Det tog inte många minuter förrän den första följaren dök upp. Efter att ha delat ett par av Dispatch Internationals åsikter på ett alternativt Twitterkonto satt jag och väntade spänt på om min teori stämde. Det gjorde den. På under en timme dök tjugo följare upp och enbart på grund av ett par tämligen osmakliga åsikter från Ingrid Carlqvists gäng.
Det här är ingen nyhet: extremhögern har tagit de sociala medierna till sig med storm. Det delas åsikter som får många av oss att häpna, men är också en självbekräftande skara människor. Frågan är vad vi kan göra åt saken, eller om vi ens vill försöka oss på det.
De demokratiska krafternas styrka men också vår stora svaghet i de här sammanhangen är vår tro på saklighet och fakta som vägen till framgång. Den svagheten delas inte med publikationer som Dispatch International.
Den 3 september 2013 skrevs det: ”… invandringen från låg-iq-länder i tredje världen förändrar för all framtid mottagarländernas genomsnittliga iq …”. Chefredaktören Ingrid Carlqvist liknar RFSL vid en maffia och frågar i en ledare om ett kommunalråd i Malmö, Hanna Thomé (V), vill att homosexuella män ska bli sjuka. Carlqvist, tidigare nyhetschef på Kvällsposten/IDag, föreläser för högerextrema organisationer och blev sparkad från tidningen Barometern efter sin krönika ”Gud bevare oss för antirasister”.
Modus operandi för Carlqvist och andra företrädare för högerextrem media är att de inte stannar vid att publicera material med högst tvivelaktig legitimitet. På sociala plattformar som Twitter och Facebook kampanjar de dessutom hårt för sina publikationer.
All form av kritik mot innehållet möts med aggressivitet, förolämpningar och rena trakasserier. Den som önskar debattera mot dessa åsikter kan få göra så i ändlösa argumentationer, ofta utan något som helst resultat. Tvärtom kan dessa maratondiskussioner resultera i att läsare och lyssnare börjar tröttna. Det kan få märkliga effekter.
De senaste dagarna har vi fått höra om hur bloggaren Kenzas t-shirt med antinazistsymbol kallats för provocerande och hätsk. Inte företrädesvis av folk på yttersta högerkanten, men av människor som normalt inte delar dessa åsikter. Antirasismen och antinazismen måste alltså i dag försvara sig: reta inte upp rasisterna, de bara fyller våra nyhetsflöden då!
Det är här vi kommer till vårt problem. Vi kan mycket sällan vinna en sådan debatt, vi inom vänstern och den övriga antirasistiska rörelsen. Alla försök till sakliga argument bemöts med rasande tillmälen och befängda anklagelser. Varje försök till att bemöta med samma mynt slår tillbaka direkt, förvrängs och sprids med otrolig hastighet. Det är dessutom, så klart, kontraproduktivt.
Dispatch International fungerar som en av extremhögerns källor till information och därmed som deras apologeter. Som många andra högerextrema publikationer driver de också tesen att all annan media ljuger. Det är hos dem sanningen finns! Alla försök från ”vår” sida till argumentation blir omöjlig; vi kräver källhänvisningar i våra debatter, men när den källan är DI, Avpixlat eller Nya Tider får vi ånyo begära att dessa ska presentera sina källor, som i sin tur bygger på oseriösa källor. Och så vidare. Det blir ett märkligt trovärdighetsproblem för oss och parallellen till devisen att om du måste förklara skämtet så är det redan för sent är inte osökt.
Är slaget om de sociala me,dierna förlorat? Kanske, men kriget är inte över, vill jag påstå.
Twitter och Facebook är ankdammar, med sitt eget klimat och sin egen fauna. Betydelsen vi ger dem är kanske en smula överdriven. Det är dock ett problem att vänstern tror mer på flygblad än på sociala media.
Det som krävs av oss är inte mer debatt med rasisterna på deras planhalva. Det vi måste göra är att driva en ännu bredare kampanj. Vi måste vara de som presenterar välunderbyggda artiklar, undersökningar och forskningsresultat. Vi kan fortsätta lägga timme efter timme på debatter med extremhögern, men leder det någon vart? Jag betvivlar det.
