har de amerikanska teknikjättarna hamnat i debattens centrum. Flamman besöker Techarenan i Stockholm – och minglar med alla från statsministern till ”Karlstads vd”.

– Du har ju faktiskt en techbakgrund, Ulf Kristersson. Vill du prata om den?

Jag sitter inklämd i en lite för tajt damkavaj under en nedsläckt läktare. Från Arenascenen, i centrum av Solnas jättelika Strawberry Arena (före detta Friends), berättar statsministern kort på engelska om sitt sabbatsår från riksdagspolitiken vid millennieskiftet, då han jobbade på it-konsultbolaget Connecta. Han upplevde sig gå från att vara ”snabbast i riksdagen” till en evig bromskloss, som vädjade om att de åtminstone borde skriva en rapport innan de köpte upp nästa företag. Moderatorn Linda Nyberg skrattar gott.

– Welcome to the tech world.

Temat för 2025 års Techarena är att ”bli bäst i världen”. De stora affischnamnen – Virgin-miljardären och rymdturisten Richard Branson, skejtlegenden Tony Hawk och Finlands tidigare statsminister Sanna Marin – ger ett hyggligt tvärsnitt av det udda smörgåsbordet makthavare med framtiden i blicken, utöver representanter från teknikindustrins kolosser och små prototyp-startups sugna på att bli lite större scaleups.

12 000 besökare har vallfärdat till evenemanget, några fler än de ”runt åtta” som dök upp på mässans första stapplande försök i Båstad 2014. Nu står jag bland VR-anläggningar, schackturneringar, hörnor för ”investerar-snabbdejting”, och en självkörande lastbil, bredvid två lyxbilar från en återförsäljare som inte verkar ha särskilt mycket med teknikvärlden att göra.

(mer …)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Partiledarna Ines Schwerdtner och Jan van Aken listar de tio punkterna som hjälpte socialistiska Die Linke till ett dunderresultat i valet.

Situationen verkade hopplös när vi kandiderade till partiledningen för Die Linke förra sommaren: Sahra Wagenknecht-alliansen (BSW) hade brutit sig ut och vi stapplade in i delstatsvalen i östra Tyskland.

Förra söndagen, bara sex månader senare, vann vi nästan 8,8 procent i förbundsvalet. Det var ingen slump.

Förändringen anades redan under partikongressen i Halle i oktober, när vi valdes till partiledare. Stämningen var hoppfull, och nystarten var i sikte, om än trevande och inledningsvis främst synlig på lokal nivå. Vid tidpunkten låg partiet på endast tre procent i opinionsmätningarna. Två och en halv vecka senare kollapsade ”trafikljuskoalitionen” – och det allmänna valet, som skulle äga rum om knappt ett år, var plötsligt bara fyra månader bort.

Vips befann vi oss mitt i en valrörelse. Vi var då mer enade och disciplinerade än på länge. En ”revolutionär kamratskap” spred sig, med god stämning och hög energi.

Till en början verkade en återkomst omöjlig. Men medan medierna turades om att dödförklara oss, insåg vi i våra samtal med lokala partigrupper över hela Tyskland att nytt liv hade blåsts in i partiet.

På tre månader gjorde vi mer för landets hyresgäster månader än vad regeringen gjort på tre år.

Bakgrunden till valkampanjens framgångar var att många människor, särskilt unga, var frustrerade och uppgivna efter tre års koalitionsregering. Friedrich Merz anpassning till Alternativ för Tyskland (AfD) återupplivade proteströrelsen mot högern – och för många framstod Die Linke som det enda solidariska alternativet.

Men det var bara möjligt eftersom vi hade gjort några saker rätt under de föregående månaderna. Återkomsten var framför allt resultatet av en genomtänkt strategisk process – som inleddes långt innan vi blev partiledare och som hjälpte oss att reagera flexibelt på förändringar i samhället. Vi vill lyfta fram vad vi menar var avgörande i detta avseende.

Styrkan i vårt parti är medlemmarna. Men partiet hade krympt som en följd av år av interna stridigheter, och många av våra lokala avdelningar var försvagade och i vissa fall knappt aktiva. Därför har fokus under det senaste ett och ett halvt året legat på att rekrytera nya medlemmar och återuppbygga Die Linke.

De följande tio ingredienserna var avgörande för detta arbete.

1. Locka nya aktivister och stärka distriktsföreningarna: Efter år av strider om riktningen tunnades våra strukturer ut och överbelastades. Med en kampanj lyckades vi locka tusentals nya medlemmar hösten 2023, varav många byggt om sina distriktsföreningar och blivit kärnaktivister.

Det avgörande var att erfarna medlemmar arbetade tillsammans med dem. Sommaren och hösten 2024 genomfördes en turné där ett hundratal distriktsföreningar över hela landet utbildades i organisering och fick fortsatt nära stöd. På så sätt byggde vi upp ny kapacitet att förankra vänsterpolitiken lokalt. Och de senaste veckorna har dessutom många nya kamrater anslutit sig, vilket ger oss hopp.

2. Partiets största organiseringskampanj någonsin: Sedan våren 2024 har partiet på alla nivåer diskuterat vår väg till förbundsvalet (”Plan 25”). Mittpunkten var en stor undersökning som vi kallade ”Förvalskampanjen”.

Vi hade som mål att knacka på 100 000 dörrar till slutet av februari för att nå ut till de människor vi bryr oss om. En systematisk dataanalys hjälpte oss att hitta områden där låginkomsttagare och ickeväljare bor, just de vi ville nå. Undersökningen låg till grund för våra prioriteringar under kampanjen, så att varje samtal och varje bidrag från våra aktivister var avgörande för Die Linkes nya profil. Framgångarna för Nam Duys grupp i Leipzig har också visat potentialen i att knacka dörr och ta oss an frågor om hur grannskap kan utvecklas.

En dataanalys hjälpte oss att hitta områden där låginkomsttagare och ickeväljare bor. På valdagen hade vi knackat på 638 123 dörrar.

Vi växlade upp kampanjen i det federala valet och vann mandat för vänstern med storskaliga kampanjer i Berlinstadsdelarna Lichtenberg, Treptow-Köpenick och Neukölln, samt distrikten Leipzig II och Erfurt-Weimar. På valdagen hade vi knackat på 638 123 dörrar, vilket var Die Linkes största organiseringskampanj någonsin.

3. Att göra konkret skillnad: En vänsterkraft är alltid stark när den gör skillnad i människors liv. Vi inser att detta inte är möjligt direkt, men uppfyllde uppgiften med praktiska verktyg, som våra räknare för orimliga priser för hyra eller uppvärmning.

Kampanjerna gjorde skillnad för människor som vi annars har svårt att nå, och på tre månader gjorde Die Linke mer för landets hyresgäster månader än vad trafikljusregeringen gjort på tre år. Vi skaffade oss också nya erfarenheter genom att arrangera möten med hyresgäster för gemensam kamp.

4. Prioritering av frågor: Vi har fokuserat på ett fåtal huvudkrav och frågor som vi ständigt betonar – precis som vi gjorde när Die Linke grundades. Det betyder inte att vi inte tar ställning i en lång rad andra frågor. Men genom att fokusera på hyrestak, höga priser och förmögenhetsskatt har vi utvecklat en profil som är lätt att känna igen, och ökat vårt genomslag. På kort tid började folk förstå vad vi står för igen.

5. Vi här nere mot dem där uppe: Partiet har satt klasskonflikter i centrum och tydliggjort de viktiga sociala konflikterna för oss – vilka vi kämpar för och vilka våra gemensamma fiender är. Vi har också visat hur vi kan förändra samhället genom att gå samman och stå upp för våra intressen.

6. Att tala så att folk förstår: Vi har förändrat vänsterns kommunikation genom att ta fram en gemensam berättelse och ett direkt och mobiliserande språk som genomsyrar partiet. Grunden är att tilltala de gemensamma värderingarna hos människorna vi vill nå.

Partiet har satt klasskonflikter i centrum och tydliggjort vilka vi kämpar för – och vilka våra gemensamma fiender är.

Snart började folk förstå vad vi till vänster står för, och började identifiera oss med oss. Det är slut med komplicerade förklaringar och överlägsna föreläsningar. Från distriktsföreningarna till federal nivå använde vi samma berättelse, sade samma meningar och kommunicerade enkelt och begripligt.

7. Starkt arbete i sociala medier: Vårt arbete i sociala medier har blivit mer professionellt på alla nivåer i partiet. Vi har börjat kommunicera målgruppsspecifikt och aktuellt, vilket har hjälpt oss att nå ut till yngre människor. Det var en viktig anledning till att partiet blev synligt igen.

8. Gå framåt genom att lära: Politiken är föränderlig och förvirrande, vilket kräver en tydlig plan med mätbara mål. Så arbetade vi under valrörelsen, utan att för den skull planera allt i detalj. Vi testade oss fram och behöll det som fungerade. Detta har gett våra kampanjer ett högre tempo, och hjälpt oss att reagera kvickt på politiska öppningar.

9. En tydlig hållning: Vi har visat att vi står stadigt när alla andra rör sig längre åt höger. På så sätt gav vi hopp för alla som är rädda för högerskiftet och drömmer om ett solidariskt alternativ.

10. Ny sammanhållning: För första gången på flera år har vi som parti blivit ett lag igen. Länge var det tufft att vara vänster. Men allt är inte strategi – och utan rätt stämning är den bortkastad. Vi vet att vi kommer att ta strid i de viktigaste frågorna, för nu har vi kommit i gång med hela vår kraft och av hela vårt hjärta. De senaste månaderna har en ny samhörighetskultur vuxit fram. Frustration och konflikt har ersatts av laganda, glädje i politiskt arbete och gemensam handling. Vi har alla känt kraften det har gett oss de senaste veckorna. Må den revolutionära kamratskapen fortsätta att vara vår vägledande princip.

Självklart återstår mycket arbete. Vi har gjort misstag och står inför stora uppgifter, men bara under de senaste månaderna har vi har åstadkommit oerhört mycket. Vi är stolta över de steg vi har tagit tillsammans och över varje enskild kamrat – och blivande kamrater – som har bidragit. Detta är bara början.

Läs mer

Die Linkes båda partiledare Ines Schwerdtner och Jan van Aken hurrar över det starka valresultatet under valvakan i Berlin, den 23 februari 2025. Foto: Carsten Koall/dpa/AP/TT.

Ledare • 24 februari, 2025

Nu stormar även vänstern den tyska ”brandmuren”

Die Linke gick inte in i förbundsvalet bara för att få ett bra resultat – vi vill förändra samhället. Många har återigen satt sitt hopp till oss de senaste veckorna och gett oss en andra chans. Vi tänker inte göra dem besvikna.

Det innebär att fortsätta på den väg vi har valt, att återuppbygga Die Linke och att göra partiet till en kraft som kan förändra saker till det bättre. Vi ser detta som vår uppgift, och det är en som vi inte skulle byta bort för något i världen.

Ines Schwerdtner och Jan van Aken har varit partiledare för Die Linke sedan oktober 2024 och valdes båda in i parlamentet i förbundsvalet 2025. Först publicerad på Rosa Luxemburg Stiftung. Översättning: Leonidas Aretakis.

Ines Schwerdtner

Partiledare för Die Linke, invald i parlamentet i förbundsvalet 2025.

Jan van Aken

Partiledare för Die Linke, invald i parlamentet i förbundsvalet 2025.

Den nya lokaltidningen Skånes Folkblad satsar på bevakning av Sveriges sydligaste landskap – och en röd ledarsida som utgår från en ”arbetarrörelsehorisont”. Bakom står föreningen folkrörelsemedia, startad av nio skånska fackföreningar.

Flamman ställer tre frågor till Karina Cubilla, som tillsammans med Rasmus Hansson blir ledarkrönikör på den nystartade tidningen vid sidan av sitt jobb på LO:s Arbetet.

Du och din blivande kollega är två av få ledarskribenter med truckkort. Vad förstår ni som andra i vänstermedia inte fattar?

– Haha, ja det stämmer! Rasmus var i många år terminalarbetare och jag lagerarbetare.

– Nu tar jag mig friheten att prata för oss båda, men jag upplever att vår klassbakgrund hjälper oss att rikta udden rätt, oaktat ämne. Vi förstår också privilegiet i kontorsarbete. Att slippa slita med kroppen och konstant övervakas och pushas.

– Samtidigt blir man mer känslig. Det blir som en personlig attack när välmående personer föreslår att folk ska klara ekonomin genom att sluta köpa energidryck. Man får bita sig i tungan.

– Men man blir också lugnare. Ingen av oss ligger sömnlös över mejl om att vi är fula och dumma eller säger något plumpt. Folk är som folk är och de flesta kämpar på med sitt.

I senaste valet var Skåne en av Sveriges blåaste landsändar, och det har länge varit ett av SD:s starkaste fästen. Vad ska till för att vända trenden?

– Bland Skånes 33 kommuner finns både några av landets rikaste och den med högst arbetslöshet. Problemen skiljer sig åt beroende på var man är och vem man frågar.

– Jag önskar att det fanns en snabblösning men jag tror det är samma gamla beprövade metoder som gäller: organisering i partier, fack och civilsamhälle.

– Mediemångfald är också viktigt. Fram tills nu har alla skånska ledarsidor varit högerlutande. Nu kan skåningarna få vänsteranalyser av frågor nära vardagen.

– Men det enklaste svaret är bättre politik. Det är i alla fall det jag ska skriva om och efterfråga.

Tidningen kommer att vara oberoende socialdemokratisk. I vilken fråga är du mest glad över att slippa följa partilinjen?

– Alla! Det känns viktigt att förhålla sig fritt och vara lojal med läsarna och inte ett parti. Ett mindre pretentiöst svar är den ekonomiska politiken, med det finanspolitiska ramverket som ständig huvudvärk. Acceptansen av status quo när världen bokstavligen brinner.

Skånes Folkblad ges ut från den 31 mars 2025.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Belgiens nya högerregering har direkt tagit sikte på facken, som svarar med generalstrejk. ”Det är ett thatcherskt läge”, säger David Pestieau från vänsterpartiet PTB.

En kall kväll i Bryssel ligger gatorna öde. Bussarna och spårvagnarna som brukar fylla gatorna lyser med sin frånvaro, medan taxi- och Uber-bilar susar fram och tillbaka längs Avenue Louise. Alla flygplatser är stängda medan över 100 000 människor demonstrerar i centrum. Utanför tågstationen Gare du Midi tränger de som lyckats ta sig in till huvudstaden ihop sig under taket, i väntan på att en bil ska stanna.

Det är den 13 februari och Belgiens transportfack har utlyst strejk mot den nya högerregeringen, som tillträtt efter över sju månaders förhandlingar.

Den så kallade ”Arizona”-koalitionen, döpt efter färgerna på den amerikanska delstatens kulörta flagga, består av fem partier. De tre flamländska är högernationalistiska NVA, de centristiska Kristdemokraterna och socialdemokratiska Vooruit, och de två franskspråkiga är liberala Les Engagés och MR.

I mitten av februari lade premiärminister Bart De Wever från NVA fram ett regeringsprogram med hårda nedskärningar. Bland dem ingår offentliga budgetåtstramningar och pensionssänkningar. I stället satsar man på militär upprustning.

– Det är en högerregering som vill få arbetarna och de svaga att hjälpa de rika, säger David Pestieau (bilden) som är vice ordförande för vänsterpartiet PTB.

Belgien har hittills undvikit de nyliberala reformer som infördes i många europeiska länder i samband med eurokrisen, till stor del på grund av att landet gick över ett och ett halvt år utan aktiv federal regering under krisen. Resultatet är en jämförelsevis hög a-kassa och välutbyggda välfärdsprogram. Men nu verkar den vågen också ha nått Belgien.

– Det som är speciellt med denna regering är att den, utöver att vara åtstramande, också är auktoritär. De har riktat in sina attacker på facken, säger David Pestieau, och fortsätter:

– Den är också militaristisk, med stora satsningar på försvaret. Det är förmodligen den mest högerlutande regeringen vi haft sedan 1981 – kanske på 50 år.

Svaret från facken och oppositionen har varit skarpt. Utöver strejken den 13 februari gick flera fack ut i en nio dagar lång strejk förra fredagen, och den 31 mars kommer landet lamslås av en generalstrejk. Det nationella tågbolaget SNCB råder nu resenärer att tänka över sina planer under de kommande veckorna.

De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten.

PTB, som ökade sitt stöd till nästan tio procent och blev fjärde största parti i sommarens val, kommer att inta en stödjande roll.

– Vi nådde ett bra resultat i det senaste valet och är mobiliserade. Vår roll är att konfrontera regeringen som attackerar fattiga och vill ställa ekonomin på militär fot.

Samtidigt kan den nya regeringsbildningen göra att spänningarna mellan Belgiens två språkområden dämpas. Separatistiska NVA har traditionellt strävat efter flamländsk självständighet för att frigöra sig från det mer ”socialistiska” Vallonien. Men när partiet nu kontrollerar den federala makten ihop med andra högerlutande partier kan man genomdriva flera av de reformer man vill se utan att upplösa landet.

– De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten. Det är belgisk surrealism: en separatistisk nationalist som vill upplösa landet som ledare för en federal regering, säger David Pestieau och fortsätter:

Läs mer

Raoul Hedebouw är Arbetarpartiets ansikte utåt och hans effektiva, populistiska retorik, levererad på både franska och flamländska, har gjort honom populär över hela Belgien. Foto: PTB.

Utrikes • 11 juni, 2024

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

– Nu inriktar de sig på den sociala förstörelsen, medan de kulturella frågorna hamnar i baksätet. Det är mer en ekonomisk höger än en kulturell höger för tillfället.

Med tanke på stödet i parlamentet ser dock inte mycket ut att kunna stoppa De Wever från att rasera den belgiska välfärdsstaten, menar David Pestieau, som jämför situationen med Storbritannien på 1980-talet:

– Vi befinner oss i ett thatcherskt läge.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Släpp målet om ett narkotikafritt samhälle

Karin Rågsjö

Israelers motstånd dränks i blod och stinkvatten

Israels regering lagstiftar mot tidningen Haaretz

Johanna Adolfsson

Den goda barnamörderskan

Att göra film efter Auschwitz

Rasmus Holm

Värderingar hemlighålls vid statliga affärer

Jacob Lundberg

Ögat mot skyn

Flamman avslöjar: Polisen bevakar förorten med drönare – utan att invånarna vet

Liz Fällman

Öcalan ber PKK upplösa sig: ”Historiskt”

Liz Fällman

Leonidas Aretakis

Jacob Lundberg

Jonas Elvander

Katja Palo: Svartkontrakt med svartmögel

Katja Palo

Rör dig fort och paja saker

Liz Fällman

Ines Schwerdtner & Jan van Aken: Så säkrades vänsterns succé i Tyskland

Nu stormar även vänstern den tyska ”brandmuren”

Ines Schwerdtner

Jan van Aken

”Ingen av oss ligger sömnlös över elaka mejl”

Jacob Lundberg

Generalstrejk mot högerregeringen i Bryssel: ”Belgisk surrealism”

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Jonas Elvander

Karin Rågsjö

Flammans veckobrev

Israels regering lagstiftar mot tidningen Haaretz

Johanna Adolfsson

Att göra film efter Auschwitz

Rasmus Holm

Jacob Lundberg

Flamman avslöjar: Polisen bevakar förorten med drönare – utan att invånarna vet

Liz Fällman

Liz Fällman

Leonidas Aretakis

Jacob Lundberg

Jonas Elvander

Katja Palo

Liz Fällman

Nu stormar även vänstern den tyska ”brandmuren”

Ines Schwerdtner

Jan van Aken

Jacob Lundberg

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Jonas Elvander

Flammans veckobrev