Utrikes 12 augusti, 2010

Slipper bomber efter år av kamp

Fem bomber exploderade och Ismael Guadalupe trodde att hans och familjens sista stund var inne. Men dessbättre överlevde de. Samma dag marscherade han och Vieques befolkning mot borgmästarens residens för att säga: ”Nu räcker det! Ut med USA-militären från Vieques”!
– Vi samlades och fattade beslutet att gå in på det militära övningsområdet som utgjorde en bokstavlig krigsskådeplats. En mängd tältläger upprättades där våra kroppar utgjorde sköldar mot missiler och stridsvagnar, säger Ismael Guadalupe, en i dag 65-årig socialist som var en av de främsta ledarna i kampen mot ett av USA:s bombmål i världen, den lilla men otroligt vackra karibiska ön Vieques.

Pentagons användning av Vieques som en bokstavlig bombmatta skedde från luft och hav.  Landstigningar genomfördes av enorma stridsvagnar från marinens amfibiefartyg som i sin tur släppte ut tusentals infanterisoldater som stormade in över de vackra stränderna. Samtidigt avlossade jättelika kanoner sin mördande ammunition från kryssningsfartyg eller jagare. I luften avlossade USA-flyget missiler som slog ned i stränderna eller de små partierna av skog. Många av dessa missiler, både i land och i havet, exploderade aldrig och är en smittokälla för dagens generation.

Här utprovade USA:s militärindustriella komplex hela sin arsenal av vapen och bomber. Vieques var i praktiken ett övningsfält för USA men också andra nationer, främst europeiska, kom hit med egna militära enheter för att testa de vapen som det militärindustriella komplexet i USA ville sälja. De tio tusen invånarna klämdes ihop som i en militär sandwich mellan den norra och södra spetsen av ön där militärmanövrarna och bombningarna ägde rum. Vieques förvandlades till en ö som kunde hyras ut för krigsgalna regeringar i världen, säger den 65-årige socialisten med förbittring i rösten.
Vi träffas vid ett litet kapell en lördag mitt på ön. Idyllen är enastående och ingen kan misstänka att några kilometer härifrån har tills bara för ett par år sedan pågått fullt krig med inslag av jagare, kryssningsfartyg, B52-plan och tiotusentals marinsoldater som vällt in över de kalkvita sandstränderna i vad som är en av Karibiens många pärlor. Ett par hundra meter från oss springer hästar helt fritt medan en familj har monterat upp grill, solparasoll och badmintonnät vid stranden medan den typiska puertoricanska salsamusiken smattrar ut från en radio.

Dagen innan avblåstes på grund av dåligt väder en civil olydnadsaktion som bestod i att över 400 aktivister mot USA:s gigantiska förstörelse av ön Vieques, skulle tränga in på det förbjudna inhägnade området för att uttrycka sin protest mot att de militära USA-myndigheterna försöker rensa och rena de tidigare bombade områdena genom att bränna området utan att ta hänsyn till vindarna och naturen. Om kampen mot de direkta bombningarna av Vieques har lett till seger går nu kampen in i en mer komplicerad fas. Den handlar om att de federala myndigheterna överlämnar ön Vieques till dess befolkning, att de som fötts på ön också ska ha den lagliga rätten över sin mark.
– Det finns flera orsaker till att vi tog hem segern. Bland annat medvetenheten om den ökande cancerfrekvensen som ökade dramatiskt. Förgiftning av havet och grundvattnet. Kampen för Vieques och mot USA-marinen omfattade hela det puertoricanska folket, menar Ismael.

Den 6 februari 1978 i den lilla fiskebyn La Esperanza samlade Carlos Tazo Zenon ett hundratal fiskare. Målet var att stoppa en kombinerad flottstyrka från USA och Nato på 15 000 marinsoldater som skulle landsättas på en strand i närheten. Det ser fridfullt och oerhört vackert när vi träffas på samma strand där hans yrkeskamrater ställdes inför beslutet att ”Nu eller aldrig gäller det att försvara Vieques”! Carlos Tazo pekar på sin lilla fiskebåt som ligger och guppar oskyldigt i viken och som han har vårdat ömt under alla dessa år som kampen mot krigets krafter pågick.
– Det handlade inte bara om att vår lilla fiskenäring och fiskevatten skulle slås sönder av bombardemanget. Här utsattes våra kvinnor för våldtäkter och skändningar av berusade marinsoldater som också mördade pensionärer och andra barbariska övergrepp på civilbefolkningen. Därför var jag och andra av den meningen att vi måste kasta ut militären från Vieques.

Nato hade planerat att under 28 dagar dygnet runt genomföra en gigantisk militärmanöver. Arbetslösheten under denna tid låg på närmare 70 procent och de arbetslösa fick matkuponger för sin överlevnad. Därför var fiskenäringen egentligen den enda näring som gav sysselsättning. Fiskarna blev desperata inför det faktum att fisket skulle stå still under 28 dagar och utsåg Carlos Tazo att kontakta kontraamiralen William Flanagan för att sondera om vilka förslag marinen erbjöd.
Det enda han erbjöd var att vi skulle ställa oss i kön för matkuponger. Och jag svarade att ”Ni kommer att få problem på Vieques”. Men han bara tittade på mig med ansiktsuttrycket som ungefär sa att ”vad kan en liten fiskare ställa upp mot en kontraamiral, en representant för den mäktigaste militärmakten i världen”?
Tazo, en fridens man men en skicklig boxare och organisatör av tuppfäktningar, vilket han fortfarande sysslar med, ställde frågan direkt till kamraterna; ”Hur många av er är beredda att i gryningen dra ut för att slåss mot Nato:s flottstyrka?” Av 80 lyfte 40 sina händer. Under natten mellan den 5 och 6 september 1978 planerades vad som skulle bli ett avgörande mellan David och Goliat. Motståndsrörelsen som skapades konspirerade mot en gigant. Fällan som gillrades bestod i att arrangera så att ankarkättingar drogs in i propellrarna på krigsfartygen och omöjliggjorde militärmanövern. Sammanlagt lyckades Carlos Tazo och hans ”gerillafiskare” under åren som följde stoppa 38 av USA-marinens manövrar. Amiralerna förfogade över den mest moderna teknologiska utrustningen med datorer, sensorer och antenner men stod mer eller mindre maktlösa när fiskarna kunde köra med släckta lanternor i natten eftersom de kände sina vatten väl och gäckade tusentals marinsoldater.
– Gerillataktiken kombinerad med intelligens men framför allt vår målmedvetenhet att driva ut ohyran från USA för att försvara vår ö, var överlägsen den militära fiendens strategi och vapenmakt.
Trots att USA-marinen tvingades upphöra med militärmanövrarna på Vieques, finns det inget som säger att Pentagon återigen kan deklarera att Vieques utgör en del av den Nationella Säkerheten och därför återigen ska ockuperas militärt, säger Tazo.
I dag säger Pentagon att ”Kuba och Venezuela utgör en destabiliserande faktor i regionen”. Men Vieques har alltid använts som brohuvud för interventioner i Karibien och Sydamerika. Bombningarna har upphört men nu desarmerar de blindgångarna från luften, vilket gör att dessa giftbomber sprids med vinden. Därför har Vieques den största cancerfrekvensen i Puerto Rico. Ibland begraver vi fem personer per vecka som har drabbats av cancer. Därför måste vi fortsätta kampen.
Vi går till en strandbar för att svalka oss i hettan med en iskall öl. Bakom den undersköna svarta kvinnan som står i baren ser jag en affisch med en kvinnlig marinpolis från USA som har tvingat ner en 78-årig gammal kvinna på stranden för att hon protesterar mot USA-marinens militärmanöver. Affischen har texten; ”Marinsoldat, din timma har slagit”! En stor teckning bredvid fotot visar hur Puerto Ricos flagga vajar stolt på ön medan USA:s krigsfartyg och flyg svävar runt ön.

Aleida Centeno är ordförande för Puerto Ricos Advokatsamfund och samtidigt en expert och långvarig forskare på USA:s militarisering av Puerto Rico, Karibien och Latinamerika. Hon är ofta anlitad på universitet i USA och Sydamerika och i synnerhet efter att Obama tillträdde. Hon ser Obama som en upprustningens och militarismens president i Vita huset och räknar upp stad efter stad, by eller plats över Puerto Rico och Vieques där USA:s militära installationer återfinns.
Folket i Vieques måste fortsätta sin strid på grund av att här finns en av militärens viktigaste och mest avancerade radarinstallationer på den västliga hemisfären. De utgör en pjäs i det 21:a seklets vapensystem.  I Puerto Rico finns det flera installationer och Vieques är en del av det totala systemet. Vi har radar som upptäcker missiler. Här finns HARP-systemet som inte längre är ett projekt utan ett permanent program i USA:s hela försvarssystem. Det har sedan 2007 en egen budget och är inkluderat i de marina- och USA:s flygstyrkor. Här finns baser för förarlösa krigsplan. Enligt offentliggjord, tidigare hemligstämplade, dokument finns det kärnvapen på flytande baser (runt Puerto Rico), antingen i havet eller i luften. Det submarina systemet ger Pentagon möjlighet att tränga in under havsbotten och via sitt datorsystem undersöka om det finns gas, olja eller mineraler.
Enligt Aleida Centeno finns det installationer i Puerto Rico som kan kontrollera och övervaka hela planetens kommunikationer. Den lilla ön befinner sig mitt i det militära centret som representerar den teknologi som kommer att ge USA total dominans i framtiden. Om ingen stoppar dem.
Alla dessa installationer är sammansatta och samordnade och Vieques fortsätter att utgöra en del av dessa. Vi är stolta över vad folket i Vieques har gjort för freden. Men kampen här i Vieques och i Puerto Rico måste fortsätta för i militära termer är det inte längre bara ett hot mot Vieques utan hela planeten och mänskligheten.
USA-advokaten och journalisten Eva Golinger har i sina forskningar över USA:s militärbaser i världen dragit slutsatsen att det viktiga inte längre är hur många baser eller soldater och officerare som återfinns på dessa utspridda i världen utan vilken teknologisk utrustning som finns på dessa. Radar- och spionteknologi blir ett allt viktigare inslag i USA:s militära och politiska grepp över världen. Aleida bekräftar denna bild.
Denna teknologi kan undvara närvaron av konventionella arméer. Med en knapptryckning kan du dirigera ett förarlöst plan som nu sker i Afghanistan. Dessa plan har vi här i Puerto Rico. Ibland ser vi dem landa vid en bas. De flyger mycket lågt för att undvika att upptäckas av konventionell radar.
Teknologin som appliceras används också för att avaktivera hela datasystem, fortsätter hon. Innan Irak bombades 2003, utsattes landet för elektromagnetisk energi som slog ut det irakiska energisystemet och med det försvarssystemets datorer som var nödvändiga för att upptäcka USA-flyget.
Systemet blockerar fiendens kommunikationssystem och inför det egna kommunikationssystemet. Med det elektromagnetiska energivapnet kan man förflytta energi. Du kan ha en grupp i Amazonasdjungeln eller i en öken och via en satellit skicka energi till dem som är utrustade med radar och all slags teknologi. Nyligen avslöjades en grupp långt inne i Venezuelas djungler som förfogade denna teknologi och försökte övertyga ursprungsbefolkningen om att de var bättre rustade för att tjäna befolkningen än den egna regeringen. Det var en grupp nordamerikanska självutnämnda apostlar som utvisades av regeringen Chavez och som anklagades för att vara CIA-agenter ute efter att karlägga naturresurserna i Amazonasregio
nen.
US Geolog Service har upprättat en karta där alla naturresurser i världen är inritade och registrerade. Puerto Rico är ett av dessa länder som sitter på en klippa av mineraler som enligt deras kalkyler uppgår till 687 miljoner ton av sju olika mineraler så som guld, silver, magnesium eller koppar. Det är ingen tillfällighet att deras (USA:s) radar och militära installationer återfinns på just de platser i Puerto Rico där dessa mineraler återfinns och där USA-militären vill avfolka.

Carlos Tazo ser lite chockad ut efter Aleidas beskrivningar som också handlar om att denne 76-årige fiskare under år utmanade en militärmakt. Men han överraskar återigen:
– Jag träffade Fidel två gånger, första gången i New York och den andra gången i mitt hem (när Tazo bodde en tid i USA) och han sa, under mötet som pågick från 11 på kvällen till 04.00 på morgonen; ”Zenón, ta det försiktigt! För du har inte en aning om vilken huvudvärk du håller på och orsaka USA-regeringen! I vilket ögonblick som helst kan du råka ut för en ”olycka”.
 Hur som helst fortsätter den nu 76-årige fredsaktivisterna sin civila olydnadskamp mot det latenta militära och det permanenta miljöhotet mot Vieques och Puerto Rico. Men Tazo, Tito och Ismael har alla visat att med enighet och en politisk övertygelse går det att åstadkomma resultat, ja, till och med tillfälligt besegra världens främsta militärmakt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 23 september, 2024

Högerdemagogerna har fel om Northvolt

Fabriken Northvolt i Skellefteå varslar 1 600 anställda. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Northvolts kris är ett bakslag för den gröna industriella revolutionen. Men svaret får inte vara en återgång till nyliberal politik.

På måndagen kom beskedet att 1 600 anställda, nästan halva arbetsstyrkan, får lämna batteritillverkaren Northvolt. Majoriteten av tjänsterna finns i Skellefteå, där företagets expansion avbryts helt. Beskedet kommer efter att statsminister Ulf Kristersson tidigare under dagen meddelat att det inte är aktuellt med statliga nödlån eller att staten går in som ägare i Northvolt.

Samtidigt menar högerdemagogen Henrik Jönsson att Northvolts problem bekräftar att hela klimatomställningen är dödfödd. I denna halsbrytande slutsats får han stöd av Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch, som skriver på X att klimatmålen nu måste överges, eftersom ”det går inte att få acceptans för politiken som krävs.”

Exakt vad Northvolts misslyckande har med de svenska klimatmålen att göra är oklart. Den framväxande batteriindustrin spelar visserligen en viktig roll i världens klimatomställning, eftersom batterier är en nyckelkomponent i ett fossilfritt transportsystem. Men ur ett utsläppsperspektiv spelar det mindre roll var batterierna tillverkas – bortsett från att det naturligtvis är bättre om batterifabrikerna drivs av fossilfri el snarare än tysk eller kinesisk kolkraft.

För progressiva politiker är de nya industrisatsningarna ett sätt att vinna stöd för en mer radikal klimatpolitik, genom att också peka på de nya jobb och den ekonomiska utveckling som omställningen skapar. Men det finns andra drivkrafter som förmodligen spelar en större roll för EU:s och USA:s nyfunna intresse för aktiv industripolitik.

Efter flera decennier av nyliberal globalisering har den politiska eliten i de flesta industriländer i väst insett att de sociala och politiska konsekvenserna av låt gå-politiken nått en smärtgräns. Att för kapitalets skull flytta industrin till låglöneländer med svagare miljölagstiftning och arbetsrätt har bidragit till social oro och ett växande stöd för högerpopulister och nationalister. Krafter som på många sätt utmanar det politiska systemet och skapar oförutsägbarhet, även om de knappast utgör något hot mot kapitalet som helhet.

Än värre för de politiska eliterna i väst är det faktum att Kina håller på att springa om väst på viktiga områden. Från att länge ha setts som världens fabriksgolv är Kina på väg att skaffa sig ett teknologiskt övertag på många områden. Den nyliberala retoriken om att ömsesidigt beroende gynnar fred och demokrati har sedan länge kastats överbord, och västs beroende av Kina när det gäller viktiga mineraler, batterier och andra komponenter som industrin inte klarar sig utan betraktas i stället som ett säkerhetspolitiskt hot.

Det är helt avgörande att vi inte låter Northvolts problem utnyttjas som svepskäl för att minska ambitionerna i klimatpolitiken.

Med tanke på vad som står på spel är det extremt osannolikt att Henrik Jönsson och Timbro får som de vill. Varken EU eller USA kommer att överge försöken att bygga upp en egen batteriindustri, trots krisen för Northvolt och andra bakslag som oundvikligen kommer att kanta en storskalig industriell omvandling. Däremot finns det på kort sikt risk att beslut tas som leder i fel riktning. En konkurs för Northvolt innebär att privata investerare får ta smällen för misstag som företagets ledning har begått, vilket vore rimligt. Men som ekonomhistorikern Mattias Näsman påpekar i DN Debatt (20/9) kan politisk passivitet också leda till att det i slutändan blir kinesiskt kapital kliver in och tar över de anläggningar som redan har byggts upp.

För den som ser bortom nyliberalernas upptrissade retorik finns också verkliga lärdomar att dra. Inte minst måste hårdare krav ställas på industrisatsningar som får statligt stöd när det gäller till exempel arbetsmiljö, säkerhet och fackligt inflytande. För att säkra insyn och inflytande – men också en andel av de framtida vinsterna – bör staten gå in som ägare i strategiska projekt som får ta del av stödpengar.

Läs mer

Samtidigt är det helt avgörande att vi inte låter Northvolts problem utnyttjas som svepskäl för att minska ambitionerna i klimatpolitiken. Tvärtom måste den breddas från att bara handla om industrins omställning, till att också handla om hur vi bygger mer hållbara samhällen. Vi behöver inte bara elbilar och fossilfri el, utan också kollektivtrafik, hållbart jord- och skogsbruk och ökade möjligheter för människor att leva hållbart. Allt det där som Timbro och Henrik Jönsson avskyr.

Krönika/Kultur 23 september, 2024

Erik Galli wallraffar som tjock i ”Uppdrag Granskning: Jakten på Ozempic”. Foto: SVT.

En bild på mig själv i badbyxor för några veckor gjorde mig förvirrad. Vilken kroppstyp har jag egentligen? Förlåt mig för den fåfänga frågan, men efter att i hela livet ojat mig över min kropp i den eminenta bögvärlden är frågan ännu obesvarad.

Kanske har du som läsare stött på bögars kroppsliga terminologi hämtad från djurvärlden. Här finns bland annat twinks (ung, smal och hårlös), uttrar (muskulös och samtidigt smal och hårig), björnar (stor benstomme, hårig), björnungar (säger sig självt, en yngre och hårlös variant av björn). Dessa har historiskt fungerat som ett subkulturellt kodifierat språk med syftet att förhindra avlyssning och att riskfritt kunna ge omdömen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Andreas Siotis
Frilansskribent.
Kultur 22 september, 2024

Selma Lagerlöf var först med goth 

Tonsatt mord och samvetskval. Folkoperan satsar stort på Herr Arnes Peniningar. Foto: Mats Bäcker

Folkoperans nya verk Herr Arnes penningar är lika magnifik som konst och som ren motståndshandling.

”Av alla ljud, är operans det dyraste”, lär teatermannen Molière ha sagt. Det är lika sant i dag som då, på 1600-talet. Minst en stjärnsolist, några starka röster, en hel orkester, och dirigent. En opera utan kör är inte värd namnet och därtill förväntar sig publiken både dramaturgi och innovativ scenografi. Bakom den mäktiga ljudbilden hörs även rasslet från sedlar.  

Därför känns det obegripligt lyxigt att bevittna en urpremiär av en nyskriven opera samma dag som kulturministern presenterar den fattigaste budgeten på tjugo år. Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm har beställt en nyskriven opera med libretto baserat på Selma Lagerlöfs spökhistoria Herr Arnes penningar från 1904 och musik av Peter Nordahl. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 21 september, 2024

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Artikelförfattaren som ung pressekreterare på Moderna Museet tillsammans med den legendariska museimannen Pontus Hultén, 2005. Foto: Privat.

De svartvita arkivbilderna i SVT:s dokumentär spritter av liv och ger en nostalgisk fläkt från när konsten var ett folknöje. Men nu är det dags att gå vidare.

Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.

Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kommentar 20 september, 2024

Romina Pourmokhtari skröt om en större klimatbudget. Egentligen var den mindre. Foto: Jessica Gow/TT.

Dagen före budgeten skulle presenteras, alltså i onsdags, kallade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och finansminister Elisabeth Svantesson till presskonferens. De ville presentera nyheter på miljöområdet, och visa att de visst har en bra klimatpolitik.

– Till skillnad från vad rubrikerna annars brukar säga, tillade de surt till journalisterna framför sig.

Ja, det är verkligen tråkigt att reportrarna kan tänka och räkna själva. Och granska regeringens floskler.

I vilket fall. Där på presskonferensen visade Pourmokhtari och Svantesson stolt upp sina nya beräkningar. De talade vitt om hur deras nya politik visst kommer att minska utsläppen. ”Tji fick ni” och så vidare.

Men inte nog med det. Det var viktigt för klimatministern att understryka att Tidögänget visst är bättre än tidigare makthavare. Hon underströk att regeringen under onsdagen presenterar en historisk klimatbudget, som nu kommer vara större än vad den var hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten på 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Pourmokhtari och Svantesson har alltså styrt landet i två år, men beter sig fortfarande som att de är i opposition? Normalt.

Dessutom stämmer inte Pourmokhtaris påstående. När regeringen presenterade sin budget för 2025 och där stod det svart på vitt: klimatbudgeten minskar med tre miljarder.

Den har alltså blivit ännu mindre från föregående år. Och är fortsatt mindre än när de tog över från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Ministern stod alltså och ljög på presskonferensen? Inte konstigt att hon duckar klimatreportrars medieförfrågningar.

Och så var det de där minskade utsläppen som de gjorde sådant rabalder om. Det stämde inte heller. Av de 10 miljoner ton regeringen redovisar som utsläppsminskningar kan Naturskyddsföreningen nu visa att bara 0,7 ton är verkliga utsläppsminskningar. Resten är bara kreativ bokföring.

Läs mer

Tidögänget har i stället hittat ett kryphål i klimatramverket och kan därför få att se ut som de minskar utsläppen. Fast de i realiteten inte gör någonting. Och det, menar Naturskyddsföreningen, är att bryta mot både svensk och europeisk lagstiftning.

Hoppsan. Pinsamt är bara förnamnet.

Det hela får en att tänka på när medierna i USA fick börja ta in faktakontrollanter för att dubbelkolla allt Donald Trump slängde ur sig under valdebatterna.

Tyvärr är det nog dags för svenska medier att ta efter.

Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Kultur 20 september, 2024

Svetsaren som lovsjunger kapitalet

På Medborgarplatsen september 2015: ”Mitt Europa bygger inga murar”. Foto: Maja Suslin/TT.

Förre statsministern vill gärna utmåla sig som gammelsosse. Men han agerade snarare dödgrävare åt en historisk vänstervåg, menar Rasmus Landström.

Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.

Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar 20 september, 2024

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Om vi nu ska kopiera dansk politik – vad sägs om att lära av deras överlägsna vindkraftssatsningar?

En mörk januarimorgon satt jag på tåget med Kentskivan Du & jag döden i hörlurarna, och spanade ut över horisonten efter en välbekant silhuett. Sedan jag var bara några år gammal har den varit ett tecken på att vi snart är framme, och spaningsleken har varit ett sätt att hålla mig och min syster på gott humör den sista timmen i bilen.

Konturen är den 250 meter höga skorstenen på Ørsteds Esbjergverk där man bränner kol för att förse södra Danmark med el och värme. Eftersom det ligger i det låglänta Danmark är det ett av landets högsta punkter och därmed ett klassiskt landmärke. För länge sedan jobbade min morfar med nätplanering här och så länge jag kan minnas har kraftverket dominerat utsikten från min mormor och morfars fönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Algers
Doktorand vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.
Inrikes/Nyheter 20 september, 2024

Enklare för polisen att avlyssna: ”En rättsstat i fritt fall”

Polisen får nu bugga ditt rum och gå igenom fler av dina filer – även innan du utreds för brott. Foto: Thomas Winje Øijord/TT.

Polisen får än en gång utökade befogenheter mot icke brottsmisstänkta. Advokaten Silas Aliki och kriminologiprofessorn Janne Flyghed förklarar – och förfäras.

I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.

Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 19 september, 2024

Låt fler nejlikor blomma!

Fler borde få prata för Vänsterpartiets räkning i media, menar debattörerna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi vänsterpartister kan glädja oss åt ett framgångsrikt EU-val. I flera områden i Sveriges storstäder och universitetsorter blev vi största parti. Om två år är det ett ännu viktigare val, till riksdag, regioner och kommuner. Det är viktigt att partiet under de kommande två åren utnyttjar partiets och dess medlemmars engagemang och kunnande för att lyfta fram vår politik över hela det politiska fältet.

Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset.

Vi undertecknare av detta inlägg anser att våra ledande företrädare i partistyrelse och riksdag, men också andra förstås, bör vara mer synliga i den offentliga debatten inom sina ansvarsområden. Vi följer ganska noga tv, radio och stora dagstidningar men måste tyvärr konstatera att när viktiga frågor inom bland annat kultur, miljö och klimat diskuteras och kommenteras saknar vi röster från V medan ledande företrädare inom S, C och MP uttalar sig.

Vi har flera gånger mötts med urskuldande från partiets företrädare om att ”den frågan är något som inte ska prioriteras kommunikativt för närvarande på grund av ett planerat annat utspel”, trots att fönstret för agerande inte står öppet annat än en kort stund. Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset. Men bara om man agerar snabbt, självständigt och frimodigt. Vår uppfattning är inte att detta är egenskaper som uppmuntras.

Läs mer

Partiet bör ha en policy att uppmuntra ledande företrädare att på eget initiativ uttala sig, skriva debattartiklar och vara aktiva i sociala medier. Vi bör ge våra valda företrädare förtroendet att själva avgöra när och hur de kan deltaga i debatten och föra fram partiets politik. Dagens centralistiska kommunikationspraxis är tyvärr ett hinder för detta.

Låt fler nejlikor blomma!

Per Sundgren, Margareta Olofsson, Jacob Johnson, Ann-Margarethe Livh, Stig Henriksson, Charlotta Bjälkebring Carlsson
Medlemmar i V Vantör, V Enskede, V Uppsala, V Tensta-Rinkeby-Spånga, V Vantör, och V Håbo.
Ledare 19 september, 2024

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

Arbetslivskriminaliteten breder ut sig i Sverige, inte minst i byggbranschen. Foto: Bonny Håkansson/Scanpix/TT.

Arbetslivskriminaliteten skenar – men regeringen jagar invandrare i stället för att ställa företagen till svars.

När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.

Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.

Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.

Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.

Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.

Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.

Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.

Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!

Läs mer

Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.

Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.