”Ställ gärna kritiska frågor”.
Det var inför folkomröstningen om EU. Skolan skulle få besök av en företrädare från respektive sida. Vår SO-lärare uppmanade oss att inte bara passivt svälja allt de sa. En uppfostran in i kritiskt tänkande och demokratins spelregler kan man kanske kalla det.
När Kent Ekeroth deltog i en debatt på Södra Latin häromveckan, var uppmaningen annorlunda. Först körde Säpo bort en, av allt att döma, fredlig antirasistisk demonstration bestående av ett 20-tal elever från skolgården. Sedan instruerades eleverna att ”inte visa något missnöje” under debatten. Exakt vad det innebar är oklart. Men många uppfattade det som att de inte fick uttrycka sina åsikter.
Jag har tidigare skrivit om att journalister lätt blir väldigt räddhågsna när de har att göra med Sverigedemokraterna. Hela förra valrörelsen präglades av frågor av typen ”hur ska vi bemöta Sverigedemokraterna?” I stället för att med gott självförtroende faktiskt bemöta och granska dem, som vilket politiskt parti som helst.
När jag utbildade mig till journalist läste jag boken Intervjuteknik av Björn Häger. Jag kommer särskilt ihåg ett stycke om att journalistens roll i mötet med politiker är att spela djävulens advokat. Det vill säga; vi ska dra fram deras kritikers bästa argument och fråga om det verkligen inte ligger något i dem. Jag försöker arbeta efter det mottot än i dag. Det är inget konstigt utan vanligt journalistiskt hantverk.
När Dagens ETC:s reporter här om dagen ställde en fråga till Jimmie Åkesson enligt samma modell, avbröt han intervjun med motiveringen att hon ställde en fråga som var ett ”politiskt påstående”.
Det slutade inte där. Reportern stoppades av Säpo från att delta i den efterföljande rundvandringen med Åkesson på Botkyrka brandstation. Enligt Dagens ETC var deras utsände den enda reportern som stoppades.
På samma sätt har både Flamman och Expo nekats tillträde till SD-arrangemang som varit öppna för andra medier.
Sverigedemokraterna har förstås rätt att bestämma vilka tidningar de vill släppa in på sina arrangemang. Det är högst anmärkningsvärt att ett riksdagsparti gör det och avslöjar en del om deras demokratisyn. Men det finns mig veterligen inget formellt hinder. På samma sätt har Jimmie Åkesson rätt att blunda och hålla för öronen om han så vill när det kommer kritiska frågor.
Men det som hamnar i skymundan är att den rätten har alla vi andra också. Det är inte bara Kent Ekeroth som får säga och visa vad han tycker. Eleverna på Södra Latin får göra samma sak om de tycker att han har fel.
Om ett parti kan välja att stoppa reportrar från att bevaka deras arrangemang på urval av tidningens politiska färg, borde det vara självklart att en krögare får avvisa någon från lokalen om denne bedömer att gästen ifråga gör andra gäster otrygga. Andra kan tycka att både SD och krögaren har helt fel. Men så länge de håller sig inom diskrimineringslagstiftningen finns inga hinder. Den krögare som faktiskt avvisade Kent Ekeroth med nämnda motivering blev anmäld för olaga diskriminering. Inte av Ekeroth, utan av Säpo. Åtalet lades ner eftersom det konstaterades att inget brott begåtts, men att en sådan sak ens kan anmälas och gå till åtal är mycket märkligt.
På samma sätt tvingas nu personal runt om i landet ta emot Jimmie Åkesson på sina arbetsplatser. En läkare som inte ville släppa in honom på vårdavdelningen med hänvisning till att personalen mådde dåligt och att det i sin tur hotade patientsäkerheten hotades med reprimander.
Jag vet inte vad arbetsgivares bevekelsegrunder till att släppa in SD på arbetsplatser är, men det skulle inte förvåna mig om det grundar sig i samma räddhågsenhet som jag beskrivit ovan. Vilket faktiskt är helt onödigt. Att anställda mår dåligt av ett politikerbesök, vilket det än må vara, borde vara skäl nog att stoppa det med hänvisning till arbetsmiljön.
Att ett parti med rötter i den nazistiska rörelsen tycker att det allra bästa vore om bara de får utnyttja sina demokratiska rättigheter är kanske inte så konstigt. Men vi andra får inte börja vackla på den punkten.
