I en tid av förtvivlan och mörker krävs det politiker som skapar hopp om förändring. Att Socialdemokraterna vägrar ta den bollen står nu klart. Magdalena Anderssons besked om ”en mycket stram budget” sätter spiken i Löfven-regeringens politiska kista. Den är nu att betrakta som så död att till och med Aftonbladets ledarsida ber den upplösa sig själv och börja om.
Magdalena Andersson kommer inte att ge vika. Anders Borgs syn på ekonomi – skattesänkningarna, stramheten, krona för krona-tänket – ska fortsätta. Trots att den politiken leder till fortsatt massarbetslöshet och problem i den offentliga sektorn. Vården, skolan och omsorgen behöver nya pengar men kan inte få det, annat än i marginalen. Järnvägen behöver en storsatsning. Ett nytt miljonprogram behövs för att lösa bostadsbristen.
Det ser alltså ut att vara öppet mål för Vänsterpartiet i opposition, som alltid brukar stärkas i lägen där Socialdemokraterna vägrar att leverera socialdemokratisk politik. Men av någon anledning avstår Vänsterpartiet från att utmana i de stora frågorna om ekonomi, arbetslöshet, åtstramning och kapitalistisk kris. Det börjar bli obegripligt.
Istället för att rikta udden mot det socialdemokratiska misslyckandet i frågor som arbete, bostad och välfärd riktas nu udden mot den mindre samarbetsparten Miljöpartiet. Istället för att profilera sig som partiet som har en helt annan syn på ekonomi satsas det på att få igenom det som Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach träffsäkert kallar ”behjärtansvärda satsningar som inte kostar särskilt mycket”.
Är det alltså vad som ska kallas vänsteropposition idag? Små förändringar i en annars hopplöst defensiv budget? En budget som uppenbarligen spelar Sverigedemokraterna och deras syndabockspolitik rakt i händerna. Jag förstår alltför väl att Vänsterpartiet vill skaffa sig ”trovärdighet” i ekonomiska frågor, men det är folkets trovärdighet som är värd något. Vad SVT:s Agenda eller Dagens Nyheters ledarsida säger om vänsterns ekonomiska politik får inte vara avgörande.
När Socialdemokraterna och Miljöpartiet offentligt förödmjukade Vänsterpartiet i diskussionerna om en ny regering öppnades en möjlighet för effektiv oppositionspolitik som inte har förvaltats. Istället för att utmana regeringens nyliberala status quo accepterar Vänsterpartiet i praktiken ”krona för krona”-principen när den avstår från utmana regeringen i utbyte mot punktsatsningar på utvalda profilområden.
I Storbritannien skapar nu en socialdemokratisk politiker den typ av hopp och rörelse som Jonas Sjöstedt skulle kunna göra i Sverige om han skulle våga släppa sargen och utnyttja sitt oppositionsläge. Jeremy Corbyn, favorit till segern i Labours partiledarstrid, samlar tusentals till politiska möten var han än kommer. Med ett radikalt ekonomiskt program – döpt av pressen till ”Corbynomics” – som utmanar den nyliberala dogmen genom att pumpa in nya pengar direkt i den offentliga sektorn och i statliga satsningar på den eftersatta brittiska infrastrukturen. Han vill ta sig an bostadsbristen och höja skatter för de med höga inkomster. Till och med på det utrikespolitiska området utmanar han över hela linjen och vill som nybliven Labourledare be om ursäkt för partiets stöd till Irakkriget. Han utesluter inte ens att bidra till Tony Blair ställs inför rätta för krigsbrott. Trots en massiv smutskastningskampanj backar den lugne Jeremy Corbyn inte tum. Det har get honom respekt hos framför allt landets unga- och arbetarväljare. Partiet har växt med hundratusentals medlemmar.
En gång, för inte allt för länge sedan, vågade Vänsterpartiet driva på för 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Reaktionen lät inte vänta på sig och borgerliga ledarsidor och inrikespolitiska kommentatorer löpte amok. Partiledningen backade och lät kampanjen dö ut i tysthet. Kanske var det fel timing – 2005 och under relativ högkonjunktur – att gå ut med förslaget. Men det är exakt den typ av stora satsningar Sverige skulle behöva idag för att vända på skutan och få människor i arbete igen.
Tyvärr verkar dagens partiledning ta reaktionerna på förslaget 2006 som intäkt för att de ska hålla sig till förändringar i marginalen vad gäller ekonomiska frågor. Det håller inte för en vänsterkraft att tänka så. Ojnareskogen i all ära – jag bor på Gotland och har ett direkt intresse av att grundvattnet på ön inte förstörs – men de flesta svenska väljares oro ligger åt ett annat håll just nu. Och de kräver svar på sin oro om arbete och välfärd. Jonas Sjöstedt måste våga bli en svensk Jeremy Corbyn, när Stefan Löfven och Magdalena Andersson sviker behöver Sverige desperat en sådan politisk kraft.
